En stor portion skämtsamhet och självdistans skulle inte skada i de sammanhang då förtidspensionerade tonåringar samlas för att blockera motorvägsbyggen. Den radikala alternativrörelsen — vara det miljön, djuren, vapnen, stålarna eller rättigheterna för människor som har ett genus som de gillar att gå omkring och påminna sig själva om — har blivit så allvarsam, så sammanbiten, bister och humorbefriad att man skulle kunna tro att systemkritik är lika roligt som att gå på begravning.

Jag tror att miljöaktivister dricker för lite kravlöst kaffe. Jag tror att de upprustar köksbänken med alldeles för små mängder oblekt hushållspapper och använder på tok för lite vatten när de kravallduschar med hela tjocka släkten.

Hur tråkigt måste det vara att bli politiskt korrekt? När en miljötönt når klimateriet blir den miljötant. Det verkar hända somliga tidigare än andra. Någon självutnämnd kvarterspåve klistrar upp tillrättavisande informationsklistermärken över hyresrättens sopsorteringsanläggning. Någon gnällig inköpsrådgivare tvingar dig att sanera underkläder med ett ursprungsmärkt tallkottsmedel. Några tar sig till och med till riksdagen.

Är det inte dags för oss miljövänner att skratta lite åt oss själva? Måste vi ta oss själva på så stort allvar?

Miljörörelsen har både anklagats för att vara orealistisk, bakåtsträvande och onyanserad och för att ha en agenda som tar oss tillbaka till medeltiden. Egentligen är det precis tvärtom. Större utvecklingsförespråkande, teknikvurmande, byråkratiskt finslipad och kompromisslös paketpolitik är det svårt att finna. Varenda miljömupp frossar i rumsrena lösningar och tror att allting måste kunna sammanfattas i en exakt terminologi. Rädslan för att visa sig oseriös och utopisk är allmänt vedertagen och visioner har fått ge vika för korrekta tabeller och ordning på sina papper. 

Hur kan man, uträknat stöpformsaktivistiskt med färdigpaketerade åsikter, stå ut med sig själv? Så fort en samhällsintresserad lokalföreningsvolontär sätter sin fot innanför något radikalt fotfolksnäste blir den tvångsdesinficerad med nåt bakteriefritt och andefattigt slagordsmanifest och fråntagen sina bästa möjligheter att se allmänt glad och trevlig ut.

De politiskt korrekta bär ett fantasilöst uttryck i ansiktet och anser sig följaktligen kunna spalta upp världen omkring sig i rätt och fel åsikter lika effektivt som en smaklös salladsbuffé. De stirrar oförstående på oss som lever livet anspråkslöst och obekymrat. 

Har man väl nått klimateriet är det surhet och torrhet som gäller! Varenda måltid är en livsstilsdebatt. Alla som är beredda att rätta sig in i ledet, köa sig till ett medlemskap i klubben för inbördes beundran, bli troende på sin ism, klappas på huvudet och serveras slaskiga klyschor i noggrant planerade portioner. Men Gud nåde den som tänker själv eller ifrågasätter regelverket för denna åsiktsbespisning! Den som kanske anser att planeten tjänar mer på annat än två ointressanta ministrar med hemadress i miljöpartiet, den som kanske tycker att feminismen fastnat i ett nervsjukt intresse för konsekvenserna av vad som finns innanför byxan, den som kanske förstått att det är överklass att ha ett lönearbete, den som kanske insett att liberalism och socialism är två sidor av samma konservatism och att den skymt av vision som finns kvar inom vänstern därför måste ta av sig sin socialistiska tvångströja, den blir det väldigt synd om!

Nej, tillbaka med det flummiga i radikala kretsar! Det ogenomtänkta och kreativa som får visionerna att flöda! Kanske tror man att man uppnår mycket mer genom att vara arg och bitter, men om sanningen ska fram så är väl ett litet leende bakom den självbelåtna masken oftast mer framgångsrikt än tusen sura klagomål.