• Till alla er som sörjer livet som om ni vore döda.

Tillhör man den lilla men inflytelserika och märkvärdiga minoritet av befolkningen som är vardaglig, formell, normal och laglydig och kanske heter Prussiluskan i Pippi Långstrump och som därför älskar att gömma sig i pedanteri, rida på paragrafer, märka ord, mäta absurditeter med millimeterprecision, utge sig för att äga objektiv sanning och påtvinga resten av världen en uppsjö med påstådda bevis och definitioner, kan man tillåta sig att säga att döden är en klinisk och medicinsk beskrivning av ett tillstånd som innebär en kombination av att hjärtat slutat slå och att det inte går att uppvisa några impulser från hjärnan.

Det är hög tid att göra detta fantasilösa, sakliga och halvtråkiga antagande någon form av rättvisa, ta definitionen till en högre nivå och därför formulera ett mer inkluderande och bredare begrepp om döden. Det existerar ju faktiskt väldigt många nu livslevande människor som är hjärtlösa och hjärndöda på ett för sig själva och för andra människor väldigt livsavgörande (läs dödsavgörande) sätt. Du är en av dem.

"Så många människor har du dödat idag" borde vara den ständiga löpsedeln på vartenda nyhetsuppslag, men istället heter det att den och den obegripliga katastrofen drabbat den och den okända personen på den och den avlägsna platsen. I nyheterna har vi bara att förhålla oss till andras olycka, aldrig förstå att vi var med och orsakade den. Orsak och verkan är omgärdat av ett hemlighetsmakeri, för det anses vara opassande att bli medveten om hur dödlig man är för andra. Därför konstruerar vi i våra huvuden en enorm skillnad på det faktum att människor dör överallt omring oss och de demokratier, företag, krigsmaskiner och åsikter som dödar dem, som om det skulle vara någon avgörande skillnad.

Din lydnad möjliggör det system som dödar dig och andra. Vad är egentligen skillnaden mellan att döda och att vara dödens budbärare? Inte särskilt stor, eftersom äppelskrutten förmodligen inte fallit särskilt långt från äppelträdet. Det är du som förser ideologierna, tabellerna, nyheterna, produkterna, de snygga formuleringarna, de accepterade åsikterna, med alibin till ett ständigt pågående massmord. De lever på din tro att du behöver dem. Metoderna, bortförklaringarna och ursäkterna för att klara av att hantera döden och copa med spelreglerna är ofta flera och enormt invecklade och sofistikerade. Den ständigt pågående döden.

Du är död. För används inte hjärtat eller hjärnan, fast vitala funktioner fortfarande kan påvisas, så är man faktiskt död, trots att man lever att berätta om det och ännu inte tagit sitt sista andetag. Att inte reagera är att döda på samma sätt som man är död, om man inte reagerar på yttre signaler. Vad kännetecknar detta skenliv? Bekvämlighet, rutin och normalitet, behovet av att finna sig i regler, ointresse av att ifrågasätta - framförallt.

Lämnar du in din deklaration i tid? Då är du sannerligen död.

Död och dödlig går hand i hand. Är du ointresserad av att vidröra och diskutera döden, då är du sannolikt bidragande orsak till att släcka liv. Här är en tumregel: ju normalare och vardagligare människa, desto dödligare för andra. Har du ordnat dig en myskonservativ och välorganiserad lagomtillvaro i ett genomsnittligt radhus med fasta middagstider, en tillvaro som du hoppas skadar och stör så lite som möjligt, då är du sannolikt dödligare än någon annan. Du tror att du är oskyldig, men dina ogenomtänkta och oupplysta val är potentiellt livsfarliga. Dina vardaliga åsikter, stödet för svensk vapenexport, förespråkandet av tillväxt, glädjen över den trådlösa bredbandsutbyggnaden, din tro på socialismen och liberalismen och efterföljandet av allmänt uppmuntrade principer om hur man är en god, bidragande och inte allt för krävande samhällsmedborgare - det dödar med en säker precision och hastighet. En sån sak som var du jobbar, var du handlar dina kläder, köper din mat, dricker din kaffe latte, vilken nyhetstidning du tror på eller vilket parti du röstar på kan avgöra om en annan människa är död eller levande.

Nej, nu tänker jag inte bara på människor som finns på bekvämt avstånd i fattiga länder. En vanligt accepterad åsikt som att vissa transporter är nödvändiga för att få den svenska ekonomin i rullning kan göra att dina egna barn får cykla till skolan bakom en lastbils giftiga avgasrök trots att de inte valt att mördas av dig.

Sanningen är att det inte är tiden som dödar oss, utan vad vi håller för sant. Döden är inte livets motsats, utan speglas i livet, i allt vi lärt oss att tro på. Påven tex, är en auktoritet i sina bästa år, men med sin medeltida etik, sitt homoförakt och sin antiabortpropagande en oerhört död person. En annan auktoritet är orden "så här har det alltid varit". Ändå är din rädsla för att göra upp med dina inre påvar, de föreställningar du har men aldrig frågat var du fått ifrån, just en rädsla för döden. Du känner dig trygg i ditt skenliv av livslösa åsikter, men respekterar du döden så mycket att du förvandlats till ett självbedrägeri?

Luka Vestergaard