Jag har alltid tänkt att det som verkligen drabbar oss — jag menar det som drabbar en människa dramatiskt och utan förvarningar — är något som drabbar oss på djupet, aldrig på ytan. Vi människor är rätt så tåliga varelser; med rätt slags inre styrka kan ett slag under bältet kännas som en bagatell, men i det ögonblick då något inom oss brister och något kommer så nära att inte ens två lager hud kan skydda oss från sårbarheten och smärtan, då erfar vi det verkliga hugget, ett tryck som inte kan mätas eller fastställas. Det är väl vad våld innerst inne är; inte alltid ett fysiskt, utan också ett psykiskt övergrepp, som kan ha (men inte alltid får) kroppsliga uttryckssätt i form av slag och sparkar?

Jag tänker på de som verkligen blir misshandlade, hur försvaret av en själv kan bli till ett värnande av de små stycken som fortfarande håller ens person samman, där kroppen har förlorat sitt värde som mottagare för de slag som har mer långtgående (djupgående) konsekvenser än blåmärken på huden.

Jag tänker också på de länder där fattiga människor möter den hårda verklighetens överlevnadsvillkor. Vi i den rika delen av världen gör ingenting, vi dödar inte männen, vi våldtar inte kvinnorna, vi slår inte barnen, och på så vis är vi oskyldiga, men vår tystnads våld är lika förödande. Jag tänker på de relationer där överenskommelserna brister, där kärleken övergår i hänsynslöshet, förkrossad gråt och förtvivlan, i psykiskt förtryck; en misshandel som känns lika verklig och närvarande, fast ingen slår.

Psykiskt våld kan vara lika självklart förödmjukande och kränkande, som att fysiskt våld leder till psykiska besvär. Att bli bedragen av någon man älskar kan också få tilliten till ens fysiska utseende att ruineras, att kännas som en sönderkratrad yta, fast ens egen kropp inte ens varit inblandad. Samtidigt kan man med hjälp av ett enda slag utsättas för en sorts otrohet som känns oåterkallelig. Att behöva, men aldrig kunna förklara, är ett tärande som bor granne med våldet.

Om våld inte måste beskrivas i kroppsliga termer, behöver det inte heller utgöra första ledet. Något så behagligt och vardaglig som shopping kan vara världens mest brutala handling, upphov till en orsakskedja som slutar i ren och bråd död på andra sidan klotet. Där är våldet implicit för att vi inte ser det; prislappen som sätts på våra kläder, priset som andra människor får betala för att vi ska kunna konsumera. Våld är att vara såld för någon som utan skyddskläder på kroppen färgar tyger i ett giftbad i Indien. 

Våld har blivit nöjesrubriker. I vår kultur serveras vi ett kollektivt bortförklarande och rationaliserande av våldet, som något som hör annat än vår samhällsstruktur till. När vi säger "vårt våldsamma samhälle", då menar vi först och främst rapporter i morgontidningen. Kanske sitter vi på bekvämt avstånd och kommenterar friboxning på Eurosport, gänguppgörelser i förorten eller analyserar politiska kriser i främmande länder. Mindre tänker vi på våld som den mentala makt som vår samhällsordning och våra nyhetskanaler utövar över våra sinnen, som får oss att tro att våldet är "något annat" någon annanstans långt borta, därute. 

Våld är också sorg. Våld är saknad. Lika mycket en sårbarhet som ett faktiskt utövande. Våldet bosätter alla delar av vår värld och det uppstår lika obegripligt som en naturkatastrof i Haiti. Om vi kunde så hade vi gjort oss av med det, som om det var ett val och inte en sida av de mänskliga villkoren. Men vi kan inte. Det enda vi kan göra när det oacceptabla drabbar oss är att tala och handla.