Ett av årets stora nyhetsgenomslag var Mona Sahlins väska; Louis Vuitton-väskan som kostat tusenlappar. Om man företräder det gamla arbetarpartiet är det problematiskt att klä sig som en aristokrat, resonerade många. Fair enough. 

I det nya arbetarpartiet verkar det däremot vara problematiskt att klä sig som en arbetare. Ett halvt decennium har gått sedan nylanseringen av Moderaterna och fortfarande har inga flanellskjortor synts till. Stureplansprofilerna har fortsatt vara anhängare och särskilt många tårdrypande berättelser av arten ”jag växte upp i hård förortsmiljö – därför blev jag moderat” har inte spridit sig.

Jag är inte ute efter att diskutera Alliansens eller Moderaternas uppsåt att föra vad de anser vara bäst politik även för arbetarklassen. Det jag undrar är när deras nya väljarkår kommer att gå öppet på deras politiska catwalk; stå på deras listor och företräda deras politik som sin egen.

 Att det finns en arbetarklasshöger har jag länge varit väl medveten om. När det inte nödvändigtvis lönar sig bättre att vara utbildad än att ha en gymnasial yrkesutbildning är det självklart att de som klarar sig riktigt bra själva och föredrar att inte betala särskilt hög skatt finns bland de som är och kodas som arbetare. Att vara utbildad, ha kavaj och göra pappersjobb har inte längre obligatoriska samband med att vara ekonomiskt välbeställd.

Denna sorts höger verkar dock finnas på andra valsedlar än Moderaternas, åtminstone återfinns de inte synliga i partiets högre skikt. Istället för att framhäva folklighet och delande av folkets erfarenheter, marknadsför Moderaterna sig som kompetenta – alltså med förmågan att klä sig så att man ser viktig ut och prata så att folk inte tror att de skulle begripa.

Senast det var val gick det, som bekant, mycket bra för allianspartierna och inte minst för Moderaterna. Deras försök att tala till nya målgrupper hade lyckats. Att en stor del av arbetarklassen faktiskt gått till valurnorna för att rösta blått, förvånade inte många. Inte ens sossarna verkar ha blivit särskilt beklämda. Att ha förlorat på vallöften, uppenbar okänsla för stil och ett otidsenligt tilltal - det går att reparera.

Men vad skulle hända om högern hade bestått av snusande Volvoarbetare i blåställ, beiga långtidssjukskrivna och förortsungdomar iklädda mjukisbyxor i väntan på sin första egna lägenhet? Om vi hade sett de klassiska vänsterväljarna plötsligt gå i bräschen för en radikalt borgerlig politik? Jag vill inte påstå att jag är en person som saknar känsla för ideologi, men jag måste medge att förtroendet för socialdemokratisk politik skulle undergrävas om de faktiska arbetarna var högern.

Om jag skulle få ge Moderaterna ett taktiskt råd så skulle det vara detta: Byt kläder! Släpp fram de med flanellskjorta och svår uppväxt - ifall ni har dem - och låt stekarna ligga i linneskåpet ett tag. Inte i första hand för att det hade ökat ert eget förtroende, men för att det hade undergrävt vänsterns.