— Döda en gerillakrigare åt mig och jag ger dig några dagar ledigt, kanske lite extra cash.

— Okej, sa soldaterna.

Sen lurade de med sig några fattiga killar ut i djungeln under löften om jobb. På plats dödade de dem, satte på dem gerillauniform och rapporterade liken som döda rebeller i strid.

I oktober 2008 uppdagades brotten i colombiansk media. Men det hette de inte mord. Det hette inte ens död. Det hette falsos positivos, falska mål eller falska resultat på svenska. Över 1500 civila hade kallblodigt mördats till följd av en extem krigspolitik där soldater som dödar gerillakrigare får bonuspengar och privilegier. I mars hölls en manifestation utanför presidentpalatset där hundratals plaket med fotografier på de mördade killarna vajade i förtvivlade mammors händer. När president Álvaro Uribe svarade i teve underströk han att det var viktigt att känna solidaritet med soldaterna.

Nu är president Uribes parti ”La U” ("U:et") nära en grundlagsändring som möjliggör en tredje mandatperiod. Los falsos positivos är inte ensamma på Uribes ful-lista. Inblandning i paramilitärism, korrumption och brott mot mänskliga rättigheter har legat som en dunkel slöja kring Uribes politiska karriär. Men mysteriet här är att Colombia aldrig skådat en mer poppis president med stadiga opinionssiffror — runt 70-80 procent. Nu väntar en folkomröstning om grundlagsändringen. Går den igenom så vet man — Álvaro Uribe kommer med största sannolikhet att vinna igen.

Estela dricker kaffe och tycker att det är bra.

— Jag gillar egentligen inte Uribe, men man måste förstå att Colombia befinner sig i en helt sjuk situation, krig och våld och skit. Alla känner nån som råkat illa ut, jag har själv en släkting som var kidnappad.

— Man ser hur gerillan håller dem fångna som djur där i djungeln. Det har hållit på i 50 år och det måste få ett slut. Uribe är den enda som gör något.

Estela är runt 40 och föreståndare på ett dagis i Bogota. Hennes argument är nästan exakt samma som det Alvaro Uribe använde på UNASUR-mötet i augusti för att rättfärdiga att grönklädda gringos nu fått sju militärbaser till förfogande på colombiansk mark.

Budskapet är enkelt: Ni kan aldrig förstå den skit vi går igenom, håll därför käften och låt oss göra som vi vill.

Estela och Alvaro har rätt i en sak. Krigssituationen i Colombia är extrem. Paramilitära grupper, gerilla (eller narcoterrorister som de nu kallas), narkoindustri och regering har fightats om pengar, legitimitet och territorier i decennier. Våld har utmärkt Colombia sedan hon föddes för 200 år sedan, våld sprunget ur ett strikt två-parti-system, ur enorma klassklyftor och ur kolonialmaktens autoritära och elitistiska arv.

Under två mandatperioder har La politica de seguridad democratica ("Den demokratiska säkerhetspolitiken") högljutt försökt markera början på slutet på detta. Nordamerikanska flygplan besprutar bönders kokaodlingar. Colombiansk militär mobiliseras till max och ”säkrar” landsvägar, turistmål och shoppingcentras. Samtidigt ”säkrar” man colombianernas folksjälar med mediepropaganda och avmobiliseringskampanjer för gerilla och paramilitär.

I fjol hjälpte gerillakrigaren ”Alias Izasa” sin före detta gisslan att fly fångeskapen hos FARC. Han fick motsvarande tre miljoner kronor i recompensa och sattes på ett plan tillsammans med sin tjej till politisk asyl i Paris. Ändå hade han, med regeringens ord i en julkampanj på RCN i december 2008, ”kommit hem”. Han hade bytt ut "djungelns helvete" mot "fosterlandet" och mottogs med öppna armar i den demokratiska säkerhetspolitikens trygga famn, där turismen blomstrar, utländska inversterare strömmar till och nordamerikanska soldater värnar om alltihop.

Men i detta colombianska ”hem” njuter avmobiliserade paramilitärer skyldiga till mord och våldtäkter straffrihet. I detta colombianska ”hem” är det livsfarligt att som journalist, studentledare eller fackfolk kämpa för ”fel” folks rättigheter. I detta colombianska ”hem” blev över över 1,500 oskyldiga grabbar mördade av nationell militär.

I ett krig måste man alltså räkna med lite spill?

Estela rör om i koppen. Hon svarar inte. Istället säger hon:

— Jag tycker ändå att man måste stå upp för vår president. Hur tragiskt det än är med los falsos positivos så vill han i alla fall få bort gerillan. Och det vill ju jag också och i det måste alla colombianer stötta varandra.

En av den demokratiska säkerhetspolitikens viktigaste punkter är att få civilbefolkningen medvetna aktörer i kriget mot gerillan. Gerillan ingår inte längre som en missnöjd del i ett colombiansk ”vi”. Sponsrat av EU:s och USA:s terroriststämpel på FARC och ELN har gerillan blivit ”dom”, den onda sidan, ärkefiende till en colombiansk enhet.

Varje dag pumpas bilder på de kidnappade soldaterna ut i media. Att de dag och natt är fångna med kedjor krings halsarna berättar att FARC-gerillans metoder numera står utanför all mänsklig sans. Men samtidigt är det en tacksam bild att både glömma och gömma gråskalor bakom. För Estela är det inte svårt att välja vilken av sidorna hon ska stå på.

”Vamos Colombia!”, skrek Juan Gosain, en av Colombias största politiska journalister, när han i sitt program på RCN Radio rapporterade från manifestationen NO-MAS-CHAVEZ den 4 september. Manifestationen NO-MAS-URIBE som hölls samma dag nämndes inte med ett knyst i colombiansk media.

Alejo pluggar på ”la Nacho” i Bogota och deltog i NO-MAS-URIBE-manifestationen. Han är skittrött på presidenten, men han är mest trött på vad han kallar ”åsiktsstaten”.

— Man kan inte ens tala om ”nej till en tredje mandatperiod", för vi vet allihopa att vad vi än gör så kommer Uribe att vinna. Allting vi kämpar för, bönders rätt till sin jord, för ett land fritt från manipulation, elittänkande och gringos, tas ifrån oss lätt som en plätt. Så fort man kritiserar regeringen är man  automatiskt terrorist eller gerillasympatisör.

— Är man inte med dem är man mot dem.

Det känns som en allt tröttare och alltmer paranoid Alvaro Uribe. Pallar han verkligen en mandatperiod till? Man kan undra. Men det finns bättre frågor.

I fjol var ingången till köpcentrat UNICENTRO i norra Bogota blockerad av studenttjejer, överklassdamer och svärmorsdrömmar med block och penna i händerna. Ivrigt stannade de varenda shoppare och bad om namnunderskrifter för att Uribe skulle kunna bli omvald. Två miljoner colombianer skrev på. Men kan dessa två miljoner verkligen tala för landets 44 miljoner invånare?

Gloria väver potatissäckar i ett trasigt blocktegelhus på landet i regionen Santander. Vid förra valet röstade hon åt det håll superman-käperna kom ifrån. Hon minns inte vilket parti ur högerkoalitionen som delade ut käperna. Men hon minns att hennes son blev överlycklig. Nelson är nio nu. Han älskar fortfarande superhjältar. Han går till skolan i trasiga skor. Han kommer aldrig kunna plugga på universitet, förmodligen inte ens motsvarande gymnasiet.

Gloria och Nelson ingår i den fattiga sidan av Colombia. Den enorma massa potentiella väljare vars röster kan köpas för ett kylskåp, en ölback, en t-shirt. Men det är också den colombianska grupp som i alla andra tider saknar röst, sådana som kan bli falsos positivos, såna som inte har möjlighet att anordna manifestationer mot varken Uribe eller Chavez och som än mindre har möjlighet att samla namnunderskrifter utanför Bogotas flashigaste köpcentra.

Gloria slänger upp en bult potatissäckar på ryggen och flinar:

— Demonstrera? Det där är bara till för rikemansungar, hur ska jag kunna ta en dag av min enda inkomstkälla för att stå och skrika med plaket i händerna? Min mamma kan inte ens gå och rösta för den sakens skull.

Vid förra valet var valdeltagandet 45 procent. Många på landsbygden, liksom Glorias mamma, har inte råd att spilla en hel arbetsdag, betala buss och kanske lunch på restaurang för att rösta. Andra röstar inte av princip, något som kan bli avgörande i omvalsfrågan. Till början av nästa år planeras en folkomröstning för eller emot grundlagsändringen. Ännu är det inte beslutat hur stort valdelagandet måste vara för att folkomröstningen ska gälla, men Alejo menar att det enda inflytande nej-sägarna har är att välja att inte gå och rösta. ”Det är ingen mening, han vinner ju ändå. Den enda chans vi har är att tillräckligt många struntar i det och folkomröstningen faller.”

Att Alejo med flera väljer bort sin enda chans att få sin röst hörd kan kännas segt och fegt i ett demokratiskt samhälle. Men å andra sidan visar hans ståndpunkt på hur illa demokratin i Colombia fungerar. Redan på 80-talet talade författaren Gabriel Garcia Marquez om sitt hemland som en pappersdemokrati. Till tidningen Semana sa han den 20 mars 1989:

”Konstitutionen, lagarna... allting i Colombia är lysande, allting på papper. Det har ingenting att göra med verkligheten.”

I den verkligheten finns enkla fakta. En demokrati är ingen demokrati om inte alla har möjlighet att rösta. En demokrati är ingen demokrati om inte alla har möjlighet att demonstrera och kritisera. Nu är det just i Colombias prima konstitution som framtiden står skriven. Oppositionspolitikern Gustavo Petros framtidstänk ser ut så här om la reeleccion, Colombias stundande omval:

— Det är ingen demokrati. Det är en konstitutionell diktatur.

*Estela, Alejo, Gloria och Nelson heter något annat.