Det är en vecka innan Colombias presidentval och på ett dagis sitter jag och några till och skalar potatis. Samtalsämnet är självklart: Vem ska rösta på vem?

- Santos, säger Luz-Dary och petar ut en rötfläck med knivspetsen. Han är den enda som verkligen tänker göra något åt gerillan.

- Ja, rösta på Santos hazme el favor, säger Carolina med hög röst och viftar med kniven i handen. Vi kan inte svika uribismen nu.

Resonomanget är talande för var den colombianska opiononen länge stått i förhållande till sin president. Sittande Alvaro Uribe har med sin skapelse: den demokratiska säkerhetspolitiken, gjort - som man säger – det ingen annan pallat: tagit i med hårdhandtalar mot gerillagruppen Farc. Nu kandiderar Uribes gamla försvarsminister på samma linje: att slutföra Uribes demokratiska säkerhets-projekt och en gång för alla krossa gerillan.

Om den demokratiska säkerhetspolitiken är ny så är dess grundide gammal – att erövra makt genom att hänvisa till en gemensam fiende. Genom enorma satsningar på identitetspolitiska kampanjer har man gjort Farc till kanske inte så mycket en större, som en annan slags fiende än tidigare – nationens, den colombianska folksjälens. När man sedan mobiliserar all militär makt för att komma åt denna fiende visat i bästa sändningstid blir panoramat rätt självklart: Hjältar mot terrorister. Patrioter mot förrädare. Fosterland mot ”djungelns helvete”. Och – höger mot vänster.

Högern måste förstås i relation till vänstern

Dikotomi, eller motsatspar, är ett komplicerat och farligt begrepp, inte minst när man talar om det ideologiska höger och vänster. Ingen av dem står ju ensamma utan måste förstås i relation till varandra. Risken – vilket i politiskt arbete tvärtom kan vara en fördel – blir att gråskalor gömms undan och vi fokuserar på vad vänstern/höger är (eller verkar vara) i kontrast till varandra och inte på vad de verkligen gör.

I Colombia är den demokratiska säkerhetspolitiken ett högerprojekt. Farc – Latinamerikas äldsta och största gerilla – är allmänt känd som en vänstergerilla. Om Farc i de flesta colombianers huvuden idag står för begrepp som terrorism, knarkhandel, våld, lögner så lyser den demokratiska säkerhetspolitikens företrädare i ord som social omtanke, ansvar, ärlighet, fred, och ofta tycks det förra drabba även vänsterpolitiker utan uniform. Uribe har sagt det själv: Den som inte är med oss är mot oss. 

Är det nån som ska rösta på Petro, undrar jag och får mina tankegånger bekräftade.

- Nej fy fan, ese man, han är ju värre än Piedad Cordoba, säger Carolina.

- Det är ju som att rösta på Farc, säger Marisol och alla skrattar.

Liksom f d senatorn Piedad Cordoba är Gustavo Petro, presidentkandidat för el Polo Democratico, Colombias vänsterparti, en av de relativt få politiker som är öppet emot den demokratiska säkerhetspolitiken. Samtidigt har de båda blivit offer för den. Petros telefoner har blivit avlyssnade, hans kropp dödshotad, morsan har tvingats till exil, men det värsta - enligt honom själv i en intervju med Clara Ospina i RCN som svar på frågan om varför säkerhetstjänsten, om de nu velat mörda honom,  inte lyckats – är det politiska mordet, att i så hög grad svartmåla en människa inför allmänheten att den mister sin röst. Med både Cordoba och Petro har detta skett med vi-och-dom-retorikens tacksammaste begrepp i Colombia: Farc-sympatisör!

Men på samma gång som att colombiansk höger må glänsa tack vare vänstergerillan Farc, så kan Petros öde som civil colombiansk vänsterpolitiker kasta ljus på Uribes regerings fula ansikte, till skandaler indirekt eller direkt kopplade till presidenten – utomrättsliga avrättningar, inblanding i paramilitärismen, korrumption – vilket också Petro gör i sin presidentkampanj. Men enligt opinionsundersökningarna är det inte många procent som kommer rösta på honom, däremot ligger Uribes efterföljare Juan Manuel Santos mycket bra till. Han vinner och kommer fortsätta Colombias historiska högerstöd. Eller gör han det?

Det gröna partiet bryter

Det kallas ”den gröna vågen”. Antanas Mockus, presidentkanditat för ”el Partido Verde”, vinner faktiskt i andra valomgången med liten marginal mot Santos i de senare opinionsundersökningarna. I Bogota, där han varit framgångsrik borgmästare och störtskön rektor för la universidad Nacional, har många trott på honom, men inte på att han ska kunna slå högerns starka position bland landsbygdsväljarna. Nu verkar det som om att han kan göra det.

Jag vill ha nåt nytt, säger Marisol och tar upp en ny potatis från bunken. Därför ska jag rösta på Mockus. Känns roligare. Alla dom andra pratar bara om krig.

Ja, kanske är det just Marisols ord som bäst kan förklara Colombias gröna våg. Mockus känns varken vänster eller höger, han känns som något helt annat, vilket säkert är meningen. Är man inte med någon, kan man ju heller inte vara mot någon, en smart strategi i valtider. I en intervju häromdagen fick han den vänster-höger-laddade frågan om homosexuella skulle ha rätt att adoptera barn i hans regering. Mockus sa varken ja eller nej. Istället förklarade han att sådana typer av frågor delar en befolkning i tu varför det är svårt att svara på dem och tillade diplomatiskt: Låt konstitutionen bestämma!

Fegt sagt, eller? Kanske är det rent av nyttigt svar?, ett svar som inte genast applicerar folks förförståelser om vad som är höger/vänster på kandidaten utan som istället kan skapa reflektion och debatt hos väljarna över demokratins roll i identitetspolitik och ideologiska identiteter. Kanske kan Mockus i sin ”neutrala” ideologiska postition styra Colombia bort från att vara vad många kallar ”åsiktsstat” eller ”diktatorisk demokrati” till ett samhälle som just byggs upp utifrån konstitutionen och inte utifrån korruption, krigspropaganda eller antal döda gerillakrigare, till ett samhälle där det – som han uttrycker det – råder legalidad. Men för att på allvar komma dit är vägen lång. Jag skalar nämligen potatis i en omgivning där det av många skäl finns något som överbygger all reflektion om Colombias politiska väder – snabba pengar.

På det kommunala dagiset i ett colombianskt småjordbrukslandsskap avslutar fem fattiga mammor en arbetsdag utan lön. Ideell verksamhet bör väl per definition inte vara påtvingad, men här är den det. Det gamla kylskåpet är för rostigt, sa den statliga barnavårdsnämnden Bien Estar Familiar på sitt senaste kontrollbesök. Köp ett nytt, annars stänger vi dagiset. Så därför skalar vi potatis. Ska göra mute, inälvssoppa, och sälja i bygdegården.

Köps röster här?, undrar jag.

- Om de gör!, svarar alla i kör. ”La U” (Santos parti) bjuder på öl och det konservativa partiet på transporter och delar ut utgångna cementsäckar.

Marisol slänger ner potatisskal i en plastpåse, flinar och konstaterar:

- 100 000 (ca 350 kr) muchachas, då röstar jag på Santos. 

I Bogota, åtta timmars buss bort pluggar en kompis stadsvetenskap på samma universitet där Mockus var rektor. Han säger på mobilen:

- Det mest sannolika är också det mest kritiska, att Mockus och Santos går vidare till andra valomgången med en liten marginal mellan de båda.

- Varför det?, undrar jag.

- Då vinner Santos, men det är inte det som är det mest kritiska – utan Mockus hade han ju vunnit ändå, stort – utan hur han vinner. Han köper röster, det vet alla. Och vet du vad vi får då? En regeringen som alla vet tillkommit av valfusk, alltså en regering utan legitimitet. Då sticker jag härifrån.