Webbtidningen Anti - Oberoende systemkritisk

Den fin(sk)a könlösheten

Det existerar sedan länge en uppfattning om de svenska tjejerna som tillochmed sträcker sig långt över haven. Från USA till så gott som hela Europa råder klichén om den lättfotade Inga from Sweden med långa blonda flätor, stora bröst och samma förståndsgåvor som hos en apa. Framför allt i Finland betyder ”tre svenska brudar” egentligen tre bystfagra, otillgängligt snygga blondiner. Nationaliteten har ersatts av fördelaktiga adjektiv.

Att jämföra en finsk Päivi från Jyväskylä med någon svensk alfahona som Carolina Gynning är som att ställa en flodhäst bredvid en gasell; finska kvinnor besitter inte de attribut som hör sveninnorna till. Jämför tex president Tarja Halonen med Madde från hovet. Finskorna klär sig i träningsoveraller, de har fula frisyrer och super alldeles för mycket och manligt. Denna avgrundsdjupa skillnad mellan två länder som geografiskt ligger varandra ganska nära kan knappast vara enbart genetisk. Varför unnar Päivi sig ett bastubad och ett knivslagsmål i uppmuntringssyfte medan Carolina köper upp halva Filippa K-avdelningen på NK?

I Sverige har feminismen blossat upp till en ren fars, som tack och lov har tonats ner en aning på senare tid. Jämställdhetslagstiftning har ältats fram och tillbaka och debatten mellan könen började mer och mer påminna om ett krig. Denna debatt har i Finland alltid lyst med sin frånvaro. Med hånskratt bevittnar finländare TV-debatter med Gudrun Schyman och hennes F!, och ber till högre makter att samma spektakel inte skall utspela sig i Finland - vilket inte heller än så länge har skett. Man kan undra om detta beror på att det bara finns ett kön i Finland, att det bara finns två typer av män (eller två typer av kvinnor om man så vill), en med XX-kromosomuppsättning och en med XY.

Eftersom svenskorna har mer fingerspitzgefühl för det feminina och enligt statistiken spenderar mycket mer av sin inkomst på shopping och smink är det lätt att förstå varför den svenska könsdebatten varit en sådan hjärtesak i varje politisk agenda. Segregationen mellan könen får oundvikligen näring av det kvinnospecialiserade konsumtionssamhället. Detta betyder att Sverige misslyckats med sin jämställdhet och att Finland ligger ljusår före. Visst kan man komma med pekpinnar och gnälla över löneskillnader, men så länge vardera könet dras allt längre mot det som traditionellt uppfattats som maskulint respektive feminint kommer en harmoni inte att råda, utan endast en könsrelaterad polarisering. President Halonen badar gärna bastu, men har vi någonsin sett prinsessan Madde göra det?

I machokulturen dras ett starkt samband mellan kvinnlig lättillgänglighet och skönhet. Svenskorna utstrålar denna typ av tillgänglighet eftersom de spökar ut sig i mycket större grad än finskorna. Därför lever Inga from Sweden och mår bra. Finnarna har faktiskt beskrivits som ett av världens fulaste folk, en något tvivelaktigt ärevördig titel. Tyvärr tycks en del av de finska männen tycka det med. Däremot anses svenska - framför allt stockholmska - brudar vara odrägliga och bitchiga så det förslår.

Situationen i Finland skall naturligtvis inte statueras som ett modellexemplar på könspolitik, men vore det inte dags för Madde, Adina Fohlin, Carolina Gynning och company att slänga sina italienska designerskor och ta sig en bärs på något sunkigt hak i förorten, bada bastu nakna och våga rapa offentligt? Man behöver inte göra det i egenskap av kunglighet eller adel (fast det vore hur kul som helst att se), utan som en fredlig protest mot det mest synliga kvinnoförtrycket: Att vara tvungen att vara kvinna. Detta kan inte vara ett påfund som stiftats av mannen engång för att uppnå global dominans, utan ett ekorrhjul där en majoritet av kvinnorna har ett finger med i spelet.

Det är inte frågan om en utveckling där kvinnan bör närma sig mannen, utan våga visa fingret åt de patriarkalt myntade förväntningarna.

Det som uppfattas som kvinnligt är mycket mer utpräglat, omständigt och detaljerat än det som uppfattas som manligt. Dessutom har ju dagens man börjat våga visa sina kvinnliga sidor i och med det förbigående trendfenomen som pressen älskar att kalla metrosexualtiet. Om man nu prompt skall dela in vissa fenomen och företeelser i feminint respektive maskulint så kan man säga att dagens män börjat våga vistas mer och mer i den grå zonen. Om en kvinna gör det ses hon snarast som en truckflata.

Könen kan och skall inte homogeniseras, men de tråkiga och förlegade idealen kunde gott luckras upp lite. Den dagen jag ser svenska tjejer i gympadojor och okammat hår kan jag ärligt säga att de är mer intressanta och differentierade än det gamla vanliga tuttar-ben-röv-stuket. I väntan på det tror jag går och tar ett par glas vodka med min väninna Päivi.

Markus Lindholm

	\| #14 Barbie's Nightmare \| Startsida \| Den fin(sk)a könlösheten Det existerar sedan länge en uppfattning om de svenska tjejerna som tillochmed sträcker sig långt över haven. Från USA till så gott som hela Europa råder klichén om den lättfotade Inga from Sweden med långa blonda flätor, stora bröst och samma förståndsgåvor som hos en apa. Framför allt i Finland betyder ”tre svenska brudar” egentligen tre bystfagra, otillgängligt snygga blondiner. Nationaliteten har ersatts av fördelaktiga adjektiv. Att jämföra en finsk Päivi från Jyväskylä med någon svensk alfahona som Carolina Gynning är som att ställa en flodhäst bredvid en gasell; finska kvinnor besitter inte de attribut som hör sveninnorna till. Jämför tex president Tarja Halonen med Madde från hovet. Finskorna klär sig i träningsoveraller, de har fula frisyrer och super alldeles för mycket och manligt. Denna avgrundsdjupa skillnad mellan två länder som geografiskt ligger varandra ganska nära kan knappast vara enbart genetisk. Varför unnar Päivi sig ett bastubad och ett knivslagsmål i uppmuntringssyfte medan Carolina köper upp halva Filippa K-avdelningen på NK? I Sverige har feminismen blossat upp till en ren fars, som tack och lov har tonats ner en aning på senare tid. Jämställdhetslagstiftning har ältats fram och tillbaka och debatten mellan könen började mer och mer påminna om ett krig. Denna debatt har i Finland alltid lyst med sin frånvaro. Med hånskratt bevittnar finländare TV-debatter med Gudrun Schyman och hennes F!, och ber till högre makter att samma spektakel inte skall utspela sig i Finland - vilket inte heller än så länge har skett. Man kan undra om detta beror på att det bara finns ett kön i Finland, att det bara finns två typer av män (eller två typer av kvinnor om man så vill), en med XX-kromosomuppsättning och en med XY. Eftersom svenskorna har mer fingerspitzgefühl för det feminina och enligt statistiken spenderar mycket mer av sin inkomst på shopping och smink är det lätt att förstå varför den svenska könsdebatten varit en sådan hjärtesak i varje politisk agenda. Segregationen mellan könen får oundvikligen näring av det kvinnospecialiserade konsumtionssamhället. Detta betyder att Sverige misslyckats med sin jämställdhet och att Finland ligger ljusår före. Visst kan man komma med pekpinnar och gnälla över löneskillnader, men så länge vardera könet dras allt längre mot det som traditionellt uppfattats som maskulint respektive feminint kommer en harmoni inte att råda, utan endast en könsrelaterad polarisering. President Halonen badar gärna bastu, men har vi någonsin sett prinsessan Madde göra det? I machokulturen dras ett starkt samband mellan kvinnlig lättillgänglighet och skönhet. Svenskorna utstrålar denna typ av tillgänglighet eftersom de spökar ut sig i mycket större grad än finskorna. Därför lever Inga from Sweden och mår bra. Finnarna har faktiskt beskrivits som ett av världens fulaste folk, en något tvivelaktigt ärevördig titel. Tyvärr tycks en del av de finska männen tycka det med. Däremot anses svenska - framför allt stockholmska - brudar vara odrägliga och bitchiga så det förslår. Situationen i Finland skall naturligtvis inte statueras som ett modellexemplar på könspolitik, men vore det inte dags för Madde, Adina Fohlin, Carolina Gynning och company att slänga sina italienska designerskor och ta sig en bärs på något sunkigt hak i förorten, bada bastu nakna och våga rapa offentligt? Man behöver inte göra det i egenskap av kunglighet eller adel (fast det vore hur kul som helst att se), utan som en fredlig protest mot det mest synliga kvinnoförtrycket: Att vara tvungen att vara kvinna. Detta kan inte vara ett påfund som stiftats av mannen engång för att uppnå global dominans, utan ett ekorrhjul där en majoritet av kvinnorna har ett finger med i spelet. Det är inte frågan om en utveckling där kvinnan bör närma sig mannen, utan våga visa fingret åt de patriarkalt myntade förväntningarna. Det som uppfattas som kvinnligt är mycket mer utpräglat, omständigt och detaljerat än det som uppfattas som manligt. Dessutom har ju dagens man börjat våga visa sina kvinnliga sidor i och med det förbigående trendfenomen som pressen älskar att kalla metrosexualtiet. Om man nu prompt skall dela in vissa fenomen och företeelser i feminint respektive maskulint så kan man säga att dagens män börjat våga vistas mer och mer i den grå zonen. Om en kvinna gör det ses hon snarast som en truckflata. Könen kan och skall inte homogeniseras, men de tråkiga och förlegade idealen kunde gott luckras upp lite. Den dagen jag ser svenska tjejer i gympadojor och okammat hår kan jag ärligt säga att de är mer intressanta och differentierade än det gamla vanliga tuttar-ben-röv-stuket. I väntan på det tror jag går och tar ett par glas vodka med min väninna Päivi. Markus Lindholm
			"Att jämföra en finsk Päivi från Jyväskylä med någon svensk alfahona som Carolina Gynning är som att ställa en flodhäst bredvid en gasell" TEXTER AV MARKUS LINDHOLM Den fin(sk)a könlösheten Stenkastarvänstern Rött är dött Uniformsförtrycket Finskan är ett fult språk Stadsteatern Den lögnaktiga sanningen REPORTAGE AV MARKUS LINDHOLM Storhetsvansinnets Helsingfors