En rak höger i högerns ansikte av en näve från vänster. Eller varför inte en rak höger i vänsterns ansikte, eftersom politiska sympatier nödvändigtvis måste dra åt något håll? Jag väljer dock att låta knytnäven vila. Inte av ointresse, utan av en överskuggande olust av att politik per automatik delas in i höger och vänster, i varierande grad. 

Jag skulle gärna vilja starta slagsmål. Jag skulle gärna ge mig in på politikens arena, med den knytna näven höjd, men kan med enkelhet se hur en snyting i luften skulle riskera att lägga snubbelsnöre om benen och  få mig att falla om mittlinjen; antingen till höger eller vänster. Och där, på marken, vill ingen befinna sig; en slagen förlorare. 

Uppdelningen mellan höger och vänster har blivit allt otydligare, ointressant, nästan irrelevant, och i den andan skulle jag vilja introducera min nya slagskämpe: Välkomna den liberala anarkisten!

Den liberala anarkisten är en bråkstake som ger både vänstern och högern en rak, knyten näve i ansiktet. Mest i ren trots och utan egentlig agenda. Han eller hon tror på det nödvändiga i en statligt kontrollerad sjukvård och viss statlig insyn och kontroll av skolsystemet, men känner förakt inför ett alltför stort statligt  inflytande och intrång på den privata sfären.

Den liberala anarkisten tycker vidare att marknadsekonomin duger och känner sig därmed ambivalent inför den renodlade anarkistens försök till avskaffande av kapitalismen. 

I övrigt är bråkstaken mest intresserad av sin egen frihet och struntar högaktligen i stora gemensamma protester; protester mot vad det nu än må vara. Visserligen är han eller hon medveten om att demonstrationer ibland fyller en viss funktion, men finner det erbarmligt svårt att bry sig om vad större grupperingar skanderar.  

Kanske är den liberala anarkisten egentligen en högst förvirrad typ som vill väldigt mycket, men som saknar en politisk arena för sin kamp; just för att han eller hon trotsar höger-vänster-uppdelningen.