Vem är det som är prostituerad egentligen? Den frågan ställs lämpligast i sällskap med den kärntrupp som genom sitt arbete har lyckats med en yrkeskarriär, sedermera blivit gästföreläsare för ”hitta dig själv”-seminarier, belönats med hela skalans konservativa kulturpriser och fått skriva i Dagens Nyheter, för att slutligen börjat betraktas som dyrbart societetsgods.

Arbetet gör människor lösaktiga på sin egen fason. Som en nobelmiddag med fast bordsplacering och dålig eftersmak genomsyrar arbetets idé vårt samhälle; en förfinad förtrycksteknik som ger minoriteten rätt att äga vem som helst och majoriteten plikt att hålla god min och käften, när de blir stämplade som samhällsonyttig bodskap och tvångskommenderade till än den ena och än den ena idiotiska myndigheten eller ut till olika arbetsplatsers löpande bands-princip.

Arbetet kan besitta en närmast gudomlig förmåga att sortera kvalificerade och diskvalificerade människor från varandra - åt den samhällsbankett som endast inbjuder framgångsrika till smörgåsbordet. Vad innebär det att vara så framgångsrik? Tar man en starta eget-kurs på Arbetsförmedlingen och grundar ett korvkioskmonopol i Bollnäs? Gör man kometkarriär på tegelfabrik? Nej, snarare råkar man av en ren biologisk lyckoträff vara infödd i ett multinationellt bolags släktträd som självskriven styrelseordförande så fort myndig ålder uppnåtts, följandes den yrkesbana familjetraditionen föreskriver, för att till slut ärva en förmögenhet lika stor som somliga afrikanska länders hela bruttonationalprodukt. Dessa människor har aldrig behövt arbeta och har därför närmast oändliga möjligheter att lösaktigt vältra sig i sin egen fritid på golfbanor och safariresor runt om i världen.

Även den som arbetar är lösaktig. Den som säljer sina tjänster till en arbetsgivare lever inte livet mer annorlunda eller mindre självföraktande än den som skaffar solid inkomst med hjälp av sexiga nylonstrumpor, tilltagen urringning och blottad hud på centrala Sveavägen. Trots allt, att tjäna pengar på sitt kroppsarbete har mer än en innebörd. Då tidsfristen för alla ihåliga löften formulerade i ditt anställningskontrakt slutligen löpt ut, bortrationaliserad av chefens kräsna avkomma, hamnar du troligen återigen i rännstenen.

Sen sitter du där, fast i din egen ångest, på fel sida av det dike, den avgrund som växer vid sidan av ett ergonomiskt skrivbord, där en kontorstrogen pappersfarbror – mer intresserad av statistiken än verkligheten – likgiligt distribuerar yrkeslivets dagen efter-piller. Underbart är kort, kommuniceras det, lika kort som en genomsnittlig projektanställning. Om du har turen med dig ligger nästa veckovikariat i Happaranda.

I samhällets ögon är arbetsoförmåga, arbetslösaktigheten, en perversion som måste bekämpas till varje pris. Det är därför allmänt accepterat att misstro och anklaga arbetslösa för det mesta, allt från bidragsfusk till moraliskt förfall, som om felet är den arbetslöse och inte det system som gör skillnad mellan människor och människor. Försäkringskassan frågar numera inte hur sjuka vi medborgare är, utan hur nedsatt vår arbetsförmåga är. Det har vi lärt oss på reklamen. Har du förlorat armar och ben lär du förmodligen fortfarande få plocka ihop servervdelar med de lemmar som är kvar.

För en arbetslös är någon alltid snabb nog att tala om hur misslyckad och betydelselös man är. Arbetsförmedlingen är vår tids mest accepterade form av tortyr och arbetslösa får utstå de flesta former av psykologiskt våld, offentlig förnedring, hån, utpressning och hot. På medeltiden sattes folk i skampålar för allmän bespottelse och brändes på bål som en legitim form av fredagsunderhållning, idag stoppas man in i en evighetskorrespondens med myndigheter, i ett ekorrhjul av förnedrande åtgärdspaket och praktikplatser till ingen nytta.

Samtidigt förväntas det av alla andra att de ska jobba ännu mer. Vid sidan om arbetslösheten frodas en ännu större arbetsslösaktighet. Det är det vackra med kråksången.

Varje analys av tvånget, skammen, ofriheten, ångesten, stressen och måstena som driver människor i den moderna träldom som arbetet innebär, visar på hur obegripligt det är att vårt samhälle fortfarande förlitar sig till arbetets idé. Det är en social utslagning att ha ett arbete och det är en social utslagning att inte ha ett arbete, hur vi än vänder och vrider på det är vi alltid lika underkända. Ändå förväntas vi vara överlyckliga så fort vi får jobba och entusiastiska över arbetets gilla gång, kosmetik och spel med vår frihet.

Arbetets betydelse för att lyckas som människa är starkt överdriven. Myten karriär är ett mått på hur inkorporerad, avpersonifierad och installerad man som människa blivit med resten av rutinerna, pappershögarna och maskinerna på arbetsplatsen.

Säg, vad ska vi egentligen använda arbetet till? Är inte just arbete ett verktyg för makten att fördolt tyrannisera vår kreativitet och få oss att lyda pekpinnar och piskor, lika mycket som det är en öppen bluff, fullt möjlig att genomskåda och frigöra sig ifrån? Vi har lärt oss säga att arbete är ett nödvändigt ont och att den nödvändigheten är omöjlig att ifrågasätta, så nödvändig som den är. Samtidigt har vi arbetets förtryck pågåendes mitt framför våra ögon och erfar dess omotiverade våld varenda dag vi måste gå till jobbet eller arbetsförmedlingen. Vi är köpta av våra lönecheckar.

Vem är det som är prostituerad egentligen? Arbetet är ett självvalt horeri. Vi har ännu inte lärt oss att se att åsikterna tillhör någon annan och att rösten vi talar med är någon annans; en klass av bekvämt avskiljda som varje dag åtnjuter privilegier på bekostnad av vårt kroppsarbete. Arbetet tillverkar inte bara varor och tjänster, det producerar människor vars högsta önskan är att få producera och bli producerade. Därför räcker det inte med att ta makten över produktionsmedel och hissa en annan fana på fabrikstaken. Själva idén som gjort arbetet till det enda självklara sättet att bygga ett samhälle måste ifrågasättas och nedmonteras.

Luka Vestergaard