| #7 ANarkistisk TIdning | Startsida |

Existens utan centrum

Det finns inget centrum - bara en kuliss följd av andra kulisser. Det finns inga original, bara unika egenskaper och intuitioner som lever inom allt. Men våra smala tankestigar vill gärna framtvinga ett original, den fulländade människan, exempelet att följa för att själv slippa ta ansvar. Ansvaret för sej själv. Men det skapas inga original genom efterapningar, bara kopior följd av andra kopior. Tanken kring varför beroendet och tilltron till externa tanke- och samhällssystem är så populära mynnar naturligt fram i det faktum att det frigörande tänkandet skrämmer oss.

Inom s.k. "frigörelseprojekt" finns stora portioner motsägelser. Den nyliberala idétraditionen vandrar genom mycket motsägelsefulla kringelsnår, som indirekt menar att individen bara blir fri genom att ignorera andra individers livssituationer och egoistiskt sätta sej själv i centrum av allting. Men det är inte vad kreativ frigörelse handlar om. Kreativ frigörelse handlar om att bli medveten, inte omedveten och oansvarig inför andras tillstånd genom att trä ögonbindlar för sina egna sinnen. Ägandefrågan är ett återkommande tema hos nyliberalismen. Mer ägande eller mer frihet kring ägandet som abstrakt produkt gör inte individen mer fri, snarare mer förvirrad och omedvetet instängd i andra formationer och nedtyngande ideal. Tanken att frigörelse sker genom att resa murar och förneka sin omgivning är direkt förkastlig, men ett vanligt förekommande fenomen och demokratiskt verktygsbegrepp.

I den marxistiska idétraditionen blir friheten och självständigheten väldigt centrerad och mycket inriktad på en abstrakt process. Marxisterna menar att den inre friheten kommer tillsammans med ett öppnare och friare externt tillstånd. Men vad man inte kan bortse ifrån, gällande marxismens frihetsteori, är hur individen leds från ett bestämt tankemönster till ett annat. I marxismens filosofi finns det ett centrum, proletariatet, från vars mitt inspiration och frigörelse mynnar ut till individerna, var och en för sej. Men det handlar, liksom inom nyliberalismen, om ett stillastående centrum, ett orörligt och bergfast svar som presenteras. Proletariatets diktatur avväpnar tidigare makteliters arsenaler, men skapar sej sin egen elit byggd på misstänksamhet inför eventuella angrepp. Poängen är att det är just svar och färdiga lösningar som presenteras och erbjuds - och inte att själv söka efter i ett öppnare sammanhang med bredare frihet. Svaren är inte väsentliga, eller ens nödvändiga, i en frigörelseprocess; det är själva frigörelsen och utlämnelsen som gör individen rörlig, vari det väsentliga springer. Det externa förhållandet påverkar det interna, men det är det inre som medvetet frigör sej. Frigörelsen är ingen avlägsen släkting som plötsligt kommer på besök med en röd väska.

Att bli medveten om sitt förhållande till beroendet och underkastelsen gentemot hierarkier och styrande tankebanor är detsamma som att frigöra sej, bli medveten. Genom att inse vikten av respekt och vördnad gentemot tings och varelsers varande tar man ett stort steg mot utlämnelsen. Vad är det då man utlämnar sej ifrån? Man utlämnar sej ifrån tankehierarkier och systemfördelningar där saker och ting kan förklaras genom enkla och komplicerade uppställningar, kalkyler och förkortningar. Det är detsamma som att förringa varje tings och varelses självständighet och originalitet. Utelämnar man sej själv tar man avstånd från det självklara och accepterar det otänkbara, det mystiska och oförklarliga. Accepterar man det oförklarliga accepterar man sej själv, som den man är utan beroende från det svarscentrum vi omringar oss med. Man tar tillbaka sej själv genom kreativt tänkande.

För att förklara ordet "centrums" innebörd i detta sammanhang tar vi hjälp av solen och planeterna. Solen är världens centrum, menar vetenskapen, förnuftet och "sanningen". Är solen alltets centrum existerar allting annat som appendix, som bidragsberoende substanser till solen. Solen kretsar inte, planeter kretsar inte - dom bara är. Dom råkar bara befinna sej där dom är. Men liksom ett träd är beroende av kontakt till jorden är individen beroende av solen. Men gör det solen till individens centrum? Endast om hon uppmuntras att tro så. Solen sägs vara alltets centrum efter en filosofi som tar språng från ett uråldrigt gubbgrubbel. Längre än så sträcker sej inte filosofin vår vetenskap grundar sej på. Att vetenskapen till mångt och mycket utgår ifrån att rädda människans härskarroll på jorden är extra beklämmande, vilket tyder på att det finns intressen bakom dess slutsatser. Intressen borde väl knappast styra forskning och vetenskapligt arbete?

Existensen är det väsentliga och solen är vårt centrum som håller vår existens vid liv. Den tanketraditionen och utgångspunkten kommer vi fortsätta att ha så länge inte ordet "existens" innebär någonting mer än vad det gör idag. Existens, idag, är andetag, fysik och darwinism. Existens innebär, enligt vetenskapen, inte död, intuition eller reinkarnation.

Döden anses vara existensens motsats. Därför är döden existensens fiende och det vi människor uppmuntras att frukta, ignorera och bekämpa. Men tänk om "döden" bara är en annan form av "existens"? Det går inte att bevisa, kontrar man då i försvar av det nuvarande patentsvaret av "existens". Det moderna samhället utgår ifrån att saker och ting måste bevisas för att kunna erkännas, få respekt och Nobelpris. "Men vem bevisar bevisen?" kan man då fråga sej. Viljan att mata in svar till ett färdigt paket har alltid uppmuntrats bland människorna. Den smärre skräckslagna kulturen har främst brett ut sej under dom senaste årtusenden, med sin paranoia över vad som inte går att beskriva eller besvara. Hot om kommande mördarkometer som aldrig uppger upphov eller syfte blir för mycket för somliga. Människan har blivit svarens slav, och det greppbara stadiga centrumet dess enda hem.

Låt oss även anta att varje människa är en unik skapelse. Alltså är alla mallar och indelningar efter färg och kön onödiga och intetsägande. Människan upphör plötsligt att existera i den mån som säger att hon eller han förklaras efter uppdiktade beteendemönster. Några mönster kan inte existera om vi utgår ifrån att varje enskild individ är unik. Människan bör därför ses som en konstruktion, som en öppen ocean utan förutbestämda egenskaper och unika handveck. Vad man gör är att "skapa" ett centrum åt människan. Ett centrum som utgår från vissa mönster, ett ideal som den som vill kalla sej människa måste leva upp till. Men det som inte stämmer överens med människoidealiseringen är det faktum att alla inte kan leva upp till det påhittade idealet. Därför har det skapats underavdelningar, andra och tredje klassens homo sapiens, som ska finna sej i att stå bortom människans ideella centrum.

Icke-könsidentifierbara, svarta, homo- och transsexuella, dom s.k utvecklingsstörda och socialt missanpassade är alla exempel på "grupper" av andra "sorters människor". Att undergrupper och avvikande element överhuvudtaget har konstruerats i syfte att särskilja "människogrupper" ter sej ganska naturligt om man blickar tillbaka i människans korta historia. Viljan att ha sitt centrum för sej själv har alltid varit en drivkraft. Därför har människans moderna uppfinningar, såsom tullar och gränser, kön, hudfärger, sexuella läggningar och dom som är födda "onormala", gått hand i hand med rädslan för insikt, kreativt tänkande och medvetenhet. Att människan som grupp inte är någonting annat än ett påhitt är därför tabu och "vetenskapligt omöjligt" att påstå. Människan behöver sina konstruktioner för att inte förlora fotfästet och helt utelämnas åt sej själv.

Människan är utlämnad åt sej själv, hennes existens är inte världens centrum. Vad är det som skrämmer människan med tanken att det inte finns något centrum? Existerar inget abstrakt centrum rämnar det mesta människan är uppväxt med gällande kunskap, världssyn och samhällsmodell, samtliga resta kring tydliga centraliseringar. Självständigheten i människans bemärkelse är inte villkorslös, den kretsar kring sin egen sol för att kunna andas. För att undslippa ansvar är människan gärna beroende av något som sitter inne med den kunskap och trygghet som hon inte själv tror sej besitta. Ansvaret för sin egen tillvaro och utveckling ligger hos henne själv - och känslan av att vara utlämnad åt sej själv och sina egna val är skrämmande eftersom hon saknar insyn i sitt inre. Det skrämmande är vetskapen om att ingenting går att förklaras eller påverka. Lämnar människan över sej till sej själv kommer hon i kontakt med det kaos som är grunden för kreativ frigörelse.

Kaos är rörlighet, rörlighet är kreativitet och kreativitet inspirerar. Vad den inspirerar till är olika för alla, men att den inspirerar är själva fröet till det växande trädet. Man tar avstånd från det unika och blir unik. Människan är inte allt, men se på dom enorma kreativa egenskaper och möjligheter hon besitter som hon kan förverkliga om hon bara vågar ge upp allvarsamheten och förhoppningen om att just hon står i världens zenit.

Klas Lundström
klas.lundstrom@tidningen-anti.se

 

"Men tänk om 'döden' bara är en annan form av 'existens'? Det moderna samhället utgår ifrån att saker och ting måste bevisas
för att kunna erkännas, få respekt och Nobelpris."

REPORTAGE AV KLAS LUNDSTRÖM
Rastarepubliken
Folkligt motstånd och presidentval
Turismterrorismen
Operation nyliberalism