Det finns ett område i vårt solsystem, en biologisk zon, inom vars gränser liv kan uppstå. I den zonen befinner sej Tellus, planeten Jorden, där liv har utvecklats på det biologiskt ideala avståndet från Solen. Om ursprungskraften är solen i ett solsystem, är biologiskt liv dess orsak. Men inget liv kan uppstå mitt inne livets källa. Världen som vi känner den existerar på avstånd från sitt ursprung.

Samma sak gäller politiken. Parlamentarismen är en blabla-zon, som säger oss utomstående, oumbärliga varelser, "spendable creatures", lika mycket som en ändlös konversation som snuddar vid meningslöst babbel. Här uppstår lögnen på biologiskt säkert avstånd från sanningskällan. För om sanningen påstås vara utgångskällan för alla politiska system, så är blabla-zonen det avstånd från sanningen som en politiker måste förhålla sig på för att överleva i det politiska solsystemet.

Blabla-zonen är det område, inom vilket vi alla tillåts leva våra liv i parlamentarismens grepp. Förr var den zonen endast parlamentarismens korridorer, men som nu har läckt ut likt kärnavfall i rymden omkring oss, och förpestar hela vår omgivning med tystnad, leduppställning och den utbredda rädslan för åsikter. Obekväma element stämplas enkelt och bekvämt, och frankeras som terrorister, anarkister och utopier och försvinner.

När den vice statsministern Bosse Ringholm uttryckte sina ärliga åsikter om dom ”slöa poliserna” som hellre äter bratwurst i Sundbyberg än försöker sysselsätta barnen vid sandlådorna med etik och moral eller leta efter försvunna marsvin, kastade sej en alldeles kokande politikerkår och medspelande media över honom och drog hårt i dom kravmärkta öronen. Det var inte pga innehållet av vad han sa som resulterade i denna hetsjakt, det var snarare för att Ringholm strök förbi manuset och talade efter egen intuition, efter egna åsikter, improviserat utan repetition. I den parlamentariska planetbanan som upprätthålls av dom oskrivna lagarnas osynliga makter, är det viktigt att inta en passiv inställning till tillvaron. Ringholm kom för nära sanningens klara solsken och skulle således brännmärkas.

Biståndminister Carin Jämtin har också uttalat sej ”politikeravvikande”. Jämtin uttryckte personliga åsikter om palestinamuren offentligt, så pass sanningsärligt att hårstråna på zonlögnarnas hjässor reste sej i vild panik, när hon beskrev hur ”obeskrivligt sjuk den muren är”. Sant nog är det sjukt att dra gränser genom världen, ännu sjukare är det att resa höga murar för att sminka över konflikter. Men det sjukaste i palestinamursfrågan – ej för svenska öron – är det faktum att svenska företag är djupt involverade i murbygget. Men hur mycket parlamentarismens utsända i teve, radior och krönikor än uttryckte sej om olämpligheten i ett statsråds fria och egna uttalanden tog biståndsministern inte tillbaka några åsikter och lät sej heller inte förloras i det svarta hålet, där dom fria åsikterna kvävs av tomt stoff och slussas till en död tidszon och glöms bort.

Krig, svält, miljödöd, barn med svullna magar, är knappast problem som intresserar parlamentariker. Vad som snarare är intressant för folket med dom välstrukna parlamentsskjortorna är upprätthållandet av dom intetsägande debatterna, dom förhandsbestämda riksdagsvalen, förbättrandet i det obegripliga politikerspråket. Den ordlista som används av maktetablissemanget är så tom på vettiga begrepp att vi otrogna ska inse hur mycket mer efterblivna vi är, som inte förstår det moderna politiska språket. Och långt bortanför beslutsfattarnas planet, men närmare den verkliga världen, upphör vi att tycka saker själva.

Varje politiker som introduceras till blabla-zonen och planterar sin rymdkoloni innanför den parlamentariska atmosfären där syret inte räcker till alla, ombeds sätta sej ner med en överordnad parlamentsskjorta och onanera till overheadbilder i sterila konferensrum – parlamentarismens sätt att genom muntlig provrörstradition arrangera sitt eget lögnaktiga liv på bekvämt avstånd från sanningen. Retoriken, tillika det redan skrivna manuset för ett fungerande snacksystem, inmatas i varje nyinvald politiker. Hur radikal personen ifråga än har varit under sina ungdomsår lär den sej ”hur världen ser ut, ska se ut och alltid måste se ut”. Kanske hissades ett plakat mot himmelen under svag majsol, kanske deltogs det i ett uppror mot världens otaliga åsiktsfängelser eller kanske skrevs det kedjebrev med kungen, men några fler plakat lär inte riktas mot någon sky i höjden. Politikern lär sej hur parlamentarismens solsystem fungerar, hur liv endast kan uppstå och verka inom lögnens zon, det vill säga inom parlamentarismens väggar.

Utanför zonens gränser uppenbarar sej oändliga oceaner av förkolnade ytor, atmosfärer som sägs inte kunna förmå producera syre och ge upphov till ariskt liv. Så ser det politiska systemet på sin egen uppgift som en rymdkolonieringsmaskin. Med andra ord är verkligheten ett dött område som aldrig är värt att beträda för en parlamentariker, snarare något att hålla sej borta ifrån.

En politiker, eller nån annan pseudonym till politiker – DN-upplärd journalist, kulturarvsförvirrad, gymnastiklärare, mfl – lär sej snart livsnödvändigheten i att stanna kvar inom blabla-zonens gränser, i kuvösens konstgjorda syre. Utanför zonen kan dom inte överleva på grund av alla fria tankar, nära sanningar och riktiga diskussioner. Dom områdena är lika förbjuden mark som svarta hål för invalda parlamentariker. Dom svarta hålen utgör den kringresande faran i riksdagsrymden, i form av oändliga djup som öppnas ur ingenstans och likt en dammsugare slukar hela solsystem, planeter, regeringsformer, klausuler, talartid, partiliv, parlament och politiska stjärnskott inom loppet av ett andetag.

Dagens åtstramande parlamentarism centraliseras än mer. Mindre insyn tillåts och högre reser sej murarna framför våra oförstående och förvirrade ögon. Vi kommer hädanefter att tydligare uppleva vår levnadssfär som en bricka i den beryktade makt- och demokratisfären. Men egentligen är den bara ett avfall från ett svart hål. Vi kommer tids nog ha svårt att se verkligheten, då mobiltelefonernas displayer storleksmässigt inte kan eller vill uppvisa nåt som befriar massfångarna från cyberbruset. Vår tystnad är blabla-zonens syre.

Klas Lundström
klas.lundstrom@tidningen-anti.se