Arbetets motbjudande människosyn
Den som skulle strunta i sitt arbete för att sätta sej på en äng eller studera sina fötter skulle inte bara förlora det i samma sekund, den skulle även för all framtid betraktas som en samhällsfiende och dömas av det kollektiva samvetet. Glorifieringen av utarbetade LO-anslutna kvinnor på randen till utslagenhet och mental kollaps säger en del om hur blinda vi står inför arbetets nedbrytande form. Vad är det för skillnad mellan GULAG-fångars förtjänstfulla bidrag med sitt svett och sitt blod åt den sovjetiska planekonomin och EU's stormaktsbygge? Järnvägar, industrier och klädesplagg: vi har uppenbarligen det historiska och moderna slaveriet att tacka för mycket.
Samhället belönar de flitigast arbetande individerna genom psykologiska axelklappar, en mental klättring längs såpade statusväggar. De som inte arbetar betraktas som parasiter och bestraffas genom mobbing. Men det de slitande och kämpande individerna i slutändan tjänar på sitt jobbande väger inte upp för de uppoffringar som krävdes. Individen vinner varken tid, frihet eller möjligheter, vilket ekonomer och alla färgers politiker hävdar. I den mån och på de platser där arbetet är en väg till utbildning, kunskap och frihet är platser där arbetsfenomenet intar en helt annan form än det väst är van vid. Arbetet blir en väg ur fattigdom, en chans att bryta sej ur misär och social otrygghet. Den externa utslagenheten försvinner, men där tar den inre utslagenheten vid och en anställd förvandlas till en handelsvara, till inflationens redskap. Att arbeta i väst är kanske ett sätt att tjäna pengar, men ett fritt fall ner i mental fattigdom, social otrygghet och uppbrott från det fria tänkandet.
De etablerade ideologierna - liberalismen och socialismen i sina oändliga former - anammar arbetsbegreppet närhelst det gynnar centraliseringens syften; att vidhålla sin makt över människors vardag och åsikter. Moderaterna blev plötsligt ett arbetarparti för att svenskar skulle inbilla sej att vilket arbete som helst är bättre än inget - omedvetna om sin egentliga insats till de rikas skattesänkningar. Traditionella "arbetarpartier" med monopol på tomplakatsskanderingar menar att "arbetet personfierar, frigör och ger individen ett värde". Den inställningen, som bottnar i att ju mer man arbetar desto mer värd blir man, är inte långt ifrån tanken att framstående samhällen byggs av fångar i koncentrationsläger som Auschwitz. Inställningen anammas oupphrörligen; arbetet värderar människan. Du är vad du gör. Det är en motbjudande människosyn med tanke på att de flesta arbetande män, kvinnor och barn förtrycks och förslavas under vidriga förhållanden. I slutändan är det blott en lycklig minoritet som utvecklas och känner glädje inför sina arbeten.
Lögnen om att arbetet frigör individen som sprider sej världen över bidrar till att omstöpa Asien och Europa till låglöneparadis, där massorna sliter ihjäl sej för struntsummor under hot om att ersättas vid klagomål eller för långsam arbetstakt. I koncentrationsläger mördas man rubb och stubb, här lämnas man åt sitt eget öde som en halv procentsats i den fria marknadens räntekalkyler, antagligen med samma utgång som följd. Samhällsmottot "arbeit macht frei" stämmer skrämmande överens med dagens verklighet där ingen undslipper arbetets kall. Är det inte AMS så är det moraltyngda föräldrar eller samhällssignaler som fångar in oss med arbetshåven.
Samhällens oförmåga att se längre än sina egna fingrar bottnar i omedvetenhet och rädsla. Omedvetenhet kring individers mentala kollaps och rädslan för vad som skulle hända om arbetet inte längre fanns som institutionaliseringsinstrument. Därför är alla, oavsett parti eller ideologi, skrämmande överens om arbetets betydelse och nytta. Det gör att diskussionen om arbetet inte når längre än till kaffemaskiner eller siffrorna i ett fackliga avtal. Man snuddar vid det verkliga problemet i dess yttersta kant genom att försöka förändra något som är fastgrott. Man försöker rubba på något som inte befinner sej i rörelse.
Högern förespråkar företagens elitstyrning och bonuskommunism, den frihetliga vänstern förespråkar demokratiskt styrda arbetsplatser. Åsikterna skiljer sej innanför periferin men är överens om arbetsfenomenet betydelse för byggandet av ett samhälle. Århundraden, slavar och erövringskrig har kämpat för att uppnå dagens världsordning. Att försöka ändra människors omedvetna inställning till arbetsfenomenet kanske tar minst lika lång tid. Något som blir svårt i och med den kollektiva bestraffningen som är riktad mot dem som inte arbetar - parasiterna, fuskarna och tjuvarna.
Redan i grundskolan, samtidigt som man lär sej två plus tre, lär man sej uppskatta "arbetet" genom uppmuntrande frågor om vilket yrke man drömmer om att utöva när man blir vuxen. När man sen vid femton års ålder tvingas välja det gymnasieprogram som ska styra kursen av den återstående tiden av ditt liv är vägen utstakad.
Vad alternativet till systemet är, där människor värderas efter sitt arbete och sin inkomst, vet ingen, eftersom allt människan har slitit för i århundraden är det vi känner, ser och upplever. Diskussionen om värde och lycka måste lyftas ur sin nuvarande strid mellan fack och riskkapitalister som bråkar om smulor, procentsatser och ören. Den som vågar föreställa sej ett samhälle befriat från de förtryckarstrukturer som arbetsfenomenet för med sej ser en lång väg att vandra. Men den skulle även se en mänsklighet som rest sej ur sitt stillestånd och försatt sej i rörelse. Det krävs mod för att inse att allt vår påtvingade version av lycka gör är att uppnå kortsiktig tillfredsställelse genom konsumtion och plastikopererade ideal via ett fyrtioårigt arbetsliv.
Klas Lundström
klas.lundstrom@tidningen-anti.se