Arbetsnarkomanerna utgör arketypen för idealmänniskan i det system som hyllar arbetet som enda norm. Representerad på alla arbetsplatser, hänger de troget vid kopieringsapparaterna, sorterar frivilligt arkiven i bokstavsordning, tar på sig oombedda uppgifter och går inte hem förrän den sista chefen har lämnat byggnaden - människor vars enda dagliga mening består av en överdos yrkesliv.

Arbetsnarkomaner finns det gott om. De konstituerar ett A-lag som i samhällets ögon är ovärderligt; alla som sålt sin kropp och själ till arbetets slentrianmässiga och återupprepade tillverkningsprocess. Raka motsatsen till det verkliga A-lag av alkisar som kvartar på bänkar i parker och utanför järnvägsstationer; de som sedan länge är varse sitt låga värde.

Laguppställningen till A-laget formas redan i skolan. Från barnsben lär vi oss att konkurrera med varandra om arbetstillfällen och uppmärksamhet. Råkar man av någon anledning utebli från den obligatoriska klassinledningen vilar det en förbannelse över en resten av livet.

Befolkningen blir sönderstressad och sönderutbildad, i hopp om att det skyddar mot framtida osäkerhet på arbetsmarknaden. Samtidigt är det inte längre viktigt att man tillgodosett sig en yrkesutbildning. En politisk karriär eller deltagande i en dokusåpa räcker för att bli anställd som något helt annat.

Det som gör arbetsnarkomanen så eftertraktad är det exempel en sådan sätter för resten av befolkningen: frivillig missnöjesfri underkastelse under fler och fler arbetsuppgifter utan behov av ersättning och fritid. Idag är nästan alla arbetsnarkomaner. De flesta vågar inget annat, när hotet om uppsägning ständigt står för dörren.

När det oundvikliga sedan inträffar och arbetslösheten tar vid är det just arbetsnarkomanerna som gynnas mest av systemet.

Alla socialförsäkringar i vårt samhälle utgår från att människor någon gång har haft ett arbete. Ju mer man jobbat desto bättre. De som aldrig lyckats ta sig in på arbetsmarknaden, över staketet till det som berättigar till ekonomiska bidrag, hamnar utanför systemets livlinor och görs rättighetslösa.

A-laget har A-kassan. Men B-laget, resten av den kvalificerade andelen av befolkningen, har ingenting.

A-kassorna är som hemliga AA-möten instiftade för att hjälpa uteslutande arbetsnarkomaner. Obegripligt, med tanke på att statliga försäkringar är tänkta som ett sätt att förhindra att människor marginaliseras i fattigdom.

Det är överklass att vara arbetarklass. Facket, myndigheterna och bidragssystemen backar upp. Samhället gynnar de som redan har det relativt gott ställt, därför att ersättningsnivåerna regleras efter arbetet.

Tyvärr är skyddsnäten inte anpassade efter ett samhälle med hög arbetslöshet och förändrade attityder gentemot arbetet. Systemet drömmer sig kvar i ett samhälle med full sysselsättning och fabriker som växer upp som svampar i jorden.

I vårt samhälle lägger vi enorm tilltro till tekniken och mekaniken. Arbetsnarkomanen uppskattas mest, eftersom den beter sig som en dator. Det dröjer nog inte länge förrän människors moraliska nackdelar, så som sömnbehov, umgänge och hunger, kommer kunna ersättas av installerbara datachip, tabletter och osjälvisk apparatur. Genom sitt arbete blir människan en del av en maskinell evolution som slutar med ett kollektiv av plikttrogna Borger.

När vi människan blir en maskin sker något allvarligt med hennes medvetande. Vilket sällskap av fritänkande individer som helst kan utvecklas till en sammansvärjning av personlighetslösa drönare som alla delar ett och samma kollektiva medvetande och alla bär samma identitet. Det är det som har hänt på de flesta arbetsplatser som praktiserar traditionell arbetsmiljö.

Luka Vestergaard