"Människan dör — men livet kan aldrig dö"
— Dubpoeten och rastan Mutabaruka.

Finns det en natur? Frågan känns angelägen eftersom mänskligheten finner det viktigt — eller snarare tvångsmässigt — att få placera begreppet och företeelsen "demokrati" i en prydlig ask. Att köpa, få, ge bort i present, tvinga på nån annan. Gäller samma sak med människan, finns det en möjlighet att skapa en demokratisk människa — om hon nu inte redan är det sedan födseln. I 2000-talets tidevarv dröjer den frågan kvar: finns det en demokratisk version av människan?

Är en människa i sig ett demokratiskt fungerande system så länge dess funktioner fungerar. Blodomlopp. Njurar. Mjälte. Hjärna. Hjärta. Är en hjärtinfarkt en statskupp? Är HIV-smitta en oönskad invasion, en planterad pest med bakomliggande motiv? 

Bilden av människans fundament, dess "natur", skiljer sig beroende på kultur, tro, ideologi och person. Finns det inte lika många "naturliga" tillstånd som det finns och har funnits människor? Biologin vill gärna, och utan att avbrytas, berätta sagan om människan som genomgått evolutionens oändliga resa, från korn till ben och vidare till kärnvapen och Nobelpris. Sagan om människan är, enligt biologin, en fantastisk episk mastodontrulle, där eftertexterna kungör att det rör sig om en produkt, uppfinning, skapelse — ja, vad det nu är — som kan skilja rätt från fel, ont från gott, förstörelse från produktion.

Det är slutsatser som filosofin tack och lov — men kanske inte alltid fullt ut — problematiserar och sätter i ett nytt ljus. Ondska och godhet är på mångt mänskliga produkter, ett hjälpmedel i vår egen strävan efter (och ursäktande av) herravälde. Det märks i koloniala erövringsseglatser. I kärnfamiljens vardagsrum. I klassrummen. Inom politiken. Överallt finns ondskan och godheten och alla tror sig sitta på svaren. Vem har rätt? Eller snarare, vem har rätten att avgöra graden av ondska och godhet i de beslut, förehavanden och utvecklingar som den rika och fattigare världen genomlever? 

Mänskligheten har aldrig, till skillnad från natur- och djurvärldar, varit intresserad av att lämna saker och ting åt sig själva. Greker, perser och afrikaner började filosofera och beskriva världen och människan efter egna önskemål och de kristna korstågen fulländade dumheten.

Den andlige filosofen och gurun Osho frågar sig:
"Om alla följer instinkten behövs ingen religion, ingen Gud, ingen präst. Djur behöver ingen Gud och är lyckliga ändå — jag kan inte se att de saknar Gud. De njuter av livet i all dess skönhet och enkelhet utan nån fruktan för helvetet eller nån längtan till himlen".

Men — invänder nån — det är väl instinkten om rätt och fel som karakteriserar människan och skiljer henne från djurriket? Men — invänder nästa — just den inställningen blir ett försvar av de teorier, ideologier, religioner och ekonomiska system som inskränker människans möjligheter att forma sig själv. Börjar det primitiva där det systematiserade slutar? Om vi håller oss lite från att reflexmässigt svara ja på den frågan — vad händer då? Kanske försvinner helvete och himmel som begrepp och öppnar upp för nya idéer.

Troende ateister och icke-troende håller sig gärna på marken och håller både himmel och helvete på behörigt avstånd. Den socialistiske filosofen André Gorz tecknade ett intressant livsverk som försökte göra arbetet till en slav under mänskligheten, och inte tvärtom. I ett ekonomiskt samhälle blir människan ekonomisk; hon lär sig att smidigt anpassa sig från nio till sju, men ifrågasätter sällan på allvar vad som finns bortom kalkylerna.

Gorz försökte i tider av kapitalistisk expansion och individuell strålglans diskutera ett närmast anarkistiskt samhälle där samröre, solidaritet och nyfikenhet präglar den mänskliga gemenskapen. Idén var att det moderna samhället var tvunget att anpassa sig efter människans behov av nytänkande och att lära sig nya saker. Han ville ta farväl av den industriella socialismen som såg det som ett nödvändigt ont för människor att underkasta sig de system som utnyttjar människan som ett redskap: både kapitalism och socialism.

Att offra sig för ett samhälle som bygger på industriell och inte mänsklig tillväxt var inget att bygga vidare på, ansåg André Gorz, som byggde hela sin filosofi på människans — och inte den industriella människans — värde.

Människan är politikens bästa vän. Med hjälp av människor vinner man val, spikar upp valstugor och använder dem som försöksdjur i olika experiment. Den Jesus som beskrivs i religiösa skrifter och sammanhang beskrivs som fulländad, förlåtande, skapande — men framförallt mild. Det bör påpekas att Jesus såg motståndet — kampen — mot all form av översitteri som kärnan i sitt budskap.

"Hur mild och pacifistisk var egentligen religionsstiftaren Jesus Kristus?" frågar sig journalisten Björn Kumm i boken Terrorismens historia. "Jesus var ju allt annat än mild mot sin samtida religiösa överhet", fortsätter Kumm sitt resonemang och utpekar Jesus som 0-årens störste systemkritiker. Uppstod världens första terrorister samtidigt som den kristna tideräkningen?

Kärnan i Jesus budskap tycks vara motstånd mot överheter och gränslöst försvar av individens egenvärde. Men till vilket pris? Förespråkade Jesus, på sitt sätt och i sin tid, ett slags politiskt och spirituellt jihad? Länken mellan den tiden och 2000-talet kan åtminstone ses i det faktum att man ofta tar till våld i religionens namn, i syfte att frigöra eller skapa demokratiska förutsättningar för människor.

Ur ett kolonialt perspektiv uppstår demokrati då förtryckta reser sig mot slavdrivare och kräver rättigheter och frihet. Demokrati är själva strävandet. En sund inställning till begreppet "demokrati" och uppfinningen "människan". Demokrati kan aldrig vara nåt stillastående, därför existerar friheten bara i rörelsen och kan aldrig stängas in i ideologier, system och ekonomier. Människan fungerar likadant; hon kan aldrig vara fri om hon aldrig tillåts sträva efter personlig fullkomlighet. Samtliga samhällssystem i dag — religiösa, ekonomiska, politiska — begränsar eller kräver att medborgaren rätar sig in i ledet och klär sig, tycker och arbetar efter demokratins order.

Självklart kan jag som människa endast penetrera ämnet marginellt, se centrumet i horisonten från min utsiktspost i periferin. Egentligen har jag ingen aning eftersom partiskheten, att jag betraktar mänskligheten med blå ögon, blockerar för det fria tänkande som människan förvägras. Den verkligt demokratiska människan låter sin intuition komma till tals, och låter den inre rösten hellre än externa påtryckningar leda henne genom livet.

Ifall människan i grunden är demokratisk är det märkligt att hon ständigt misslyckas med att forma demokratiska samhällen. Lyckas människan ens upprätthålla en demokratisk fasad då hennes livsstil, ideal och principer ofta härrör från politiska och ekonomiska maktminoriteter. System som genom den mänskliga historien rest sina samhällen på principen om den svages skyldighet att tjäna den starke.