| #12 ARBETSTVÅNGET | Startsida |

Europeiskt maktspel
i Colombia

Under hösten hade Alvaro Uribes regering och Farc-gerillan efter mycket om och men näst intill enats om att träffas och diskutera en eventuell "humanitär överenskommelse". Uribe har visserligen valt att försöka underminera gerillans politiska status istället för att samtala med dem och i oktober meddelade presidenten att samtalen avslutats utan plöjd terräng. Farc är beskyllda för en serie "upphittade" bilbomer och attentat inne i Bogotá strax innan presidentvalet i maj och under hösten. Bilbombernas avsändare visade sej senare vara militären och en journalist häktades i slutet av november då han i ett antal reportage avslöjade regeringens samröre med paramilitärerna och arméns terrordåd i Bogotá. Han riskerar nu 15 års fängelse.

Alvaro Uribe har "använt sej" av dessa attentat som invändningar för att putsa till militärbudgeten och försäkra sej om fortsatt nordamerikanskt militärbistånd för att militärt försöka utplåna gerillamotståndet.
- Det blir allt tydligare att den colombianska regeringens tal om dialog med Farc mest varit ett spel för gallerierna inför och efter presidentvalet, menar Tigran Feiler, ordförande för svenska Colombianätverket.

De fyra kommande åren lär bära med sej en alltmer systematisk och utvald förföljelse av fredligt oppositionella akivister inom människorättsorganisationer, fackliga förbund eller journalistkåren. Inbördeskriget kommer att fortsätta slå hårt mot den civila befolkningen. Konfliktparternas gemensamma nämnare är deras mål: att få politiskt inflytande över ekonomin och samhällsstrukturen med hjälp av kontroll över större territorier. Den andra gerillan ELNs talesman, Antonio García, menar att konflikten och motståndet mot regeringen kommer att fortgå så länge misären, hungern och antidemokratin finns kvar i landet. Omvärlden, med USA i spetsen, har tagit ställning i konflikten genom att placera Farc och ELN på listan över terroristorganisationer, något många menar endast försvårar fredsprocessen.
- Man ska inte försvara gerillan, men att ha dem uppsatta på listan över terroristgrupper stänger möjligheterna för en politisk lösning, sa Guisto Catania, italiensk EU-parlamentariker.
- Man måste förstå konfliktens natur, inte se den som en terroristkonflikt, menade han.

Hur ser då roten till konflikten och inbördeskriget i Colombia ut? Den sträcker sej långt tillbaka i landets koloniala historia och bär många tistlar, i landets tvångäktenskap mellan regeringsmakten och narkotikatrafiken. Men narkotikan är inte roten till konflikten, något många ändå vill göra gällande i syfte att dra uppmärksamheten från de verkliga problemen. Konfliktens rötter bottnar i djupa sociala klyftor och orättvisor som har skapat ett land som lider av ekonomisk och politisk missväxt, instängt i en kolonialhistoria där konservativa och liberaler bär otaliga inbördeskrig på sina samveten. Utomstående krafters inflytande över landet har hjälpt till och skapat inre motsättningar som tidigare inte fanns. Dagens motstånd inleddes i mitten av 1900-talet av tillbakahållna sociala grupper som inte fick sina röster och åsikter hörda. Så länge de sociala och samhällskulturella förändringarnas lyser med sin frånvaro lär motståndet från fackförbund, människorättsorganisationer och från väpnat håll fortsätta, medan de orättvisa klyftorna och snedfördelningarna växer.

Det colombianska samhället präglas av en nyliberal marknad där utbildning och värdighet köps för pengar. Frihandelsavtal prioriteras och kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp har knappt lämnat fosterstadiet. De fattiga ser inget hopp i den samhällsform som äger makten idag. Den mest positiva händelsen under Uribes första mandatperiod var att isen bröts kring abortfrågan. Det var inte Uribes förtjänst, utan skedde tack vare att kvinnorättsaktivister och kvarterskliniker tvingade det katolska Colombia att ta ett steg i rätt riktning. I dagsläget är aborter tillåtna att genomföra vid "godtagbara" skäl. Förhoppningsvis går landet och de konservativa värderingarna mot en framtid där katolska kyrkan lättar på de mentala tabuna, lagda på kvinnornas axlar.

Uribes första mandatperiod gjorde Colombia till ett i hans mening "säkrare" land tack vare inskränkningar av de mänskliga rättigheterna. Den psykologiska krigföringen har varit konsekvent. För säkerheten har människor fått betala ett dyrt pris. Antalet internflyktingar i Colombia har med bred mariginal överstigit tre miljoner dokumenterade fall, övervåldet och morden riktade mot civilbefolkningen har varit systematiska och brutala. Samhällsreformerna lyfte inte Colombia nämnvärt ur den västdemokratiska klassdiktaturens bakgård. De allra fattigaste colombianerna med minst att säga till om är dem som får betala det högsta priset för inbördeskriget. Uribes återvalseger i ett val med knappt 50% deltagande bäddar för en utveckling i medlöpande riktning.

Slutet på inbördeskriget går inte att skönja, såväl regering som motståndsrörelser står fast vid sina krav och politiska mål. Något som i slutändan förlänger inbördeskriget och legitimerar för Uribe att fortsätta sitt "krig mot terroristerna". Omvärldens tystnad kring regeringens statsterrorism kan hjälpa inbördeskriget att överleva ytterligare fyrtio år. USA och EU sätter sina ekonomiska intressen före mänskliga rättigheter och har båda ingått ekonomiska avtal med Colombia.
- Jag tror EU vill hjälpa till att bevara den rådande situationen i Colombia med statsterrorism och narkotikatrafik, säger aktivisten och exil-colombianen Jairo från organisationen Jaime Pardo Leal.

Tydligt är att EU inte är berett att ta till vilka medel som helst för att låta Uribes regering förstå att även de styrande makterna måste reformera sej för att en fred ska bli möjlig.

Freden USA och EU stödjer är dessutom villkorlig, den är inte rättvis och kan inte vara det så länge man är ekonomiskt bunden till ena parten. EU saknar inte möjligheter eller händelser att pressa Uribe på; unionen har rätt att avbryta samarbetet med länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna - något Colombia är bland de främsta i världen på att göra. Att bedriva handel med Uribes regering, stödja en vinklad fredsprocess utan att ställa den rådande makten till svars för sina systematiska kränkningar får EUs trovärdighet att blekna. Samarbetet med Uzbekistan avbröts i oktober 2005 pga landets inskränkningar av de mänskliga rättigheterna. På frågan om några liknande diskussioner förts kring Colombias ansvar svarade EUs Colombiaansvarige "Det minns jag inte".

Den militära koncentrationen på landsbygden har ökat och flera människorättsorganisationer och politiskt aktiva trakasseras och förföljs, på order uppifrån, av paramilitära grupper och specialutbildade polisstyrkor. Den systematiska och utbredda politiska repressionen har ökat och främst drabbat regimens kritiker. Yttranderiheten är begränsad och styrd av vinstdrivande mediabolag med kopplingar till samhällshierarkins förnämsta våningar, där politiker och företagare delar rum.
- Vattendelaren mellan politiska gerillagrupper och paramilitärer är den sytematiska brutaliteten; våldtäkter, "svarta listor" och utvalda mord, menar Anders Rudquist, professor vid Uppsala universitet, som flera gånger arbetat med olika fredsprojekt i Colombia.
- Offer för gerillan är mer ett resultat av ett pågående inbördeskrig, menar han.

Inbördeskriget i Colombia ställer utsatta grupper mot andra utsatta grupper, fattig mot fattig. Uribes militära och politiska stöd från vita huset fläckar Colombias politik. EU kan omöjligt blunda för de uppenbara brotten mot mänskliga rättigheter som begås. Trots det fortsätter EU att hävda sin demokratiska legitimitet, samtidigt som man censurerade en fotoutställning om Colombia inne i EU-parlamentet. Censureringen beordrades av kommissionen och berörde information om internflyktingarnas situation och paramilitärers övervåld mot civilbefolkningen. EU har samma mål och strategi som USA; man plundrar de ekonomiska kanalerna i Colombia. Uribe och hans företrädare har byggt ett land präglat av interna motsättningar, inbördeskrig och sociala orättvisor. Det är inte gerillorna som kvarhåller majoriteten av befolkningen i misär och utslagenhet, det gör den rådande politiska och ekonomiska makten. De i sin tur avsäger sig ansvaret och skyller på gerillorna.

Frågan om EU vill se en samhällsförändring i Colombia är befogad. Skulle Colombia gå samma utveckling till mötes som många andra latinamerikanska länder skulle minoriteter ta för sej och kräva en rättvisare och mer demokratisk politik, samtidigt som utomstående krafters ekonomiska och politiska inflytande skulle minska. Sociala förändringar skulle prioriteras framför kortsiktiga ekonomiska profiter. Kraven på utomstående företag skulle höjas, befolkningen bli mer involverad i samhällsbildningen och rädslan för paramilitära gruppers förföljelser sjunka - då dessa främst finansieras av utländska medel.

Medvetenheten kring sin egen underkastelse till ekonomiska blindsystem och stormakter har trängt sej in i Latinamerika drygt 500 år efter det att Columbus "upptäckte" kontinenten. Men i Colombia gynnas alltjämt dem som redan har det gott ställt. Rättvis fred i Colombia är inte möjlig utan sociala förändringar, roten till konflikten måste grävas upp ur jorden och studeras för att kunna dra lärdomar av. Ett eldupphör vore första spadtaget, men kännbara samhällsförändringar är viktigare just nu. Statsrepressionen måste försvinna, människor sluta förföljas, allas personliga åsikter respekteras, kyrkans inflytande minskas, utomstående krafters ekonomiska plundringar uppmärksammas och därefter beskattas. Inbördeskriget i Colombia startades inte av sej själv, det avslutas heller inte av sej själv. Orättvisorna måste besegras och fattiga sluta
att bekämpa varandra, insikten om att en rättvis fred gynnar alla i Colombia måste spridas. En utveckling Uribes regering, maktgrädda och utomstående parter inte är intresserade av.

Klas Lundström
EU-parlamentet, Bryssel

Antis utsända till EU-parlamentets konferens om Colombia, 18-19 oktober 2006

 

"'Man ska inte försvara gerillan, men att ha dem uppsatta på listan över terroristgrupper stänger möjligheterna för en politisk lösning.'"

REPORTAGE AV KLAS LUNDSTRÖM
Europeiskt maktspel i Colombia
Tystnad över Hong Kong
Rastarepubliken
Folkligt motstånd och presidentval
Turismterrorismen
Operation nyliberalism