KULTUR
Serie- och massmördaren har länge fungerat som den mest framträdande och vanligast förekommande representationen av ondska i filmvärlden. Den ondska som ligger precis utanför normalitetens räckhåll, där våldsamheten fritt regerar utan förbehåll och hinder. Ibland framställs denna våldsamhet som kontrollerad och riktad, ibland som okontrollerad och oriktad.
Massmördaren kopplas oftare än seriemördaren till den okontrollerade och oriktade ondskan, och är vidare den figur som oftast förekommer i skräckfilmsgenren. Han, för det är oftast en man, mördar utan förbehåll och ofta utan ett tydligt motiv. Skulle detta motiv anges är det ofta av sekundär betydelse i relation till den primära funktionen att leverera blod och mord. Till denna kategori filmiska massmördare kan Jason Voorhes i Fredagen den trettonde-filmerna och Michael Myers i Hallowen-filmerna räknas. Seriemördaren tillhör en helt annan kategori. Trots att även denna figur är vanligt förekommande i skräckfilmsgenren, likt John "The Jigsaw Killer" Kramer från Saw-filmerna, ger den –i betydligt större utsträckning än massmördaren- regissören och manusförfattaren en möjlighet att på ett tydligare sätt närma sig begreppet ondska.
Seriemördaren utövar sin våldsamhet efter en inre logik. Förmedlandet av denna inre logik på bildskärmen inbjuder åskådaren att fundera över begreppet ondska. Vad det innebär att vara ond. Genom en utläggning av seriemördarens psyko- respektive sociopati rationaliseras mordhandlingen. Den så att säga mänskliggörs. Figurer som Jason Voorhes och Michael Myers kan du lätt avfärda som överdrivet onda individer som enbart hör hemma i fiktionen. Figurer som Hannibal “The Cannibal” Lecter i När lammen tystnar, Tony i filmen Tony- London Serial Killer och Dexter Morgan i tv-serien Dexter, baserad på novellen Darkly Dreaming Dexter från 2004, är desto svårare att avfärda. När Patrick Bateman i filmen American Psycho, adapterad från Brett Easton Ellis novell med samma namn, sätter en yxa i huvudet på en intet ont anande kollega kan vi förstå varför.
Alla dessa nämnda fiktiva individer agerar inom ramen för vad som anses mänskligt möjligt. Du kan känna och känner med största säkerhet avsky för mordhandlingen, men på ett rationellt plan förstår du dess logik. Och det är just försöket att närma sig en förklaring av ondskans logik som många finner så fascinerade med seriemördare i filmer och tv.
Ännu mer fascinerande är det med filmer som baseras på verkliga förlagor. I dessa fall knyter förklaringen av ondska inte enbart an till vad som är mänskligt möjligt, utan även till faktiskt existerande fall av ondska. Även om porträtteringen av denna ondska fortfarande är vag i konturerna är den tydligare än den fiktiva ondskan, och som sådan har den större känslomässig inverkan på åskådaren.
Ett exempel på en film som är baserad på en verklig förlaga är den djupt störande Henry: Portrait of a Serial Killer. Den är löst baserad på Henry Lee Lucas liv, en amerikansk man som år 1985 dömdes till döden för mord på elva personer. Detta utmätta straff omvandlades senare till livstid och han dog infängslad år 2001. Han sade sig vara inblandad i så många som 3000 mord, en siffra som förblivit obekräftad och snarare betraktades som ett försök av Lucas att ta åt sig “äran” för andra personers mord. Henry Lee Lucas är dock långt ifrån den enda seriemördaren som givit upphov till en film. De flesta existerande seriemördare förefaller har föranlett produktionen av en film.
Ted Bundy som erkände sig skyldig till 30 mord gav upphov till tre TV-filmer och två långfilmer. Jeffrey Dahmer, skyldig till 17 mord, vilka inbegrep våldtäkt, nekrofili och kannibalism, gav först upphov till The Secret Life: Jeffrey Dahmer från 1993, sedan Dahmer från 2002 och slutligen Raising Jeffrey Dahmer från 2006.
Seriemördaren David Berkowitz, född Richard David Falco, men ofta refererad till med namnet Son of Sam, figurerar i Spike Lees Summer of Sam från 1999.
Filmen Zodiac av David Fincher resonerar kring den ännu inte anhållna seriemördaren som mellan 1968 och 1969 mördade fem personer. Han - alla misstänkta är män - gav sig själv namnet Zodiac Killer i brev som skickades till olika amerikanska tidningredaktioner.
Citizen X från 1995 baseras på ryssen Andrei Chikatilos liv. Han erkändes skyldig till 53 mord och kom att bli omnämnd som The Butcher of Rostov, The Rostov Ripper eller The Red Ripper; en sorts ordmässig homage till Jack The Ripper, den brittiska seriemördaren som mellan augusti och november 1888 mördade ett antal fattiga, hemlösa och prostituerade i London. Vem som låg bakom det namnet är och förblir dock en olöst mordgåta. Det enda man med säkerhet vet är att det var en man. I filmen From Hell från 2001 framläggs en hypotes, vilkens innehåll jag inte avser att redogöra för.
Sammantaget utgör alla dessa män ett brokigt och blodigt väv av mänsklig ondska. Vi skyr från dem i skräck och vämjelse. De befinner sig på ett moraliskt förkastligt plan, ett plan som med rätta skrämmer och ger upphov till bestörtning. Men samtidigt som vi håller handen för ansiktet spretar vi dock på fingrarna. Vi vill se. Ted Bundy ler på fotografiet. Ett leende som alla andra. Men bakom detta leende döljer sig 30 döda kroppar, och det är dit vi instinktivt vill nå, till den del i människan där ondskan regerar utan förbehåll och hinder. Vi kräver en förklaring. Vi kräver svar, vi kommer aldrig att sluta undra och vi kommer alltid ställa oss en och samma fråga. Hur är det möjligt för en människa att övervägt och medvetet ta en annan människas liv?

EMAIL Din vikt i guld
Mörkt på vita duken
Vinterns drinkar passar
21 mytomspunna gram
Barn är odödliga
Dystopi och utopi i litteraturen












Av de filmer jag nämnt i artikeln bör du ta en titt på -om du inte redan gjort det- Henry: Portrait of a Serial Killer och Tony: London Serial Killer. Den förstnämnda är en klassiker med en sorts tidstypisk 80-tals filmmusik som visar förkärlek för syntar; syntar som gör filmen desto mer skrämmande. Tony är vidare en arbetsskygg stackare som ibland flippar ut. Filmen är emellanåt svart komik på otroligt hög nivå. Vet inte om det är regissörens avsikt, men ibland är den otroligt komisk, vilket förvisso inte innebär att den inte är en aning störande.