Arbete -
befrielse eller förtryck?
Människan är det enda djuret som arbetar. Hela världen är uppbyggd kring arbete. Varför det är så tycks ingen ha något bra svar på. "Det bara är så" och ett ryck på axlarna är allt man får veta från de som solidariskt försvarar arbetsformen. Demokratier sägs ha formats av människors hårda arbete. Samtidigt så lider mängder av människor i de moderna samhällena av djupgående depressioner och manodepressiva sjukdomar. Att arbetet skadar människan, fysiskt och psykiskt, är det ingen tvekan om, men ingen vill diskutera det på djupet.
Är arbetet en befrielse eller ett förtryck? Arbetet sägs vara en möjlighet, men föraktas av många. Konstnärer, författare och andra med kreativa yrken ger uttryck för någonting ärligt och personligt. Frågan är hur mycket kreativitet och personlighet som gömmer sej kring rullbanden eller bakom butikskassorna. De flesta lönearbetar med något de blivit påtvingade, inte något de valt själva. Trots det är det "arbetarpartierna" som röstas fram i riksdagsvalen. Det parti som förespråkar mest arbete åt folket är det mest demokratiska. Väljarna har fått lära sej att arbete och frihet
är samma sak.
Arbete är den legitima, demokratiska, förtryckarformen. Du får inte vara ledig när du vill, du får inte vara sjuk utan kännbara eftergifter, du får inte gå på toaletten, göra roliga saker spontant, inte ens bestämma över dina egna arbetstider. De spillror som återstod från tanken om arbetet som ett frigörelseinstrument är sedan länge borta, om de ens existerat.
Källan till människors inställning bottnar i vår historiska utveckling. "Blomstrande" industrisamhällen sägs ha växt fram tack vare uppoffringar och svåra prövningar. Arbetarrörelsens stadgar menar att arbetet är en väg till personlig frihet och utveckling. Ändå är det just arbetarna, jämte miljön och djuren, som lider mest av framgångssagans verkliga resultat. Fastän tekniken har fört mänskligheten in i ett skede då den har chansen att stanna upp, att se sej omkring och lära sej av sina framsteg och misstag fortsätter vi i samma tempo; fega och blinda. Antalet rika ökar, antalet extremt fattiga ökar, antalet smittade av obotliga sjukdomar ökar, arbetslösheten minskar på vissa håll men ökar på de flesta andra.
Arbetarpartier i exempelvis Latinamerika är de rörelser som är mest systemkritiska och har en agenda som ärligt eftersträvar individens utbrytese ur fattigdom och misär. Latinamerikanska rörelser har en helt annan kulturell och social förankring i samhället än vad man har i Europa. I Latinamerika är arbetarrörelsen en motröst, i Europa använder man sej av ordens sötma för att vinna röster. Populism kontra befrielsesträvan.
Friheten kring arbetet avlägsnar sej i skrämmande takt, även i ett så utvecklat land som Sverige. Det är allt svårare att få en trygg anställning, man blir lättare uppsagd, det är svårare att vara fackligt aktiv och lagar har bildats för att inte strejker ska kunna genomföras om arbetare är missnöjda med sina arbetsvillkor. Livet i de västliga industriparadisen kan liknas med en transportsträcka, oändlig och förutsägbar. Här arbetar människor ihjäl sej och blir duktiga på att komma i tid. Klockor och shoppingpåsar sitter där hjärtat annars skulle ha suttit.
Den enda friheten arbetet generar i slutändan är en kamp, en livslång strid för lite mat på bordet och några klädesplagg kring kroppen. Utan att du ifrågasätter din nedbrytande livsstil fortsätter du år ut och år in, eftersom ingen någonsin frågar dig varför du arbetar. Jag måste, svarar du. Vad skulle du annars svara.
I riksdagsvalet var "arbete" på modet. Moderaterna omstöpte sej plötsligt till arbetarparti och lockade väljare till sej med löften om arbeten. Varför är arbete i vårt samhälle synonymt med frihet? De som man borde ställa frågan till är arbetskraftsinvandrare som, med fackets goda minne, arbetar i Göteborgs hamnar för fyra kr./tim, de som tillverkar jeans till mellandagsrean, de som lever för att överleva.
Det finns inte någon egentlig motröst till arbetssamhället. Arbetskritiker stämplas som hippies. Att vara för ökat arbetstempo och lägre ersättningsnivåer har blivit radikalt, medan att förespråka friår eller fem timmars arbetsdag är utopiskt. Förespråkare av ett icke-arbetande samhälle betraktas som samhällsfiender, fuskare och drömmare.
Är arbetet en befrielse eller ett förtryck? Det sägs att den som förespråkar arbete förespråkar allas deltagande och utveckling. Kanske kan man med hjälp av det rådande samhällsutseendet hävda att det är så. Men bakom konceptet arbete döljer sej en konservativ inställning till individen som underordnad vissa priniciper, ständigt skyldig samhället någonting i gengäld som tack för sin existens. Förutom usla löner, med tanke på de höga levnadskostnaderna i Sverige, tillkommer även obotliga arbetsskador, depressioner och en monoton sysselsättning utan nödutgång. Arbetslivet är musen som springer runt hjulet, utan vare sig syfte eller begrepp om verkligheten utanför buren.
Klas Lundström
klas.lundstrom@tidningen-anti.se