Arbete är ett dold apartheidsystem. Vårt samhälle skiljer mellan fina vita jobb och fula svarta jobb och mellan hederliga arbetare och skumma svartjobbare. Det anses vara mer moraliskt och korrekt att jobba som VD med miljoner i fallskärmsavtal än att ta ett svartjobb för att tillfälligt klara livhanken. Den som jobbar kontraktslöst ska ha dåligt samvete för sin situation och jagas av myndigheter, medan de få som tagit sig in på arbetsmarknaden, och därför har helt andra ekonomiska förutsättningar, klias på ryggen och uppmuntras att investera i nya bostadsrätter i city och lyxkonsumera.

Den nya regeringen, i vars sammansättning den promille av befolkningen som tillhör överklassen (och som därför har råd att, eller äger tillräckligt med bostadsyta för att, behöva anställa hemhjälp) är överrepresenterad, tog under hösten initiativ till en underlig debatt om hushållsnära tjänster. Förutom att bekräfta det vi länge anat - att politiker lever i ett helt annat land än alla oss andra, med helt andra inkomster och egoistiska prioriteringar - och att vara ett desperata försök att driva en sakfråga som saknar relevans för resten av befolkningen, så var ickediskussionen om svart städhjälp ytterligare ett sätt att framställa svartjobbare som onda, samvetslösa inkräktare på systemet.

Jakten på den svarta arbetskraften är ett hysteriskt förakt för den fria människan. Tvättar du bilen åt din granne är det bäst att du omedelbart rapporterar det till myndigheterna för att inte riskera att bli anmäld som otacksam skattesmitare. Lagar du någons cykel är det säkrast att hålla tyst om det. Den statliga kontrollen nästlar sig närmare och närmare folks privatliv. Det är som att samhället har ett aldrig sinande behov av att ställa sig över folk och peka med pekpinnar, obligatoriska deklarationer, teveavgifter och handledarmöten hos arbetsförmedlingen. Snart utbildar SÄPO städerskor.

Skattesystem är byråkratiska kontrollsystem som idag bygger på avundsjuka och misstänksamhet, mer än frivilligt delande och solidaritet med de svagaste. Kritiken mot svartjobben används för att dölja de egentliga problemen som samhälle baserat på ekonomiskt slaveri och tvångsarbete för med sig.

När man inte längre kan använda sig av historiens apartheid för att sortera sittplatserna på bussen eller inrätta särskilda toaletter för den vita och svarta befolkningen, kan man alltid driva en mer fördold form av rasism, en kategorisering i hederliga jobbare och svartjobbare, som bygger på en lika stor portion fördomar och okunskap om de fruktansvärda levnadsförhållanden som många lever med. Att ta ett svartjobb är oftast uttryck för en desperation snarare än ett medvetet fuskande med skatten. Men ändå betraktas svartjobbare som brottslingar, när allt de egentligen är, är människor som gör vad de kan för att skaffa sig en dräglig inkomst.

Vad är det för raffinerat människoförakt som får oss att tro att vitt arbete alltid är bättre? Det är inte lönecheckar i slutet av varje månad där skatten automatiskt dragits som får människor att vilja erbjuda något till samhället, det gör man, om man vill, av egen fri vilja. Vita anställningskontrakt innebär inget större förtroende för samhällets spelregler, lika lite som det garanterar en tryggare anställning, än ett svartjobb. När man stämplar in på en arbetsplats, oavsett om man jobbar vitt eller svart, blir man föremål för en industriell process och avsäger sig alla möjligheter att skapa utan att känna tacksamhetsskuld till en arbetsgivare.

I industrialismens tjänst har arbetets apartheid avancerat och gjort 8-timmars arbetsdagar till vår tids fullt legitima koncentrationsläger. Våra talanger och erfarenheter är inte längre viktiga för arbetetsprocessen, inte heller det vi skapar; vi har blivit produkterna som vi producerar, och våra kunskaper är utauktionerade på en ständigt pågående reamarknad där lägs löneanspråk vinner. Alla har en fiktiv priskod intatuerad på insidan av armen.

Luka Vestergaard