| #7 ANarkistisk TIdning | Startsida |

Arbeit macht frei

Den kinesiska levnadskonstnären Lin Yutang gav oss följande slutsats om mänsklighetens arbetsförliktelser i sin bok Konsten att njuta av livet: "Det som är det mest förvånande hos oss människor är just detta påhitt med att arbeta och hela denna arbetsbörda som vi pålägger oss själva eller som civilisationen pålägger oss. Hela naturen latar sej, endast människan arbetar för att leva."

Varför betraktas det fysiska lönearbetet som det största beviset på mänsklig frihet? Århundraden kantade av vetenskapshysteri, systemreligioner och ideologier har tillsammans format det tankemönster som omringar oss människor idag. Vi föds med enorma skillnader. Vi föds i olika centrum, i olika perspektiv, med olika förutsättningar. Men någonstans finns där ändå en likhet; den påtvingade synen på frihet.

Arbetsmarknaden är sannerligen en marknad i ordets rätta bemärkelse. En plats utan motorik, där människor konkurrerar med varandra, säljer sej genom olika tjänster. Arbetarna driver inga marknadsstånd, det är dom som är rörliga och likt skoputsare försöker nosa reda på någon som kan erbjuda dom en anställning. Kosta vad det kosta vill. Utan medvetna handlingar slussas människor iväg till sysselsättningar som är påtvingade. Tar du inte det som bjuds, i vilket scenario du än befinner dej i, möts du av hot, utfrysning och fascism. Lögnen om lönearbetsfriheten vågar inte se sig själv i vitögat; depressioner, utbrändhet, underkastelse, maktmissbruk, korruption, klassklyftor, brott mot mänskliga rättigheter. Det vårt system kallar frihet.

Att tvingas arbeta för att få tillgång till ett hem, lite mat och vad som borde betraktas som en människas självklara rättigheter bör omedelbart upphöra att betraktas som frihet och valfrihet. Det borde kallas något som efterapar sin verkliga, inskränkande och förnedrande fångenskap. Vad för sorts frihet blir vi människor egentligen erbjudna? Eller rättare sagt, vilken sorts frihet tvingas vi eftersträva? Människan lever fången i sin frihet, inte tillsammans med den. För om allas frihet verkligen vore människans strävan, skulle friheten inte rymmas i en mall, en färdig plan eller synas i skepnaden av en idé. Friheten är väl det som inte syns eller känns, utan som syns och känns av överallt. Friheten måste börja ifrågasätta friheten. Frihetsförespråkare måste börja våga höras och synas, ifrågasättande den rådande frihetsdiktaturen.

Vad är det som pågår mentalt hos en människa som ska gå och lönearbeta? Är det rädslan över att inte tjäna tillräckligt med pengar till hyran, inte kunna sätta lite mat på bordet, eller vetskapen om den tid arbetet upptar att det varken finns tid eller ork till att kunna fokusera på någonting annat. Mycket i det moderna arbetssamhället handlar om att härda ut, vänta på en ljusning, inte ifrågasätta varför sjuttio procent av ens summerade liv har ägnats åt slit, psykisk ohälsa och arbete.
I den nya människans moderna samhällen uppnås frihet genom underkastelser. Man underkastar sej utbildningar, ideal och inandas daglig konsumtionspropaganda som berättar hur man bäst och dyrast blir fri problem och ångest. Man når sedan, förhoppningsvis, fram till slutmålet, till frihetens eget hjärta: Arbetet.

Och det är inte så konstigt att människan lever i tron att frihet är detsamma som att arbeta. En sådan verklighet är ju högst närvarande, där ideologierna och världspolitiken har format en sådan utopi för människan, att det är näst intill omöjligt att gå en annan väg än den utstakade om minsta tillhörighetsintresse finns. Den som inte kan arbeta eller vill
arbeta utesluts, tystas ner och tillåts inte tillhöra något samhälle. Det sägs att den sortens människa är en parasit som bara lever på andras bekostnad. Och att dagens arbetsverklighet symboliseras genom otroliga klasskillnader, planterade orättvisor och systematiska plundringar spelar egentligen ingen roll; även dom längst ner i pyramidspelet försvarar,
kanske omedvetet, denna samhällsform. Man försvarar sin egen fångenskap eftersom man är uppfostrad med att försvara sin egen frihetsdiktatur, där ens enda frihet uppnås genom att arbeta, för någon annans vinning.

Det är ytterst obehagligt att en kultiverad och i grunden intelligent varelse som människan inte har kommit längre i sin tanketradition och frihetssträvan än att se det fysiska lönearbetet som sin frihetsslutprodukt. Genom att lönearbeta och betala skatt till en centralstat – aldrig främmande för korruption och maktmissbruk, sträva efter dyra ideal oh betala avbetalningar för ägodelar man egentligen klarar sej utan – slår sej människan fram till sin självständighet och frihet genom att konkurrera med andras frihet. Friheten är alltså inte villkorslös. Någonting av en själv, eller din omgivning, måste offras.

Att arbete ger frihet är inte bara ett nationalsocialistiskt koncept, det är även ett liberalt och ett socialistiskt koncept. Det främsta politiska målet är inte att införa verklig demokrati (läs folkstyre), det är full lönearbetssysselsättning (läs styre över folket). Det märks att det moderna samhället är luttrat. När AMS-chefen, Bo Bylund, i en debattartikel i DN (28/6-06) föreslår "hårdare styrning av unga" för att "knäcka arbetslösheten" och förebygga en framtid i arbetslöshet, är det tydligt att lönearbetet är valfrihetens och autonomins ledstjärna. Du ska som ung snarare blicka mot arbetsmarknaden än in i dej själv och dina egna drömmar - annars spiller du bort ditt liv som arbetslös, dom Bo Bylund kallar "framtida flaskhalsar på arbetsmarknaden". När AMS talar om att "ta ansvar" talar han om en bredare och tidigare indoktrinering och systematiska övertalningsmetoder i hopp om att styra lönearbetare och arbetsmarknad dit siffrorna skiner klarast. Så tänker ett "modernt" samhälle. Friheten sitter inte i att följa din egen väg utan indoktrinering eller övertalningsmetoder från AMS. Modern frihet sitter i att följa den asfalterade och moderna väg som samhället menar är det bästa för just dej.

Man måste tänka sej in i vår frihetsmentalitets tankekorridorer. Hur ser den på sej själv och sin egen kropp? Den synar sej själv, utanpå, och sänder visioner och kampanjer till människohjärtat som genast tar immitationerna till sej och gör det till sin egen strävan, till sin egen väg. Till sin sanning som den aldrig ifrågasätter.

Vår frihet glömmer bort själen, hjärtat och sorgen. Dom elementen tillåts inte existera i vår frihet. Dom är bara till för besvär. Själen och hjärtat har sina rum i vår frihet. Dom rummen är i själva verket kulisser i vilka systemreligionerna arbetar i högt tempo för att lyckas hålla sej kvar i människans hetsiga tempo. Men vad finns det för rening och stillhet i uppbyggda system som har svar på alla ens frågor som man har uppfunnit åt människan? Det kan inte finnas någon mening i någonting som saknar en själ. Systemreligionerna lämnade andligheten bakom sej för länge sedan, då världen ännu stod på randen till att bryta ut i industrier, tempon, klasspolitik och det redan nämnda frihetssträvandet. När andligheten försvann, försvann det djupgående tänkandet, och då försvann även ifrågasättandet och systemkritiken.

Andligheten bortom systemreligionerna försökte man begrava genom korståg och erövringskrig. Den kreativa andligheten hade ingen plats i den moderna friheten. Där fanns det inte längre någon tid till stilla sökande. Stilla sökande gjorde inte längre någon självständig och fri, utan snarare omodern, obekväm och lat. Sorgen blev och är fortfarande, mer än någonsin, någonting fult och hemskt som vi genast uppmanas och tvingas glömma bort, försöka bryta ner eller svälja. Sorger driver inte människan framåt, menar man. Sorger är destruktiva och nedbrytande och betraktas som den moderna världens arvsynd. Man kan förlora allt pga den; sina ägodelar, sina vänner, sitt arbete. Man förlorar sin frihet pga av att vara sej själv.

Människan har lyckats binda in sej i förslavartänkande. Genom att göra sej till slav under sej själv, uppfunna ideal och frihetskroppar anser sej människan fullända sitt eget liv genom att nå så ”högt upp” som möjligt. Från vad och varifrån kommer den tanken? Tanken att framåtskridande, utveckling och fulländning går hand i hand med industrialisering och fysiskt utseende har existerat ända sedan människan uppfann hjulet. Men att fulländning och mänsklig utveckling kan fulländas stillastående, i tysthet och tomhet stämmer inte överens med människans syn på frihet. Att vara stilla, tyst och tom är inte frihet. Det är slapphet och lättja.

Varför tilltalar den fysiska frihetsmodellen med lönearbete som största frihetsbevis dom rådande maktportalerna som den gör? Därför att det är en enkel och framgångsrik modell. Att intala människan att svälja en hel frihetsvision genom manipulering är självklart mer bekvämt och angeläget om samhället ska vidhålla sitt exploateringstempo av individer och natur, istället för att uppmuntra densamma att oberoende få söka efter sej själv, efter sin egen lycka och insikt kring vad frihet är. Svaret är mycket enkelt. Människans syn på frihet skulle ändras radikalt om hon fick möjlighet att själv välja vad frihet var.

Man har målmedvetet och långsiktigt arbetat med att dämpa människans vilja och möjlighet att ifrågasätta sin natur och verklighet. Genom att visa upp en svart och en vit ruta gör man det enkelt för någon att välja. Det skulle bli svårare att välja om det fanns fler färger att välja emellan, vilket skulle öppna för nya tankeoceaner. Det obekväma i att människan själv skulle få forma sitt liv och sin tillvaro efter egen intuition och vilja ligger i människans skrotning av arbetsfriheten. Majoritetsmänniskan, som lever för att överleva under slavförhållanden, ser nog inte arbetsfriheten som det största beviset på frihet. Däremot är det svårt att se några andra visioner då inga andra presenteras för henne.

Måste vi arbeta för att överleva, är arbetet nödvändigt för mänsklighetens överlevnad? Ja, det är den på så sätt att det upprätthåller rådande maktstrukturer och förtryck som omöjliggör för övriga tankesätt att tränga in och synas. Att använda tekniken som människan uppfunnit på rätt sätt skulle kunna öppna för ett globalt införande av medborgarlön och låta samtliga individer få ta del av basbehov, såsom vatten, mat och trygghet. Genom att underlätta för människan så att denne ska få mer fri tid för annat är två exempel på befrielsetankar som ständigt och oupphörligt slås tillbaka för den rådande industrialismens törnbusksnår. Det finns inga andra alternativ, sägs det, om vi vill upprätthålla det rådande moderna klimatet, med alla sina orättvisor, indoktrineringar och förtryck. Då bör vi försvara vår arbetarretorik med näbbar och klor. Frågan är om vi alla verkligen vill det.

Människan skulle överleva utan lönearbetet. Man skulle visserligen vara tvungen att ställa om, inse sitt egenvärde och välkomna ett behagligare samhälletempo. Kanske rentav leva i harmoni med varandra. Men att människan skulle överleva råder det inga tvivel om; mycket eftersom natur, hav och oaser skulle tillåtas leva. Existerar mänsklig frihet? När den enskilde individens frihet och andlighet tränger fram och omger själ, hjärta och kropp utan samhällssystemens eller systemreligioners fönstertittande har den i varje fall större chans att få andas. Nu kippar vår frihet efter andan. Snart har vi kvävt den helt och hållet.

Den andliga läraren Osho menar att ”Det är kunskapen som håller dej sovande; ju mer kunskap en människa har, desto djupare sover hon”. Osho fortsätter sin genomgång genom att beskriva maktgräddan som dom döda, livlösa varelserna omkring oss, utan kontakt med sitt inre. Han skönjer mer liv och kreativitet hos dom som lever nära och med naturen. Dom befinner sej närmare sej själva, framförallt dom som lever under svåra och lidelsefulla förhållanden. Friheten kommer inifrån, och inte uppifrån. Kreativitet och ifrågasättande, att våga vara sej själv är knappast någonting som uppmuntras omkring oss, men i vars rörelser kreativ frigörelse bottnar.

Hur har dom moderna demokratierna lyckats tuta i oss att dom har ensamrätt på att kalla sej frihetens representanter? Varför är inte revolten, motsamhället, systemförkastelsen bara en annan sorts frihetsrepresentant – och inte det brott, den laglöshet och okunskap som dom stämplas som. Ifrågasättande och kreativ frigörelse kan aldrig stämplas som okunskap eller brottslighet. Det är ingenting annat än en tydlig markering från systemkritiker, som istället för att brytas ner till lydiga och duktiga demokraturmedborgare väljer att inte se det moderna samhället som mänsklighetens okränkbara slutprodukt. Systemkritiker och verkliga frihetsförespråkare förkastar dom förlegade ideologisystemens makt över människan och hennes möjlighet till självständighet.

Den socialistiske filosofen André Gorz hoppades under 70-talet att det moderna samhället skulle kunna underlätta människans arbetssituation i större utsträckning än i tidigare. Han ansåg att den långtkomna tekniken och moderna industrier kunde sköta ett arbete som tidigare krävde tio personers deltagande - och dessutom till lägre kostnader och under kortare tid än tidigare. Gorz såg möjligheten att bryta bort tid från lönearbetet, vilket gjorde det möjligt för människan att själv få välja sysselsättning och utbildning, något han ansåg var en rättighet för alla att få göra. Det skulle innebära att människor mer fick ägna sej åt det som intresserade dom, istället för att i samma grad leva för att överleva.

Gorz förespråkade en mer utbredd kollektiv samhällskötsel där samtliga samhällskikt underhöll samhället och bidrog med en hjälpande hand vare sej det rörde sej om administration, infrastruktur eller kultur. Deltagandet och gemenskapen var det primära för Gorz som föreslog en "årsarbetstid" istället för dom monotona scheman som innebär 40 timmars arbete per vecka. Risken, ansåg Gorz, låg i att ett nytt slags klassamhälle skulle träda fram om människan inte höll jämn takt med den tekniska utvecklingen: ett samhälle där arbetarklass är överklass, med intressanta sysselsättningar och högre status, medan arbetslösa är mer eller mindre livegna. En samhällsmodell mycket lik den moderna demokratiska samhällets där samhällsdeltagande mycket beror på om du har ett arbete eller inte.

André Gorz' poäng - att arbetet ska upphöra att lägga beslag på den bästa tiden av våra liv - går tvärtemot det rådande arbetstvånget, vilket Gorz analyserat på ett klokt sätt: arbetstvånget tvingar arbetaren att identifiera sej med sitt arbete. Reslultatet av det ser vi överallt omkring oss; självkänslan försvinner om arbetet gör det.

Varför går du till jobbet? Man finner sej plötsligt ståendes vid sitt jobb, utan någon medveten handling bakom, i ett led av efterapningar. I Tredje riket drömde man om Germania. I väst drömmer vi om Härmania - det fulländade samhället där alla härmar varandra.

Att det finns en modell för frihet säger allt om hur inskränkt människan har blivit i sitt evinnerliga idealiserande av sin egen s.k framgång. Frihet kan omöjligt vara någonting som existerar i den mån att en varelse som människan skulle kunna analysera den och göra den till sin bundsförvant. Frihet är frihet - och påtvingade lyckoideal är ingenting annat än dumheter instängda i fågelburar.

Och ifall den rådande lönearbetarmodellen är vår världs tydligaste exempel på frihet, borde ju inte den friheten i sin tur inskränkas så som den görs idag. Ta det franska lagförslag som exporteras till grannländer som exempel, med svenska centerpartiska ungdomsförbund som vill slopa kollektivavtalsskydden och närma sej lyxen att tvinga folk att arbeta för slavlöner med något dom avskyr eller avskedas utan anledning. Många i vår moderna värld är missnöjda med sina arbeten och levnadsvillkor, alltså missnöjda med sin påtvingade frihet. Inte undra på att dom protesterar på vad sätt dom kan när deras marginella frihet inskränks ännu mer.

Låt maskinerna göra arbetet - så att människan kan få ägna sej åt det hon är konstruerad för; nämligen att pokulera och lata sej. Lönearbetet är inte detsamma som fullständig frihet. Det är en del av ett större sammanhang. Ändå följer politiska partier, samhällen och frihetsvisioner blint och farligt ouppmärksamt Adolf Hitlers gåva till världen: Arbeit macht frei.

Klas Lundström
klas.lundstrom@tidningen-anti.se

 

"I Tredje riket drömde man om Germania. I väst drömmer vi om Härmania - det fulländade samhället där alla härmar varandra."