Den spruckna
EU-drömmen
EU reser höga murar för att värja sej mot flyktinganstormningen från Afrika. En anstormning bestående av utnyttjade och våldtagna människor. Dom härstammar från en världsdel förlagd i ruiner och sand, som i decennier blivit tvångsmatade med dom vita systemens självskrivna propagandas utbräkande av lögner om frihet, självständighet och allas rätt till en chans att leva - oberoende bakgrund, hudfärg eller kön. Murarna som lycksökarna möter stirrar tillbaka in i dom sorgsna ögonen som kastas tillbaka till Saharas oändliga ökenlandskap, till en säker och genomtänkt död.
Flyktingarna jagas ut i öknen av självutnämnda demokratiska instanser, av demokratiskt stämplade länder. I skrivande stund är det Turkiet som trycks upp mot väggen, och ska efter EU:s kriterier besvara frågor gällande brott mot ”mänskliga rättigheter”. Det når all höjd av hyckleri. Men hyckleriet vet sin baktanke, och man spelar ut sina kort vä; sina egna brott mot mänskligheten. EU pekar med övergödda fingrar mot Turkiet som värderas efter organisationens godtycke, medan den utnyttjar tillfället att uppvisa sej själv som den ideala rättvisan.
Det är den propagandan som når djupt ner i fattiga individers landskap. Det är inte bara afrikaner och asiater som söker sin väg till en bättre värld och som i Europa ser möjligheter till att leva i frihet. Bilden av EU är storskalig, överdriven och hycklande. Främst för oss som lever innanför murarna. Men samtidigt lockande och färggrann för mötande ögon, som redan lever under svåra förhållanden och inte ser något bättre i ögonvrån än den att vandra i flera år för att nå fram till kusten och Melilla och checka in i flyktinglägret.
Den här sortens glorifieringspropaganda är inte någon ny uppfinning. Den är snarare signifikativ för uppblåsta system och muromringade stormakter som inför omvärldens frågetecken blåser upp sej själva.
Den svenska utvandringen till Amerika under 1800-talet är ett exempel på förestående och framgångsrik glorifieringspropaganda, riktad mot dom som redan levde under åtstramade förhållanden. Ett annat liknande exempel är latinamerikanernas ständiga sökande efter den amerikanska drömmen norr om gränsen. En oetisk samling lögner som har dränkt latinamerikanerna i oupphörliga översvämningar i över tre århundraden, vilket medierna i den latinamerikanska kontinenten inte hindrar, utan främjar med sin glorifieringspropaganda. Ytterligare ett exempel är mängderna av människor som sökte efter den gränslösa solidariteten i mäster Stalins Sovjet.
Moderna romarriken med drömmen om en förtryckt enhet.
Att man fortfarande hyllar och glorifierar dom stora och förlegade ideologierna och anammar dom frihetsinskränkande samhällssystemen, som mänskligheten dukar under inför i vild desperation, bekräftas när vi i våra fikarum diskuterar förstorade bröst snarare än antalet släggor vi har att riva murar med. Systemen lever på vår apati, ideologierna lever på att vi inte kommenterar vår tillvaros utseende och deltar i dess utveckling, utan skakar på huvudet och rycker lite på axlarna när vi får veta att barn i Bangladesh badar i vår elektroniska avföring.
EU:s tortyr och politiska förtryck gentemot progressiva röster och mindre lyckligt lottade stater, är en medveten strategi utförd av ett samhällsskikt som vet vad det vill och gör. Dom orättvisor som frodas innanför de EU-märkta västdemokratiernas gränser, följer parlamentarismens strävan efter den enskilde individens totala utslagenhet och likgiltighet inför sin tillvaro och framtid. Individens sökande efter lycka, självständighet och förmåga att kritiskt ifrågasätta sin tillvaro och påverka den, dränks i sorgeprocessen efter ideologiernas död. När passiviteten har nått majoriteten innanför murarna är det inte längre nån som orkar tyda vad som står skrivet på den politiska agendan. Man tror sej ha viktigare saker att tänka på än att förändra sin och andras tillvaro. Därför är parlamentarismen och det intetsägande pratet som pågår dag som natt i det gråa huset i Bryssel ett fantastiskt redskap för makten, eftersom lögnen om att individerna är fria osynliggör buren där dom lever ut sin frihet bakom gallren.
Vem kan klandra dom som lyssnar till sagan om EU och tar lögnerna för sanning, som skäl nog för att uppoffra sina liv åt unionens uppstyltade version av frihet? Den frågan bör nog riktas till dom myndigheter som inte ser dessa bakomliggande förhållanden, utan skoningslöst kastar ut sökande flyktingar till en säker död i vilsenhetens ökenlandskap, och därefter firar med tårta och champagne.
Klas Lundström
klas.lundstrom@tidningen-anti.se