Det här är ett slutord: Jag vet ingenting om döden. Förlåt.

Bättre död än levande skulle jag kunna säga om Hitler, Stalin, Påven, Hussein, Franco, Pinochet, Bush, Napoleon, Thatcher, Reinfeldt och Bofors, om allahanda militärer, självmordsbombare, mördare och pedofiler på nyheterna, med blod på sitt samvete och direkt eller indirekt ansvar för andras lidande och död (och ibland viskar jag det tyst för mig själv om idiotiska myndigheter och sura pensionärer), men jag tvekar alltid och lägger alltid band på mig själv. Så får man ju faktiskt inte uttrycka sig!

Är döden utan undantag vårt samhälles absolut största tabu? Är det slut på Anti-fasonerna, slut med kreativa provokationer, uppfriskande upprorsanda och obekvämhet, slut på idéer, nu när vi tillslut antagit den slutgiltiga utmaningen att säga något om döden och jag plötsligt ryggar för ytterligheterna i en diskussion och måste börja med att be om ursäkt för mig själv?

Vem ska jag dödsförklara i det här numret? Mig själv. För jag vågar inte dödförklara någon annan, trots ironin, det är för oförskämt och obekvämt - jag tigger stryk och rättstvister. Det är tydligen så att temat döden effektivt tar död på en tidningsredaktörs aldrig upphörande uppkäftigheter och kontroversiella framgångsräd. Konstigt vore det kanske annars; döden gör oss dödliga. Så, förlåt mig - för allt typ.

Mitt slutord: Kanske är det så att vi människor inte är rädda för det ogaranterade med livet, utan för det garanterade med döden? Döden begränsar i en oro för att verkligen gå för nära ämnet. Tidningen Anti är inget undantag. Ett enda tabu kvar som inte klarade av att knäckas. Mitt slut på ord. Dödsdomen.

Döden har en otroligt makt över våra liv. Allt vi människor företar oss innehåller en genomgående respekt för det ändliga och okända. Man får lov att göra mycket här i världen, säga mycket, skriva mycket, men helst önskar man inte livet av någon, inte ens på låtsas. Det gör inte jag heller. Där går faktiskt gränsen. Det paradoxala är förstås att även om man inte kan vilja att ens svärmor ska vika hädan, så får man på sin höjd lov att tänka att hon ska fara åt helvete. Då det gäller döden är luddiga liknelser och otydliga bilder, frustrationer och halvsanna dödsdomar behållna för sig själv, förstås att föredra framför hundra procent allvar.

I det sammanhanget vill jag även passa på att framföra en ursäkt till landets alla exemplariskt goda svärmödrar.

Varför känns det som att döden har en mystisk möjlighet att föra med sig ett ont avslut om vi begår frestelsen att prata om den? Döden är som ett TV-spel, nivåerna klaras ganska lätt. Skräcken för döden är en mycket psykologiskt betingad typ av rädsla, vi vill ju ogärna uppmuntra dödens uppmärksamhet genom att uttala dess namn. Döden kan tydligen konsten att sätta fingret på begränsningar. Dödsångest är konflikträdsla. Men det är inte döden själv som skapar ångest, utan förbudet att uppleva och diskutera döden som gör det. Hur ska jag kunna driva en ifrågasättande tidning om jag inte vågar ifrågasätta allt? Jag vill be våra läsare om ursäkt för denna feghet, för även om jag vill spela schack med döden, ta konflikten och våga skriva det som ingen annan tidning lyckas formulera, så går det inte!

Det finns en självklar anledning till det. Jag vet ingenting om slutet.

Luka Vestergaard