Den
användbara
sanningen
Varje gång ett riksdagsval står otåligt och stampar utanför dörren, gör maktsugna bonnläppar, karriärister från flotta barndomsvåningar och hobbysocionomer med tomma pärmar under armarna vad som helst för en ruta i någon liberal tidning, 30 sekunder i kommersiell statlig teve eller talartid på något privatägt torg framför en valstuga rest av ohyvlade plankor. "Sanningen" sägs stå i centrum. "Vilket Sverige vill vi ha?" Förslag, manifest och allianser bildas och har alla gemensamt i att påstå sej företräda sanningen, vilken används som vapen i striden om makten.
Är det verkligen den part som talar mest sanning som kommer att "vinna" (k)valet 2006? Är det inte snarare den part som skickligast lyckas manipulera flest människor med sina förslag och kalkyleringar som kommer att "vinna"? Sanningsbegreppet har alltid använts som ett stridsvapen, i alla tider och sammanhang. Kristendomen drog världen över, beskyddade av sanningen, och koloniserade världen och gjorde den tvångskristen. George W Bush använde sej av en påhittad sanning när han förde världen bakom ljuset i en långsam övertalningakampanj 2003, som mer malde ner oppinionen med upprepningar snarare än övertygade densamma. Resultatet blev det fruktansvärda Irakkriget som ännu pågår med oavbruten misär.
Sanningen framtvingade kriget, lögnen avslöjade det. Inga massförstörelsevapen hittades, den fd ledaren Saddam Hussein har inte kunnat kopplats till Al-Qaida, det irakiska folket som skulle vinna på hans frånvaro lider nu mer utsatthet än innan; total laglöshet och utbredd skräckslagenhet i ett totaldemolerat land.
Alla har sin egen sanning. Carola har sin; folkhemskristna fördomar om homosexuellas kärlek kamouflerade i sitt kändisskap, medan den regelbundna besökaren på ett av Stockholms kända gaykaféer har sin: "Jag vill hellre möta Jackie Arklöf i en mörk gränd, insmord med flått så jag inte kan springa därifrån, än Carola i dagsljus". Annika Billström, som tuggar socialdemokratiska floskler och fläskkotletter på en av sina många nödvändiga parmiddagar med Moderaterna, har sin, medan den bostadslöse orakade lodisen på den sena tunnelbanans gröna linje har sin: "Annika Billström kan isej inget om politik, men hon är en vacker kvinna".
I Sverige fick Kristdemokraterna igenom en riksdagsmotion den 14 december 1993 där kristendomen i fortsättningen skulle läras ut som en "sanning" framför andra, alternativa livsåskådningar i grundskolans religionskunskap. Poängen är att man kan använda sej av "sanningen". Det är en politisk uppfinning. Näringsliv, regeringar och oppositioner är alla flitiga användare av den sortens politik. Den är effektiv, spridande och terrängplöjande.
Skolan är ett tacksamt exempel på hur en så kallad objektiv sanning används som verktyg för att döda kreativitet. När unga, ännu oförstört osystematiserade människor, förväntansfulla inför (men ännu ovetandes om) dom kommande tolv åren i den pragmatiska statskommunismens (och väldigt kristdemokratiska) Sveriges regi, för första gången sätter sig bakom skolbänken, vet dom inte att det är ett evigt "vad som är rätt och fel svar"-öde som väntar dom.
Sverige står i ett läge där parlamentarismens kostymer kan komma att byta färg. "Sverige går bra just nu", siar ekonomer och socialdemokrater och lägger fram uppställningar längs overheadapparaters ljusskivor, skriver valmanifest och försöker tyda framtidens osynliga handflata. Å andra sidan finns en borgerlig allians som mothugger varje socialdemokratiskt ord och kallar det lögn, propaganda och valfläsk - och
siar sen själva om framtidens välgång eller fall. Dom politiska blocken attackerar varandras sanningar och försvarar sej med egna sanningar.
Verklighetens faktum undanhålls dock väljarna; där intresset för parlamentarismen sjunker och där valdeltagandet väntas nå rekordlåga siffror.
Vem vet vad som kommer att hända i framtiden, vem har patent på att få företräda sanningen; näringslivet, regeringen, parlamentet? Antagligen alla tre, bakom lyckta dörrar, i hemliga uppgörelser som överträder partigränser och ideologiska rännstenar, där makten snarare än politiken står i centrum. Hur många motioner emot generös flyktingpolitik har inte moderater och socialdemokrater röstat igenom hand i hand? Dessa partier är landets största - men är dom så olika varandra som man tvingas att tro?
"Ju större lögnen är, desto fler människor tror på den", menade Adolf Hitler. Sanningen är kanske inte så mycket huruvida människor kan eller inte kan styra över sina egna liv. Sanningen är den att människor, utan reservationer eller ifrågasättanden, ska fortsätta att lita på sitt samhällssystem utan att kräva verklig demokrati; drömmen om ett samhälle där medborgarens inflytande säger mer än ett vikt reklamerat papper, kastad i en likurna en gång vart fjärde år.
Klas Lundström
klas.lundstrom@tidningen-anti.se