På torgen säljer Nicaraguas förträngda generation mat, drycker och tröjor. En av dem som lyssnar till baseballmatchen på radio istället för ser den på plats är Eugenio. Hans mage är resultatet av god öl, försäkrar han, och blottar den i skuggan under trädens svalka. Ett avlångt ärr pryder magen och bredvid de tjocka minnesrunorna från tiden som gerillasoldat i bergen syns flera igensydda hål efter genomborrade kulor.

— Jag tror på kampen tills döden, fastslår han utan att överdriva eller låta pretentiös. Han menar det, och därför blir hans livsuppgift att bära med sig livserfarenheterna och kulhålen som en länk mellan nutid och förflutet. Är det emellertid en ärofull uppgift att bära på sina axlar? När får Nicaragua kliva ur sitt historiska arv? Är det ens möjligt — vad vore landet utan sin nutidshistoria? — frågar sig många essäister i framträdande verk om Nicaraguas politiska historia.

Lokalbussen passerar förbi katedralen och Nicaraguas mest kända poet Rubén Daríos gravplats. De gråtande lejonen ger inte alls tillträde, försäkrar den karismatiska Fernando Luñes, 70 år.
  — Och tro mig, de gråter inte för vem som helst, säger viejon (gamlingen) och fnyser åt sandinisternas nuvarande status. Fernando arbetar vid ett minnesbibliotek i León, namngett efter en annan av Nicaraguas mest älskade poeter, Santiago Arigullo.

På lokalbussen hälsar en ung man på Fernando med vördnad. Ögonblicket senare, innan den gamla skolbussen når marknaden, läser den unge mannen upp en dikt ur hjärtat. Den handlar om den fattiges tillvaro, en existentiell resa som kunde — och är troligen — en del av oss alla.
  — Jag skulle vilja skriva en bok, berättar den unge mannen, men jag har inte tiden. Förpliktelser kommer i vägen: arbete, familj, sociala sammanhang.

Gamle Fernando byter skjorta på bussen. Han är på väg ut till Stilla havet och en konferens till nationalskalden Rubén Daríos ära. Medan bussen springer förbi de fnösktorra bortglömda savannerna talar han Pablo Neruda, Gabriella Mistral, Gabriel García Márquez, den kubanska revolutionen och om sitt fosterlands öppna sår.
  — De stängs aldrig, det skulle de aldrig tillåta, säger han medan den vita skjortan med havsblå ränder ersätter den bruna.

— Vissa sår läker aldrig.

Daniel Ortega väcker ilskan till liv i den gamle mannens ansikte och han talar med frenesi och intellektuell skärpa om förlorade möjligheter. Han var studentaktivist som ung och riskerade livet för att hjälpa till att flytta fram motståndet mot den USA-stödda diktaturen. Fernando berör de förlorade idealen och de spruckna drömmarna som den smärtande tisteln. Man kan se hur den ömmar i hans bröst, hur han aldrig kommer få ro.

— Daniel Ortega är inte värd någonting i mina ögon. Han har givit oss en ny upplaga av Somoza-dynaistin. Det är ingen skillnad. Jag vill se honom i ögonen och säga: Du är inte ett jota annorlunda! Du sålde ut landet och blev miljonär och mäktig på kuppen. Han och de som arbetar för honom är inga sandinister, säger viejon och hämtar andan:
  — Jag är sandinist! De är det inte.

Nicaragua vandrar in i framtiden utan försoning eller ömsesidig förståelse. Från maktens korridorer springer tystnaden mot skyn, från folknavet ryker besvikelsen brinnande färsk — när får de gå vidare?

Hur kunde en ofrånkomlig revolution förråda sina egna ideal och principer? Fernando ser samma maktansikte i dagens politiska ledare som studentaktivist på 1950-talet. De forna gerillakrigarnas avlånga kroppsärr visar priset de lägst ställda måste betala för återvunnen värdighet. Kriget slutade aldrig, menar bybor bland bergen, förlista i erosionens dalar långt från jordreformer.

Nicaragua har vandrat längs många stigar, men stigarna förefaller var grenar av samma tröstlösa labyrint. Vem hör den svages rop om den skriker i ensamhet ? Frågorna är nödvändiga, men drunknar lätt i glömskans vatten.

Ärren eroderar i Nicaragua. Krigens generationer vandrar mot livets slutskede utan att ha fått ge utlopp för sina känslor, upplevelser eller i många fall förträngda minnen. Locket har lagts på för att hålla nationens gränser samman, annars hade det troligen ha rasat samman. Men följden är att frågorna, de svåra, dröjer kvar i luften, tränger in i den nicaraguanska ungdomen och låter inte historien ersättas av nutid.