Gräset är alltid grönare på andra sidan. Säger man. Vår granne på bussen lyckas alltid bättre med allt den företar sig, äter godare middagar, ser bättre teve, har mindre tråkigt sexliv, joggar mer regelbundet. I Kuusamo ser man upp till Helsingfors som ser upp till Stockholm som ser upp till London som ser upp till New York som ser upp till sig själv. Här sitter vi fastlåsta i en kedja av bedräglig vardag.

Tänk om man bara kunde vara nöjd med sig själv och vad man har. Tyvärr är det ju sällan man kan det. Vår omgivning fungerar som budbärare från en värld som under alla omständigheter verkar vara mycket bättre och vackrare.

Hunden Milou i kultserien Tintin hade problem med pendlandet mellan ytterligheterna i sitt samvete. På ena sidan axeln sitter en liten röd hundjävul, på andra sidan en liten vit hundängel:
— Gör det nu, väser hundjävulen i ena örat. Gör det, ingen kommer upptäcka dig, följ din primitiva lust!
— Nej, Milou, gör det inte, tänk på din medsyster och din medbroder, vädjar hundängeln.
— Hohoho, hostar den röda hundjävulen. Lyssna inte på den där fjanten!

Den mänskliga naturen är lika kluven. Den goda sidan av saken är ofta utdömd som den tråkigaste. Det är de eviga avundsjukorna, frestelserna, drifterna som slukar vårt intresse helt och hållet. På ena axeln sitter vår inre beskyddare och ber oss vara nöjda med vad vi har, på den andra sidan sitter vår inre antagonist och kastar oss ut i det ena begäret efter det andra.

Vi är fast i denna eviga grannfejd. Vi väntar på flaskpost från paradiset. Längtan efter att bli sedd och utvald i mängden av vårt medelmåttiga grannskap är stark, övermäktig. Men samtidigt som avundsjukorna stiger över alla breddgrader lever vi i en av de mest egocentriska tiderna. Vi vill vara som våra grannar, men vi tror ändå aldrig att grannen har något att komma med. Vårt underkännande av vår egen sort har evolutionerat och vi ser ner på alla som finns i närheten.

Grannar gör oss avundsjuka, men aldrig så mycket att vi skulle släppa på vår egen självcentrering. Det betyder inte alltid att vi självgott skryter om vår egen förträfflighet, det kan lika gärna betyda att vi har kommit fram till att den mest enastående, den mest förfinade eller värdesatta formen av dåligt självförtroende är den vi själva äger och därför frossar i.