En dämpad senkväll, för några år sen, promenerar jag sida vid sida med en skugga i en av den här världens ännu existerande regnskogar. Jag visste inte var skuggan kom ifrån eller varför den sökte upp mig; jag hade varken pengar eller råd att ge den livstörstige. Jag hade just lärt mig vägen genom djungelns tjocka garderob och hyllor av träd, grenar och rotstarka plantor.

Man känner sig ofta — om man vågar öppna sina sinnen — iakttagen när man vandrar i en regnskog. Och det är inte bara fråga om eventuellt betraktande djurs blickar som synar en uppifrån och ner medan man så skonsamt och kvickt som möjligt försöker passera genom deras värld, för att därefter lämna dem ifred, låta den rådande rytmen sakta återvända.

Djungeln i sig har ögon och krafter ingen modern människa äger förmågan till att uppleva; de bara finns där, studerar en, vaksamt, utan att vare sig ingripa eller döma nån. Nu vandrar en skugga intill mig, först bakom och därefter framför mig — som för att visa mig vägen genom regnskogens hjärta.

Jag säger ingenting, försöker bara uppträda så hövligt och normalt som möjligt, men dessa är egenskaper som inte existerar i en regnskog och gesterna blir således rena förolämpningar mot naturens tystlåtna men starka andetag, mot Moder Jord.

— Blicka inte inåt, det äter upp en inifrån, säger skuggan utan nån som helst röst, utan att förnimma några bokstäver, nåt mänskligt språk. Men budskapet ljöd som beskrivet.

— Var ska jag blicka då, är det tänkt? undrar jag häpet; jag som alltid levt i tron att jag med mina handlingar i livet åsamkar så lite skada som möjligt, åtminstone (som om det skulle vara nån tröst?) gentemot mig själv.

— Varje tanke du riktar inåt har inte sitt slut i ditt inre, ditt grubblande fortsätter att äta sig in i naturen, raka vägen till de rötter som världen vilar på. Ditt grubblande hjälper bara världen att förmultna, att ännu långsammare — eller som i människovärlden uttryckt: ännu snabbare — knuffas mot stupet till den absoluta avgrunden.

Jag är ställd, slår i foten på en rot som sticker ut ur den aftontunga jorden. Smärtan har flera dimensioner, jag hör röster inom mig förklara hur det ser ut i Jordens inre. Jag vandrar vidare, försöker hålla takten som successivt skruvats upp och näst intill antagit marschens taktfasta form. Strax innan skuggan lämnar mig och jag blir ensam kvar i naturens gemenskap springer jag in i nattmörkrets oändliga tunnel som utan att jag märkt det dragit kylans täcke över värmens kropp.

Jag hinner aldrig säga nåt, jag tror inte jag vågade göra det. Jag vill gärna tro att jag är så pass väluppfostrad att jag inte ifrågasätter så självklara saker som skuggan berättade för mig. För inom mig infann sig bara en behaglig tomhet. Tankarna landade på bladen längs med mina springsteg, tog plats på de högresta trädstammarnas ingenmansland — lade sig att sova intill den närliggande flodbäckens porlande massiv.

Löpstegen avtar, hjärtat bultar, jag spottar blod; djungeln tar emot loskorna och bevarar dem som vore de barn förlorade i en säregen tid. Jag står helt stilla i natten, utan att så mycket som vilja ställa mig en enda till fråga i det här livet. Varför skulle jag? tänker jag och inser att jag är helt vilse.

Var nånstans på jordklotet kan den här djungelslingan återfinnas? Troligen ingenstans, för där den en gång fanns finns den inte kvar i morgon. Marknadens glupskhet äger företräde framför tystnad, lugn och ekologisk mångfald. Jag har många gånger frågat regnskogarna jag haft äran att vandra i hur de mår. Frågan har ställts på olika sätt; rakt ut i luften, rakt in i tomheten, tyst inom mig själv och mitt möte med den. Aldrig har jag fått nåt svar. Alltid har jag betraktats som en främling, eller än värre som en av naturens mördare.

Jag har aldrig funnit nåt bra svar på det argumentet. Hur förklarar jag fabrikerna som tillverkat mina kläder, fälten som genmanipulerat maten som mättar mig, de plockade djurens kroppar som vaggar mig till sömns bakom låsta dörrar av skövlat trä? Hur förklarar jag åsikterna som det omänskliga samhället beväpnat mig med, det förväntansfulla, naiva leendet på mina läppar vid åsynen av djungeln under mig — medan flygplanets hånfulla utsläpp landar som hagel mot regnskogens sköra kropp?