Digerdöden 2.0
I början av 2000-talet talades det vitt och brett om kärnkraft. Det talades såväl om kärnkraft som en samhällsresurs, och om kärnkraft som en hjärna bakom intelligenta massförstörelsevapen. Debatterna blev aldrig särskilt djuplodande, utan var snarare inställda på att desarmera vissa självständiga staters försök att bygga sej ett kärnvapenbaserat militärförsvar. Debatterna var tydligt inställda på att sprida rasistiska fördomar baserade på religionsrädslor och den spridande trenden att resa murar kring upprättade romarriken. I fokuset kring kärnkraftsspridningen och oljans slutliga försvinnande från människans giriga händer glömde man bort, eller snarare missräknade, vad som kom att bli människans största och mest ohanterbara fiende någonsin sedan digerdöden på 1300-talet: dom trådlösa nätverken.
Människan reste murar och kulissamhällen i tilltron till sin egen arts slutliga vinst över naturen. Människan hade länge haft en tendens att se naturen som en fiende istället för samarbetspartner, och såg därför till att ständigt höja tempot i ”framåtskridningsprocessen”, i tron om att på så sätt överleva sina egna misstag som gjordes på vägen. Människans forskning var byggd på ideal; en forskning som sade sej baseras på fakta, vilken i sej var uppdiktad av människan, och därav inte trovärdig eller hållbar i minutiösa uträkningar. I människans uppdiktade världsordning delades människan in efter hudfärg, härkomst och födelseort, och därefter tävlade samhällen och system mot varandra. I tävlingen gällde det att komma så ”långt som möjligt” i framåtskridandeprocessen, något som på den tiden hette ”framtidsbefrämjandet”.
Hur framtidsbefrämjande denna hetsjakt var går tydligt att analysera och bevittna idag, många år senare, när samhällenas inställning till ansvar och öppenhet djupt bör ifrågasättas. Något ansvar för efterkommande samhällen och människor, och mest av allt till naturen, tycks ”den moderna 2000-talsmänniskan” inte ha tagit, ty mer missvisande än så här blir det inte. Och heller inte mer tydligt. Att säga sej arbeta långsiktigt och för framtidens bästa är rent hyckleri, för resultaten och efterföljderna av vad som bara tilläts skruvas upp än mer och utan någon som helst eftertanke har resulterat i den största epidemin människan sett sedan medeltidens råttpest.
Så vad hände? Naturligtvis tänkte människan inte efter förrän det var försent, samma misstag som gjorts många gånger tidigare. Människosystemen skapade en euforisk framgångskänsla som vibrerade längs hela jordens utstyrslar; i form av teknik, trådlösa nätverk, mobila livsstilar baserade på mjukvaror om vartannat. Den nya människan fruktade inte den okända strålningen, den tilläts bli ett med sina ägodelar och var framförallt framåtskridande och modern. Den nya människan byggde det elektromagnetiska samhället innan hon visste konsekvenserna av att låta släppa in en gäst utan kännedom kring om denna är beväpnad eller inte.
Rädslorna för mänsklig undergång var även annorlunda på den tiden. På 1900-talet ställde sej rädslan intill kärnkraftsskräcken, och man mindes Harrisburg och Tjernobyl och fasades, med rätta, inför strålningsriskerna. I katastroferna hade viktiga erfarenheter kunnat göras, och överförts till andra forskningsområden än fortsatt kärnkraftsutvinning. Men det gjordes aldrig, utan människans kortsiktiga naivitet tilläts fortgå. Katastroferna efter dom nämnda fallen var glömda tjugo år senare, i början av nästa årtusende då kärnkrafterna uttrycktes som lika med säkerhet, och tilläts dessutom personifiera mänsklighetens ekonomiska hjälte.
Miljön, i form av översvämningar och oförutsägbara väderutvecklingar och klimatförändringar, blev informationssamhällets stora osynliga fiende - inte informationen i sig. I varje hörn av världen såg man plötsligt och oavvänt på naturen som en fiende, som en motkraft som måste bemästras. Det gjorde människan genom att än mer tillbe sina system och religioner om makt, vilka tilläts bestämma vilka som fick bo och inte bo innanför dom ”beskyddande” murarna där man gick säker. Och ändå, med naturen och haven, fienderna, långt i fjärran, var människans nästa fiende tätt intill. Den delade samhällena säng med, och hade så gjort ända sedan den var ett litet spädbarn i form av mobil hysteri. Det trådlösa systemet, den nya människans broder, orsakade mer förödelse än man någonsin hade vågat föreställa sej; med sin cyberteknik, nätverk med höga strålningshalter och i oproportionella mängder utslängda bland befolkningarna som en flykt undan propaganda om undergångar och helveten.
I årtionden levde människan sida vid sida med sin teknik. Man andades den, levde i den, och dog pga den. Människan och tekniken gick slutligen inte att sära på. Tillslut blev dataviruset en mänsklig sjuka. Framåtskridandet blev allas drog, den blev allas religion och opium, den blev allas ansvar att föra vidare. Och till slut, oundvikligen, med alla risker strålningen och dom oändliga fälten med elektroniskt avfall orsakat, blev den människans mest utbredda och ofrånkomliga farsot någonsin. Eftersom strålningsrisken fanns överallt i globaliseringshysterin, blev det mycket svårt för den nya människan att leva på någon plats där strålningsriskerna inte var överhängande.
Vad som hände var att detta hot, denna övervägande nedbrytning av hela befolkningar inte upptäcktes förrän strålcancern blev den vanligaste sjukdomen, tillsammans med AIDS-viruset som helt kastades åt sidan då inga pengar och ingen ära tilldelades den som arbetade för att bekämpa dess spridning. Och när forskare sammanlänkade cancerns spridning med det moderna samhällets radiostrålade atmosfär och huvudlösa förvirringsmarscher hade det redan gått för långt. Människan och tekniken var så förenade och förorenade av varandra att det inte fanns någon återvändo. Mänskligheten hade helt enkelt gjort sej så oumbärlig inför teknikens existens och så förtjust över dess blida lydnad inför människans befallningar, att existensen utan den blev debatten på allas läppar.
Klas Lundström
klas.lundstrom@tidningen-anti.se