Den dödliga kulturkanonen
Som demokratisk stat kan man inte föra öppet krig mot sin egen befolkning. Därför förs kriget på andra sätt men med samma utgångspunkt och verkan: oavsett krigets utseende är det civilbefolkningen som lider. I demokratiska stater för man krig om den egna befolkningens åsikter, och istället för att bomba sönder folks hem bombar man sönder det fria tänkandets möjligheter. En kanon detonerad av Bofors eller Svenska Akademien är i grund och botten samma sak, men i den demokratiska världen är det fortfarande tillåtet att bomba sönder människors autonoma kulturblandningar men inte deras hem.
Folkpartiet föreslog under den hysteriska valrörelsen att staten borde införa en kulturkanon som svenska skolor kan använda sej av för att främja det svenska språket och glorifiera den "svenska" kulturen; lingonsylt och Astrid Lindgren-filmatiseringar. Efter valet sitter dom i det nya (läs nyliberala) kulturdepartementet, med mycket inflytande över svensk kulturpolitik. Danmark har redan inrättat sin kulturkanon, ett slags nationalistiskt manifest som i sann danskpatriotisk anda glorifierar landets historia och på ett smått fascistiskt sätt lyfter fram utvalda författares och konstnärers verk som bättre och mer läsvärda än andras. Önskas en liknande modell till Sverige? Svenskt folkparti brukar av tradition efterapa det mesta som Danmarks regering och främlingsfientliga Danskt folkeparti tycker är bra.
Ett farligt och svartvitt tankemönster löper sida vid sida med resonemanget om kulturkanoner. En enkel lösning på ett påhittat problem där styrda läsvanor genererar mer frihet till individen. Svenska ungdomar vet för lite, påstår man. Me de som påstår så har aldrig tänkt tanken att unga idag kanske inte bryr sej om vilka Strindberg eller Zorn var. Vad angår det dem, egentligen?
Svenska skolor är redan duktiga på att tala om vikten att se bakåt och inte framåt, och samtidigt dölja sanningen kring nazisternas blöta nätter i Sverige under andra världskriget och Karl XIIs förkärlek till våld och erövringspolitik. Men är Folkpartiet ensamt om sin vilja att smala av kulturen och göra den politisk? Naturligtvis är det varje gränssatt nations dröm att själv få välja vad befolkningen ska tycka är bra och dålig litteratur. Ryssland drömmer om Leo Tolstojs krig och USA lever kvar i George Washingtons inbördeskrig.
Genom ett regelrätt men osynligt krig om folks åsikter håller man en hel befolknings tankar och värderingar i schack. Med hjälp av den svenska kulturkanonen ska svenska ungdomar uppmuntras till att läsa Strindbergs skärgårdsdramer och Mobergs utvandrarepos. Idylliskt svenskt ska det vara, utan minsta insikt kring dagens ungdomars livssituationer eller drömmar. En bok behöver inte vara bra bara för att den är gammal, man bör heller inte utgå ifrån att ungdomar själva inte kan skapa sej en lästradition och själva upptäcka vad för sorts författare de dras till. Dagens ungdomar kanske skriver sina egna böcker.
Hela tanken bakom en kulturkanon är motbjudande. En samling ariska svenska författare med rötter i nationalism och vita husknutar är inte vad ungdomar behöver idag. Att läsa Strindberg är inte skadligt, det kan tvärtom vara väldigt givande, men ingen bör tala om att Strindberg är mer läsvärd än någon annan. Men det är precis vad som händer, och det blir väldigt tydligt att kulturkanonens avantgarde inte har följt med in i det nya Sverige, där de vita husknutarna ersatts med färglada mönster, diskussioner och paraboler, där det svenska språket alltmer flyter in i det engelska, där mångkulturen systematiskt ignoreras, där det svenska folkhemmet numera bara är en förlorad - men av många saknad - dröm.
En kulturkanon är ett listigt politiskt instrument att ta till när ett land ifråga behöver glorifieras och enas, dvs institutionaliseras. Men det är omöjligt att stanna avvecklingen av det gamla Sverige. Det nya Sverige är redan här, det böljar fram inifrån individen och den processen försvinner inte bara för att mångkulturmotståndare inrättar en arisk kulturkanon. Inrättas den skulle den ändå inte överleva: ett slutresultat kan inte växa eller utvecklas inuti någonting som befinner sej i ständig rörelse. Resultatet blir att kanonen spränger sej själv.
I södra Mexico ryms över hundra unika språk i en enda frihetskamp i ett 500 år systematiskt utrotningskrig, i Bolivia pågår just nu en kulturell resning och antirasistisk reformspolitik för att återge tystade språk och kulturer en plats i samhället och det filippinska huvudspråket är en blandning av engelska, spanska och de inhemska språkarven, vari såväl kolonialismen, imperialismen och den filippinska ryggraden ryms. Kulturell bredd föder nytänkande och väcker nyfikenhet samtidigt som det bedövar rasismens spridning. Kulturkanoner dödar kulturer.
Så varför vill motståndare av mångkulturella samhällen smalna av det svenska språket och den svenska kulturen och göra det till en enda stel och akademiskt korrekt deg? Patriotism och nationalism är uppenbarligen några av anledningarna, men däri döljer sej även viljan att den svenska idyllmyten och tillika skönmålade historiebeskrivningen ska förvandla alla till stolta nationalsvenskar. Och längst fram skiner oviljan och rädslan för vad som skulle hända om människor fick tänka själva.
Klas Lundström
klas.lundstrom@tidningen-anti.se