”Tack! Jag har tänkt läsa den där.”

Så sa Sveriges jämställdhets och integrationsminister Nyamko Sabuni i somras när Rädda Barnens Ungdomsförbund gav henne en kortversion av FN:s konvention om barnets rättigheter. Hon har högsta ansvaret för Sveriges ungdomspolitik och hon har inte ens läst barnkonventionen. Så, om inte ens ansvarig minister bryr sig om att en femtedel av Sveriges befolkning inte har tillgång till sina rättigheter – vem gör det då?

För 20 år sedan var Sverige först med att ratificera FN’s konvention om barnets rättigheter. Konventionen fastslår vad barn har rätt till och att barn behöver särskilda rättigheter utöver de mänskliga rättigheterna som också gäller barn.

Konventionen är omfattande och består av sociala, kulturella och ekonomiska rättigheter. De fyra huvudprinciperna beskriver vad staten ska utgå ifrån vid efterlevandet av konventionen. Att barnets bästa alltid ska tas hänsyn till i första hand vid beslutsfattande, att alla barn har lika värde och har samma rättigheter, att alla barn har rätt till inflytande över beslut som påverkar dem och att barn har rätt till liv och utveckling. 

Barnets rättigheter är universella och okränkbara. Alla länder i världen utom två, USA och Somalia, har skrivit under på detta och lovat att ta ansvar för att alla barn ska få sina rättigheter tillgodosedda. Det är statens ansvar att se till att barnkonventionen efterlevs. 

Sverige är ett föregångsland i många avseenden, sägs det. Sverige är skitduktiga. 

Men vems ansvar är det då att ha koll på vad barn har rätt till? Föräldrars? Det hade ju vart fantastiskt om de fick lite kunskap om barnets rättigheter under sitt föräldraskap. Men så är det inte. Lärare? Om barnkonventionen hade ingått i såväl lärarutbildningen som i läroplanen. Men så är det inte heller. 

Men barnen själva då?

Sverige är så duktiga att vi efter 20 år av en sedan barnkonventionen föddes fortfarande tycker att vi är bäst i världen. ”Vi svenskar anser oss nog tillhöra världseliten när det gäller att erkänna och tillvarata barns rättigheter” säger Dainius Puras, representant för FN:s barnrättskommitté. 

Sverige får hård kritik för kränkningar av barnets rättigheter av frivilligorganisationer, forskare, myndigheter. Vart femte år granskas också Sverige av FN:s barnrättskommitté som var uppdrag är att granska de stater som har ratificerat barnkonventionen. Det är pinsamt, upprörande, sorgligt, djupt allvarligt och fullkomligt oacceptabelt att Sverige gång på gång misslyckas å det grövsta. 

Barn har inga skyldigheter, barn har rättigheter. Det är vuxnas skyldighet att tillgodose barnets rättigheter. Men barn har inte samma rätt och möjlighet som vuxenvärlden har i samhället. Det är hela grunden till varför FN tog fram särskilda rättigheter som ska gälla barn. Barn tar alla konsekvenser av vuxnas agerande - oavsett om det handlar om krig, beslut kring välfärden i ett land eller beslut som föräldrar tar. I beslutsfattande har barn ingen makt eller möjlighet att påverka, men påverkas själva i allra högsta grad av de beslut som fattas.

Trots detta finns det inget land som följer barnkonventionens innehåll. Inte ens Sverige.