Sommarskymningen slukar dagsresterna längs med Smålands kustremsa. En tät dimma lägger sitt täcke över slumrande gröna fält. Högresta träd reser sig likt fyrar för sömnlösa själar, nakna och ensamma.

En döende vattenpöl får mig att tänka på oceanen, och på oceanens förmåga att tömma ens inre på tankar och vanor — kvar finns bara smulor, redo att resa ryggraden, blicka ut över en värld utan horisonter. Fälten i skymningsskenet förmår nästan uppnå samma bedrift som havet; de namnlösa grässtråna skildrar ingen annan världsbild än just den fria, härifrån finns endast öppningar i samtliga riktningar, inte de till synes låsta dörrar som den urbana miljön emellanåt kan förvandlas till i sitt inre.

En hjälpsam själ försöker peka ut den kortaste promenadsträckan till en campingplats. Men efter att ha insett att han pekat i helt motsatt riktning erbjuder han skjuts, möjligen som kompensation. Men först har han glömt var han ställde bilen. Han tar upp telefonen ur fickan, vänder sig mot hamnen och talar, till synes, rakt till mörkret.

— Hur skulle jag kunna veta att du ställde bilen där? undrar den unge mannen, skjuter på klacken och vandrar runt Kalmars strandkvarter innan han finner en lågmäld silvrig bil på en industriparkering ett stenkast därifrån. Han berättar att han varit på New Zealand, hur han trollbands av den vackra miljön och hur scenografin till Lord Of The Rings-filmerna bokstavligen plöjde fram ur blotta marken. I dag är dessa inspelningsplatser dyrgripar för landets turistindustri, dramatiska landskap som sveper förbi likt havsvågor på andra sidan bussfönstret, blott en kuliss döljande en annan verklighet för säsongsarbetarna från söderhavsöarna, som plockar kiwifrukter och städar publokaler för undermåliga löner och svarta arbetsvillkor.

Det har just avslöjats att storsinta löften om ett ekonomiskt uppsving i Kalmars näringsliv sponsrad av kinesiska affärsmän 2004 (och i vanlig ordning påhejade av lokalpolitikers fjäsk och naivitet) endast var tomma ord. De ritplaner, löften om jobb och nybyggen som kommunen med influgna ministrar stolt presenterade för omvärlden har snabbt bleknat till lik då de kinesiska investerarna visat sig vara spårlöst försvunna med miljonskulder till svenska staten. Och sen tidigare — visar en journalistisk granskning som Kalmars politiker borde ha gjort för länge sen — även till den kinesiska staten.

Den unge mannen ursäktar sig flera gånger för att han inte hittar i sin hemstad, men med handen på hjärtat fastslår han, vem hittar egentligen till campingplatser i sina egna uppväxtstäder? Medan cigarettglöden spontant flammar upp kör den tystlåtna bilen därifrån, omkring stirrar endast iakttagande husvagnar och av alkohol högljudda sällskap kring mörkgröna plastbord som inte syns i den stundande natten.
  — Var är allt folk? Kan man verkligen kalla det här en camping?

Det är en ung mans röst som gällt klyver nattdjurens behagliga läten. Ett gäng ungdomar hade hoppats på annat än prydligt inredda husvagnar med danska flaggor och egna trädgårdar, men campingplatser förblir ett av många mänskliga forum där ingenting nånsin tillåts förändras. Hierarkin är slående och desperationen alltid närvarande. Mysteriet bottnar i själva skapelsen; människor bemödar sig att "komma bort" från dagliga rutiner och vardagsskal genom att spika upp en kopia av sina egna slott på en främmande plats långt hemifrån.

Allt finns tillhands; i förtältet står teven på, inga filmer missas under ledigheten. Blomkrukorna symboliserar kvinnans lott under semestern, en nitlott som inte förefaller vara i närheten av mannens jackpott. I den här besynnerliga världen, en så kallad campingplats, tillåts mannen visa upp sin husvagn för andra män med andra husvagnar. De kan supa till, diskutera och värdera arbeten, fotbollslag samt antal år som campare. De åser varandras spritskåp och kanske, kanske ges de inträde i varandras paradis — husvagnarna.

Statisterna i campingskådespelet är de som denna plats sägs vara skapad för: barnen. Ingen annanstans hörs barnens gråt så tidigt på morgonen, ingen annanstans är förväntningarna på en ny dag så skyhöga, ingen annanstans kan barn känna sig så förlorade som här. De har ännu inte förstått att det här inte är en plats för dem. Campingen är en plats där vuxna tillåts skapa sig en parallell verklighet, snarlik den man lämnade bakom sig, långt bakom bilarnas förlängda backspeglar, med den enda skillnaden att denna verklighet är mindre kreativ, syrefattigare, väggarna tätare inpå kroppen.

Cigarrelvan, visar den sig heta. Spel- och tobaksaffären i en tredelad korsning nära järnvägsstationen. Butiksföreståndaren pekar ovant ut de olika cigarrsorterna, till att snoppa dyrgriparna erbjuder han en sax.
   ash; Jag funderar på att rusta upp utbudet, säger han och klappar den uppställda tobakslådan med en klumpig , ovan hand. Rökningen minskar ju konstant, men inte cigarrköpen. De ökar. Men det handlar väl inte om samma sak, misstänker jag, att röka cigarr handlar ju snarare om livskvalitet.

Röker han cigarrer själv? Nej, svarar han, nästan skamsen, som om den just yppade filosofin om livskvalitet och rökning som förenliga komponenter just planterat sig som en möjlig sanning. Han vill tala fotboll. Kalmar ska kvalspela till Champions League och hela stan väntas vara på benen under kvällen. Vilka möter de? Han försöker erinra sig motståndarlagets namn några gånger, men till slut nöjer han sig med och säga:
  — Tror de kommer från Jugoslavien.

Du kan kalla oss slaktare, utbrister en av männen, han med glasögonen som är mest berusad av alkoholen. De har suttit i parken hela dagen, sett solen komma och försvinna, druckit ena pilsnern efter den andra.
  — Slakt är vårt jobb, inflikar hans vän, han med det smala ansiktet, och förklarar därefter de båda männens arbetsuppgifter i närgående detaljer.
  — Det är ett tungt jobb.

De väntar på kvalmatchen mellan Kalmar och det ungerska laget Debrecen från staden med samma namn. Baren fylls av förväntan och en slags tidlöshet. Alla väntar utan förebråelse, som om de vore säkra på att lyckan skulle hinna ifatt dem, tränga in genom den kvava, tunna salongsluften och smeka deras kinder.

De båda slaktarna petar och trackar varann som goda vänner som aldrig kramas gör. Ser på varann med säregna blickar, där anas en längtan bort. Två andra vänner gör dem sällskap.

— Jag kände panik när jag vaknade i söndags, fastän solen sken, förklarar den enda kvinnan i sällskapet, med trendigt gröna glasögonbågar. Jag insåg att halva semestern var över. Och till vad? Var hade den tagit vägen, frågade jag mig själv.

De övriga runt bordet nickar beklagande; de vet känslan, de lever själva med den. Känslan man har ett helt år på sig att förtränga men som återkommer vid varje semesters sista flämtande timmar. Uppbrottet, återgången till en vardag som skoningslöst skenar iväg och tar årstiderna med sig.

När ungerska Debrecen gör 2-0 reser sig många upp och lämnar lokalen i besvikelse. Väntan är över, den var förgäves, lyckan kom inte med vinden den här kvällen. De försvinner ut och den ansträngda luften lättar.

Nästa vecka är semestern över, säger slaktarna, och låter axlarna sjunka ihop och snudda vid marken. Och slaktarna väntar, med eller mot sin vilja. Eller som de ropar till en sorglös gosse, uppenbarligen en sommarvikarie på slakteriet:
  — Hälsa Sonja att på måndag är experterna tillbaka!

På torget strilar vattnet i fontänen, barn balanserar längs kanten. Vuxna iakttar dem från uteserveringen och hindrar barnen från sin lek med argumentet att de kan bli blöta.

Röken från Coronacigarren svävar då och då inom blickfånget nere vid kajen. Ölandsbron liknar ett myrtåg som stannat till för all framtid. Nu är det myrorna som får bära elefanterna på axlarna, på dess färd över bron till fastlandet och de fagra ölandskapen.

Jag minns att det var där jag först hänfördes av de vassa stenarna, hur de spetsade fötterna om man trampade snett på stenstranden. Jag var ung då, men minns stenformationernas tystnad mer än de påtvingade lyckorusens överflöd.

Jag stod öga mot öga med Blå jungfrun, den naturskyddade öflisan utanför Ölands kust, och hörde att det var därifrån häxorna inledde sina kvastresor till främmande destinationer; "till oss övriga", sades det.

Svart magi stöter man på överallt, den värmer barnen på campingplatserna, lägger sina täcken över sommarfälten, bygger broarna som bär elefantkaravanerna på väg mot ännu en självförnedrande cirkussommar. Mörkrets, nattens, det okändas magi för människor samman, förenar dem.