Det starkaste minnet från den språkliga grundträning som alla genomgår, som gjort barndomens obundenhet, nyfikenhet och pratglädje till en vuxens fantasilösa meningsuppbyggnader och språkfascism, är skolgången. Du har, ständigt påmind, haft lätt för svenska, till alla avundsjuka och skriftligt haltande klasskamraters förtret. Uppmuntrandet föder en nästan desperat jakt på bekräftelse. Med sann entusiasm gottar du dig i grammatiska påbud, har oförskämt lätt för att formulera dig och låter dig gång på gång döpas i den vältaliga och välskrivna källa som gör dig ett namn, uppskattat eller hatat, bland svenskalärarna. När du som gymnasist tillslut blir fascinerad av Elmer Diktonius burleska språkbruk, ger dig på att skriva en berättelse i samma stil och blir - säkert viss rätta - fullständigt elakt och orättvist sågad av din lärarinna, ger du igen med en anonym och anspråkslös kärleksdikt som hon väljer att läsa upp klassrummen. När hon sedan undrar vem som ligger bakom låter du din förvånade och utskämda lärarinna förstå att det var du som var upphovsmannen.
Idag kan man tydligare föreställa sig vad det var som irriterade dessa lärare. En förkärlek för att använda finare begrepp som slumpartat ramlats över då man lyssnar på radio, ser på TV eller hört någon annan, äldre, uttala och konversera ord vars "rätta" innebörd du inte alls behärskat. Signaler att kunna mer än man egentligen kan; en tonårings kanske lika frånvarande blygsamhet som närvarande upprorsanda. Lärare i svenska språket kan vara så oförstående för denna oformade nyfikna personlighet, en längtan efter ett språk, som alla unga människor besitter. Jantelagen som drabbar elever i samspel med sina lärare, beror på att man som auktoritet har kommit längre in i den språkliga trångsyntheten än vad man har gjort som lärling. Inkorrekt ordförståelse tolkas felaktigt som en obegåvning i en skola som belönar efterapning av glosor och föraktar språkets naturliga utveckling, slangen och fritänkandet. Manipulation, inskränkthet och akademiskt bokstavstroende blir ledordet för undervisningen, snarare än vuxet guidande.
Språket är ett maktmedel. Det är inte bara i skolan som vi stöter på dess utövare. Språket används för att forma våra tankar till ett smalt och skarpt verktyg för en viss riktning och för ett visst ändamål. Politiken har sitt eget språk, massmedia har sitt, men för var dag förflyttar dessa maktorgan sig allt närmare varandra. President George W. Bush säger tre ord som får en hel världs säkerhet att rubbas. Skrämmande nog kan enda människas subjektiva uppfattningar få förödande konsekvenser för hundratusentals andra. Intressestyrda redaktioner bedriver lika omedveten psykologiskt krigföring mot läsarnas självständiga tänkande.
Tryckta åsikter har i vår tid fått innebörden av att vara åsikter som ofrivilligt tryckts in i människors hjärnor. Kulturbomber med suspekta förtecken har ersatt atombomber och likt osynlig gammastrålning penetrerar "de rätta åsikterna" vår tankes immunförsvar på ett sätt som i längden resulterar i en sorts genetiskt defekt, okritisk mänsklighet. Förtryck har förvandlats till förtyck; ett oredigerat och likriktat innehåll utan källhänvisningar och källkritik, förhandstyckande till höger och vänster, som ingen har förmåga att sortera bland. Massproducerat tomprat omöjliggör fritänkande och passiviserar medborgare. När stridsvagnar inte längre kan användas för att kuva befolkningen i en demokratisk stat, blir språket den stridsmaskin som människor faller offer för. Ingen pressar på hårdare än pressen och vi förväntas att tro att skvallertidningar som Aftonbladet och morgontidningar som Dagens Ny(liberal)heter förmedlar regelrätta, obestridbara sanningar.
Språket tjänar ofta ett ekonomiskt intresse snarare än ett kommunikativt. Varför skulle annars CocaCola vara världens mest välkända begrepp?
I fel händer är ordet ett dödande vapen i maktens tjänst. I rätt händer ett föremål för frigörelse. Det har dröjt länge innan du lärt dig betydelsen av uttryck som instans, asocial och patetisk. Är det ett tecken på en språklig fulländelseprocess du genomgått eller på att Svenska akademiens lexikon och dess bödlar tagit makten över ditt medvetande? Språkprofessorn Eva-Britt Brattströms egenbedömning att Rosengårds invandrarsvenska är en underkänd dialekt är samma som din svenskalärares, när du erhållit betyget IG efter att ha stavat fel till dsyxelsi.
Språklig frigörelse och mänsklig frigörelse går hand i hand. Enkla stavfel, dialekter, utländska låneord, smileys och slang berikar och förnyar språket snarare än smutsar ner det. Precis som samhället är det brotten mot de grammatiska lagarna som för språkets utveckling framåt, inte språklig laglydighet och rättstavningsövningar. Flera undersökningar styrker dessutom att bokstäver och ordföljden i en mening kan kastas om utan att man missar budskapet. Grammatiken används inte huvudsakligen för att binda ihop språket i förståeliga sammansättningar, utan för att binda människor i dåligt samvete och lydnad. Grammatik är ett tvångsäktenskap med nationen, och idén om det lagreglerade språket är könsstympningar i kulturens bästa intresse. Ett ø med ett streck igenom skiljer en dansk från en svensk. Guldstjärnor i barnens rättstavningshäften är legitima rasistiska symboler. De minsta punkter och kommatecken kan bli som gigantiska berlinmurar, resta för att skydda ett uppdiktat kulturellt värde, vars språkliga barriärer är omöjliga att genomtränga.
Språkrasismens manifest, vilka ska tala om för oss vad som är fint och fult språk, finns alla öppet utlagda på vartenda bibliotek i form av referenslitteratur, ordlexikon, kataloger över svenskt kulturarv och färska översättningar av senaste nobelpristagaren i litteratur. Sanningen är att du är så upptagen av att stava rätt att du aldrig ser hur fängslad du är av språkets regler. Varenda medelmåttig bibelomvandling gör dig upprörd, trots att du inte besökt ett kyrkorum på tiotals år. Varenda kasst formulerad textteveremsa får dig att skruva på dig då du apatiskt åtnjuter reprisen av Plus med Sverker Olofsson. Tio band av Fjodor Dostojevskij kan göra vilken paragrafryttare som helst lyckligt.
Man skyddar språket bäst genom att lösgöra det. Allt annat är konstgjord andning för att ingen litar på att språket kan överleva av sig själv.
Tystnaden är ett universellt språk. Ständigt ska samtalandet lyftas fram som ett redskap för fred och samförstånd, och överallt ska det pratas, diskuteras, tyckas, propageras och debatteras, men antagligen skulle en två dagars ömsesidig delad tystnad mellan ovänner göra mer gott för världen än hundra år av fredsförhandlingar. Men det finns en annan sorts tystnad. Den verkliga tystnaden, samhällets övertro på kommunikation, är en stumhet som isolerar grupper från varandra. Många är de internationella traktat som ber dig hålla käften så du kan bli spöad. En iögonfallande kommunikativ och omtalad reklamkampanj kan vara lika likgiltigt tyst som en inre tomhet. Massproducerad information är som ekon på livlösa klippväggar. Bruset från tiotusentals kommunikationsförbindelser på TV och internet har ingen smak och ingen lukt.
Luka Vestergaard
luka.vestergaard@tidningen-anti.se