Folkets misstroendeförklaring mot parlamentarismen fortsätter att ta sig tydliga uttryck som dalande medlemssiffror för partierna, lågt valdeltagande och ointresse för parlamentariskt arbete. Experternas intyganden om att den numera självgående likgiltigheten går över då barriärer raseras och politiska strukturer lättas upp har visat sig vara helt felaktiga. Det är något annat än bristande kommunikation mellan folk och makthavare som gjort att människor förlorat förtroendet för partisystemet. Ett utbrett ointresse för politiken kan inte längre skyllas på en slumpartad svacka. Krisen beror knappast på förslappade medborgare eller bristande tillströmning till riksdagspartiernas ungdomsförbund. Allt sådant prat är kamouflering, stödteorier åt den respirator som tvingar ett döende politiskt system vid liv så länge som möjligt.

Det ligger en självklar orsak bakom partipolitikens pågående sönderfall, vars namn ingen vågar nämna. Revolution är inte en historiskt isolerad företeelse, alla system vilar på människors medvetna eller omedvetna uppbackning. En tid uppfyller systemet sin funktion, men när avståndet mellan de sammanhållande delarna tillslut vuxit sig för stort ersätts det oundvikligt av något annat. Vår tids giljotinering av den maktelit som erbjuder oss bakelser istället för bröd för dagen, inträffar i varje aktivt val att strunta i partipolitiken. "De talar inte vårt språk." "De har gjort politiken till ett förenklat och ointressant skådespel." "De klamrar sig fast vid två industriella ideologier som borde ha förpassats till historiens soptipp för länge sen." Ingen makthavare kan rädda processen, för de är själva orsaken till att stenen satts i rullning.

Partipolitikens kris idag är bara toppen på isberget av en uppgörelse som i framtiden kommer riktas mot alla traditionella samhällsorgan. Det är ett misstag att se ointresset för politik som något som bara gäller parlamentarismens nackdelar och i bästa fall leder till ett annat sätt att organisera demokratin. De flesta organ i vårt samhälle styrs efter samma centrala modell som politiken. På samma sätt som det politiska systemet fått ge vika inför en samlad folklig kritik, så kommer de offentligt inrättade sjuvårds-, socialförsäkrings- och skolsystemen mötas av en liknande total likgiltighet, för att på sikt falla samman i en förändring av hela samhället.

Revolutionen anländer inte plötsligt som en avlägsen släkting oanmält tågar in på ett släktkalas. Den förarankras i folkets tysta överenskommelse, i en känsla av uppgivenhet som fler och fler kan relatera till. Revolutionen börjar inom oss, långsamt framskridande. I framtiden kommer människor inte längre uppsöka den offentliga sjukvården då de är sjuka, inte längre påkalla polisen då de är utsatta för brott och inte längre sätta sina barn i den offentliga skolan, för att de har förlorat förtroendet för dessa institutioner. Det är exakt samma förtroendekris som politiken genomgår just nu, som gör att människor låter bli att rösta eller på andra sätt avstår från att delta i det politiska systemet.

Likgiltighet fäller etablissemang, därför att likgiltighet i längden innebär att människor anser sig ha ett val att avstå från att delta i samhället. Det ska inte missförstås som en handfallenhet bland några missanpassade medborgare (det svenska storebrorstänkandets har alltid utgått ifrånatt människor alltid önskar hjälp av staten). Det ska snarare förstås som att människor fattar ett medvetet beslut att inte vara medborgare längre och påbörjar konstruktionen av en fristående samhällsordning, ett sk motsamhälle, vid sidan om den rådande. Om offentliga institutioner inte fungerar tar människor saken i egna händer. Det dröjer inte länge förrän vi kommer se en bredd av autonoma socialförsäkringssystem, rättssystem, demokratier och boendelösningar helt utan svenska myndigheters regi eller insyn. 2084 lever dessa samhällsstrukturer parallellt, då den centrala nationalstaten, vilken storskalig form den än har tagit sig, har tappat sitt fotfäste till förmån för byar, städer och kommuner som avsagt sig sin plats i Sverige, i Skandinavien och i EU.

Uppfattningen att samhället inte besitter någon som helst trovärdig förmåga att utgöra en säker grund för medborgare, resulterar i en sorts demokratisk gettobildning i storstädernas periferi. Internationella storstadsregioner som Köpenhamn, London, Beijing, Moskva, Kairo, New York, Tokyo, med flera, kommer med sin metropolitiska utveckling ha mer gemensamt med varandra än med motsamhällen i deras omedelbara närhet. Då kommer vi inte kunna dra landgränser på samma godtyckliga sätt som hittills gjorts i historien. Så uppstår Pangea, en sammanslutning av nationslösa samhällen och alternativet till ett oförankrat traditionellt samhällssystem.

Luka Vestergaard
luka.vestergaard@tidningen-anti.se