Det är lördag kväll vid de gnisslande spårens ände längs en av de södergående tunnelbanelinjerna. T-banan började sväva över spåren i sina oändliga tur-returresor via Stockholms Central till stadens förorter under 1950-talet. Just den här ändhållplatsen inledde sin första färd den 1 december 1960. T-banan restes som ett stolt bevis på samhällsviljan och förmågan att kommunicera. Miljonprogrammen — små bostadsöar ute i ett hav av strävan efter fulländning och perfektion — fick statuera exempel på hur långt det moderna efterkrigssamhället hade vandrat från Andra världskrigets förfallna städer och dess civilisationer i ruiner och glömska. I dag är t-banan ett rörligt monument, en stum tidsmaskin som ruskar människor till liv från tillstånd av apati och hopp.

I utkanterna av Stockholm sattes betongen ihop och ABC-förorternas asfaltsådror formade vägar till nya upptäckter och äventyr — men viktigast av allt: den ledde en hem. På 2000-talet förmultnar miljonprogrammen och dess invånare påtvingas idén att allt blir bättre bara man "äger sin egen bostad". En idé som naturligtvis kommer från politiker och ekonomer. Men det spelar inte så stor roll: här sitter det mesta ihop ändå, vare sig man vill det eller inte, som syskon, och i slutändan skulle man bara äga sin egen dominobricka i ett längre led. Bryter du dig loss blir du som en ensam ö som flyter omkring över havet på jakt efter kontinenten du brutit med. Hur länge klarar du dig? Antagligen tills nästa storm. I ABC-områdena är man tvungna att samarbeta, leva ihop, kompromissa. Det är hela ABC-områdets idé — på gott och ont — och kärnan i folkhemsideologin och den mentalitet som i dag betraktas som bakåtsträvande.

Tre barn i olika åldrar och storlekar korsar torget med blickarna fastgjutna på varsin skatt. De vandrar på en rad i procession mot vad som förefaller vara Paradiset. Sist vandrar den yngste, med huvudet redan halvt begravd i godispåsen. Vindar griper tag om världen och kroggästernas bräckliga cigarettglöd. Den döende askan formar en kompass; en förnimmelse av vägledning som klyver den vackra förortens betongsbuk.

Inne i kvarterskrogsvärmen skrapar en man bort stearinet från bordsduken. Han gör det under tystnad och med lugna nästan meditativa rörelser. Ett ljus håller honom och den halvdruckna ölen sällskap. Då och då lyfter mannen blicken mot omgivningen, mot den dova och stämningsfulla interiören, som om han letar efter nåt särskilt bland rörelsen och den loja aktiviteten bakom bardisken.

En t-banestation därifrån smörjer avslappnade individer stämbanden med öl och drinkar i väntan på karaokens ödestimma. Ur den sladdlösa mikrofonen strilar kärleksförklaringar ut jämsides med verklighetsflykter och drömmar beskrivna genom andras poesi. Med "Change the World" sprider en ung man i snickarbyxor och inlevelse budskapet som dagligen prackas på allmänheten i olika former. "Förändra världen"; orden lägger sig på allas läppar, blir kvar där för en stund.

Efter en kvinnas leende guldbruna ögon äntrar en reslig man lokalens epicentrum och ger Tom Jones "Green Grass Of Home" substans och en mening den tidigare aldrig haft. En mans ryggtavla läser: "I'm A Good Fuck". Mannen själv sträcker fram handen och önskar en trevlig kväll; ett ärligt sken lyser i hans smått berusade men kloka ögon.

Utanför karaokekrogens fönster och gälla belysning förhandlar tre uppklädda tonårstjejer med dörrvakten om inträde. Dörrvakten med välkammad mörk hästsvans förklarar för dem att de inte har åldern inne. Kanske vill de bara sjunga, lätta på sina tankar med andras ord; precis som alla andra. De lämnar det taniga funkistorget. I hjärtat av det blänker skylten från ett närlivs, som liksom så många andra i den här stan har slagit ut en vägg och rest en videohylla. Längs hyllorna samlar DVD:s och videofilmer damm och håller butiksföreståndaren sällskap.

De tre uppklädda tjejerna går därifrån och lämnar avlånga skuggor efter sig, att smälta samman med den antändande natten. Dörrvakten ler och hälsar en stamgäst välkommen med en omfamning.
  — Jag är ägaren till det här stället, berättar han och betraktar omgivningen, de tystlåtna lägenhetskomplexen omsluter det lilla torget med sina säregna och svårtydda ljussignaler från de upplysta hemmens inren.
  — Det har varit mycket bråk här på sistone. Och eftersom alla här känner mig så hoppar jag in och står i dörren.

En man kommer ut och drar igen dragkedjan till jackan för att skydda sig mot vindarna som letar sig in mellan kullarna och de resliga husfasaderna. Medan han försöker tända en cigarett berättar han om sitt fosterland — Chile — och hur svårt det är att acklimatisera sig i ett helt nytt sammanhang. I ett samhälle där konsensus är målet blir vilsenheten ofta själva vägen.
  — Jag flydde från Chile för länge sen, berättar han. Och sen dess har jag praktiskt taget levt som en flykting i Europa. Jag har bott i Tyskland, Schweiz och Österrike. Och nu här.

Har han hittat sitt hem nu? Frågan dröjer kvar osagd i höstblåsten med allvar och tvära kast mellan rotlöshet och integritet. Han får syn på en bekant, de börjar prata om kvällen, om vem som hittills haft starkast utstrålning. Deras samtal följer den trygga men distanserade bekantskapens koder och går aldrig riktigt på djupet — men överger heller ingenting åt slumpen. DJ:n förklarar att förutom äran kröns kvällens karaokedrottning eller kung med en mp3-spelare och möjligheten att delta i ett ännu större tävlingssammanhang några stationer närmare tullgränserna.

I den här delen av världen och huvudstan reste man drömmar ur grävd jord. Arbetande handflator lade grunden till ABC-hus som inte bara skulle förvara utan även uppfylla drömmarna som från och med 1950-talet inte bara skulle vara överklassens privilegium. Drömmarna stängdes in i trapphusens visslande vinddrag, bakom de tjutande ringklockorna och vördade lägenhetstamburerna; här har drömmarna åldrats, grott gråa hårstrån och dricker kaffe medan årstiderna rusar förbi nedanför sjunde våningen. I fjärran syns orörd mark, grönområden inträngda bakom rondeller, motorvägslabyrinter och byggnadsprojekt som väntar på vintertjälen; investerarna drog sig ur. En svulstig inomhusgalleria med biograf och dyra affärer gör inte människor lyckligare — får dem bara att längta ännu mer. Efter nåt annat.

"Miljonprogrammet var på sin tid en dröm om en tillvaro i stål och betong, trots att de bostadslösa ville ha mera marknära och mänskliga bostäder. Ideologin fick styra. Den översattes till charmfull, lekfull och humoristisk revytext, vilket var ett genialt sätt att övertala och påverka", skriver Lennart Sjöberg, professor i psykologi, i essän "Så blev Rågsved Drogsved".

Kanske är det så — det som Sjöberg snuddar vid — att drogerna inte anlände med sprutnarkomaner, tristess och höjda SL-priser: den effektivaste, billigaste men farligaste drogen är längtan. I ett rus förnimmer man det som omvärlden erbjuder, suktar en med och förför ens inre och man blir beredd att göra allt — vad som helst — för att få bli ett med där ruset igen. Få längta.

Det är sju kilometer till Slussen härifrån, en halvtimme med t-banan till centrum. Till andra sidan stan — där världen slutar i förorten där statsminister Olof Palme bosatte sig för att statuera exempel — tar det en evighet som inte går att mäta i tid, bara i energi. Palme förkroppsligade ett exempel eller politisk flirt som ingen politiker av i dag skulle besvära sig att göra: nämligen att slå sig ner i träsket, bland vanligt folk, bland dem som får rösta en gång vart fjärde år, pöbeln som ska se på Stjärnor på is eller Dansbandskampen för att kultursidorna skriver om det. De som lever i verkligheten.

Och de längtar. Längtar efter att bli kvitt denna tunga drog som tillvaron ofta blir. Den blir aldrig verklig — bara ett obehagligt rus som ofta tenderar att överdoseras. Man tar inte folk på allvar, särskilt inte dem som lever utanför tullarna, de som sitter på så mycket kreativitet utan att makthavare, universitet eller tevekameror behagar lyssna på vad de har att säga.

Medan midnatt skrider närmre i en annan söderförort lämnar ett par en lokal nattklubb tillsammans. Från källarklubbens discobelysta dansgolv tränger rop och toner upp till det folköde centrumet. Därnere håller lokalmaffiosos sina drinkar med stadiga grepp medan de spänt iakttar stället med en blandning av förakt och djup koncentration. Omgivningen nickar artigt åt dem. De nickar tillbaka åt somliga — möter nåns utsträckta hand — dem som förefaller varautvalda.

Paret som lämnar baren gör det med vitt skilda uppfattningar. 
  — Jag ringde dig tre gånger men du svarade ju inte, menar kvinnan medan de går jämsides.
  — Ät min skit! ropar mannen tillbaka, stannar upp och stampar med foten i asfalten.
  Har människan format staden som en kuliss, en chimär låtsasverklighet som de kan gömma sig i för att slippa vara sig själva? Mannens gest har ingen effekt; kvinnan fortsätter gå och avståndet emellan dem växer. Mannen försöker förgäves hinna ifatt.

I en brant nedförsbacke på väg mot t-banan blåser de plötsliga kastvindarna upp lövhaven med frenesi och slagkraft. Några löv bidar kvar i klädesplaggen eller studsar bryskt mot det vandrande sällskapets stängda ögonlock. Kylan blottar sig i den här delen av världen och för alla blir det tydligt hur gripande och skoningslöst hösten har kommit för att stanna. Ljuden hörs från gnisslande tunnelbanevagnar, i fjärran syns det röda neonskenet från ett förortscentrum som har stängt för natten. Intill mörkret och de små skinande siluetterna från människors hem fortsätter vindarna och löven sin vals mot gryningen.