| #12 ARBETSTVÅNGET | Startsida |

Den demokratiska kolonialismen

Kolonialismen har inte försvunnit, den har bara antagit en annan skepnad. Den moderna världsordningen är blott en förlängning av den, en samhällsutopi med monopol på ordet demokrati. Som om världen fortfarande vore platt står Europa kvar i centrum i form av en europeisk union som gör politik av Napoleons koloniala visioner.

Europeiska Unionen har sitt högsäte i Belgien, ett land som inte har gjort upp med sin historia. Bryssels torg bär fortfarande kung Leopolds namn med vördnad och stolthet. Slaveriets blod har rest många vackra städer i Europa, Latinamerika och Afrika.

I Asien reser den moderna kolonialismen dagens pyramider; skyskraporna, OS-arenorna, de exklusiva bostadsrätterna. Människor arbetar instängda i livsstilar och anställningsavtal, för den större maktens skull, utan syfte eller mål. De som förut var slavar och livegna äger fortfarande inga rättigheter över sina egna liv, inga valmöjligheter som sträcker sej bortom de utstakade samhällsvägarna. Det är för stormaktens utopi de arbetar ihjäl sej, för perfektionens skal. I systemkolonialismens hjul är människan utbytbara kuggar. Hon arbetar för den oändliga erövringens skull, inte för sin egen frigörelse eller utveckling. Då, liksom nu, arbetar alla för sin egen överlevnad.

De radikala samhällskritikerna Frantz Fanon och André Gorz talade båda om vikten av en "ny människa" - som både andligt och kroppsligt bryter sej ur de samhällsmönster och strukturer som speglar världen och plöjer den mot sin egen självutplånande likriktning. Det koloniala erövringskriget beredde väg för ett likvärdigt sätt att tänka och leva. Det västdemokratiska samhället, Nord, blev normen - den moderna slutprodukten. Europa grundade Förenta Staterna och exploaterade sin samhällsmodell med orden på modet: "demokratisering" och "befrielse".

Innanför ordens murar bor den "rätta" samhällsekonomin, den "rätta" livsstilen och de "sanna" idealen och budorden; pakterade och redo att svälja som lyckopiller. Demokratiseringen, som vi känner den, bär många titlar; imperialismen, kriget mot terrorismen, WTO, IMF, Schengen, skattesänkningar. Kolonialismen antar många skepnader.

I Latinamerika, Asien och Afrika, Syd, sprider sej drömmen (läs lögnen) om idealet, Nord. För Latinamerika är USA idealet, för Afrika EU; drömsamhällen människor offrar sina liv för att nå och se med egna ögon. Något Nord arbetar hårt och satsar mycket energi och pengar på för att exploatera, sitt förljugna självporträtt, medan man reser skyhöga murar för att skydda sej mot "inkräktare" som vill sko sej på de utlottades välfärdssystem och frihet. Exkluderingen generar i ett modernt slaveri där människor som luras till att offra allt för brödsmulor plockas upp av stormakterna. Det moderna slaveriet är den viktigaste inkomstkällan för dagens mäktiga imperium, det är deras alibin. Demokrati räcker inte till åt alla.

Kapitalismen "fungerar", eller hur? Det moderna samhället "fungerar" därför att människor offras utan att veta att de offras eller för vilka/vilkas syften. Omedvetenheten har alltid spelat sin roll i supermaktsbyggen. Att människor faktiskt offras står klart när man läser statistik över antalet som lever under fattigdomsgränsen, som förvägras utbildning, rent dricksvatten eller tvingas tillverka kläder åt multinationella företag. Den koloniala rasismen har gått i arv och
återspeglas i dagens världsordning. I den koloniala demokratin är det fortfarande den svarta, indianen, asiaten, kvinnan och den fattige som förlorar mest och delges minst. En världsordning med baktankar. En medveten politisk dagordning inspirerad av omedvetna koloniala rasvärderingar och politiska visioner.

Medel, pengar och kunskap finns tillhands att utnyttja för att snabbt och effektivt stävja de sociala världsproblem som mänskligheten lider av. Men det finns inget intresse för det, och därför blir lag Nords agenda istället att sprida korrupta valurnor till varje land och utnämna dem till demokratier, istället för att hjälpa dem som dukar under av fattigdom eller förföljelse. Ett val är mer demokratiskt än att se till att barn får tillgång till rent vatten.

Vad är egentligen västs uppfattning av demokrati? Inte är det att utradera sjukdomar som löper längs den afrikanska kontinenten eller befria asiatiska barn ur slavarbete under Nikes logga. Västvärldens uppfattning om demokrati återfinns i Irak, längs EU-parlamentets tysta väggar, i kampen om de mest gynnsamma handelsavtalen med Kina och Indien. Möjligheten att ingripa i områden där nöden skrikit sedan kolonialismens första fotsteg gör att ignoransen, tystnaden och de ekonomiska plundringarna liknas med ett långsamt folkmord regisserat av de fulländade demokratierna.

Väst arbetar målmedvetet med att bevara och sprida sin egen samhällsutopi; politiskt, kulturellt och ekonomiskt. Man arbetar inte alls på att ta ansvar för konsekvenserna av sina egna handlingar; de planterade inbördeskrigen, de svåra sjukdomsepidemierna och nöden längs den afrikanska kontinenten. Desto mer kapital och politik läggs ner på att plundra miljön och de sämst ställda för kortsiktiga profiter. Ett tankesätt som lade ut kursen för mänsklighetens färd mot undergången under kolonialismens guldepok. Utan att ha dragit lärdom av det förflutna färdas mänskligheten i samma skuta och mot samma oundvikliga stup. I demokratins namn.

Klas Lundström
klas.lundstrom@tidningen-anti.se

 

"Ett val är mer demokratiskt än att se till att barn får tillgång till rent vatten."

REPORTAGE AV KLAS LUNDSTRÖM
Europeiskt maktspel i Colombia
Tystnad över Hong Kong
Rastarepubliken
Folkligt motstånd och presidentval
Turismterrorismen
Operation nyliberalism