| #13 VÄNSTERN | Startsida |

Förnekelseprocessen

Antis redaktör på möte med CheGuevara.
Illustration: Aron Landahl

De som vänjer sej vid att mentala och förkroppsligade auktoriteter stakar ut vägen för dem hamnar ofta i akuta kriser när de väl lämnas ensamma. När ledare inte längre finns där att peka, tycka och tala om för en hur allt går till hamnar den som gjort andras ord till sina egna sanningar i en svår ångest. I det läget finns det två alternativ; antingen sörja
de bortgångna och därefter själv utstaka sin egen väg, eller att förneka de bortgångnas frånvaro och istället följa dit efterlämnade skrifter, dikter och manifest pekar.

Det andra alternativet är en förnekelseprocess; man vågar inte släppa taget och man förringar sej själv genom att frånsäga sej det fria tänkandet. Socialistiska rörelser tenderar att drunkna i den förnekelseprocessen.

Det ouppklarade förföljer vänstern och försvagar dess verklighetsförankring, bryter ner dess nytänkande och vidhåller auktoriteters betydelse för individens befrielse. Det som redan sagts och därefter söndertolkats förlorar slutligen sin tyngd. Det är helt naturligt. Det är oundvikligt. Vänstern måste därför göra upp med det som redan försvunnit; socialismen. Vänstern behöver sörja sina ideologer, sina föregångare, eftersom de inte är en del av denna tid och alltså inte kan följa med in i
den nya tiden.

Den vackra marxist-leninistiska manteln måste sluta missanpassas till en verklighet utan idylliska förkläden, den maoistiska stenen tynger mer än den bistår försök att analysera en kollapsande ekologisk verklighet. När någon går bort sörjer man; man tar med sej minnet av det som var, man lär sej och går sedan vidare stärkt av nya insikter. Det måste göras; farvälet av socialismen som begrepp, samhällslösning och auktoritetsskola. Annars upphör den politiska motorn att fungera.

Det är en berättigad fråga huruvida socialismen som begrepp fortfarande är ett trovärdigt verktyg, om man syftar på de brott som begåtts i dess namn, den förvirring dess olika fraktioner har försatt sej i, den konflikt som ständigt pågår mellan partier, nätverk och intellektuella, om vem som är bäst och mest titulerad socialist. Men det är inte längre intressant om socialismen förutsåg viktiga samhällssvängningar i mitten av 1800-talet, då samma rörelse efter revolutionernas korståg gjorde sitt för att förverkliga arbetarsamhället i den industriella utvecklingen. Med dagens förändrade förutsättningar för ett fungerande samhälle är det nog inte många som placerar sina förhoppningar i socialistiska östdynastier. Ska man våga hänge sej åt en modig ekonomi som tar hänsyn till ekologin och samtidigt inse att parlamentarismen som system är förlegat, samt saknar intresse eller förankring hos befolkningen, är det ett nödvändigt ont att kasta av sej dessa ideologiska stenar.

En stark vänsterrörelse behövs och den måste vara bred. Därför måste vänstern utmana de enkelspåriga problemlösningarna hos högern, såsom frihandel och västdemokrati, genom att inte själva uppvisa samma enkelspåriga lösningar. Man måste våga gå ut i verkligheten och inte längre hålla sej innanför de trygga ordväggarna där det är "lågt i tak". Anledningen till att konflikter inom tex den svenska vänstern blott har lett till att nya partier har bildats, med andra ordningsföljder av samma bokstäver, är att samtliga har utgått ifrån att det är möjligt att utropa en 1800-talsideologi som svar på 2000-talets förvirrade verklighet.

Nödvändigheten i en motröst till den föraktfulla nyliberala världssynen gör det särskilt angeläget för vänsterrörelsen att söka nya vägar. Systemkritiken, uppmaningen till den kreativa frigörelsen, uppgörelsen med auktoriteter har begränsats och stängts in i en luddig kollektvistisk världsbild. Vänsterns vija att med det kollektivistiska begreppet lösa samtligas problem är ett problem i sej. Intentionen, där allas rätt till ett värdigt liv är det väsentliga går inte bara helt i linje med de
mänskliga rättigheterna utan även tvärtemot den utbredda nyliberalismen.

För att vinna kraft och trovärdighet måste vänstern våga lita på varje individs förmåga att tänka; utifrån sej själv och sin egen verklighet. Där har alla system och ideologier gått vilse, höger som vänster, i sin tvångsmässiga övertygelse om att allt och alla kan och bör centraliseras.

Vad en människa väljer att kalla sej - kvinna, man, marxist, religiös, queer - är ointressanta aspekter att begrunda medan världen drunknar i djupgående orättvisor. Det som sägs kommer alltid att finnas ibland oss, men det redan sagdas makt måste få läggas åt sidan så att nya tankesätt kan plöja mark. Risken att tankefrihet ersätts av blind dum lydnad är överhängande inom såväl kristna biblar och muslimska koraner som inom Marxs kapitalvolymer. Alla riskerar de att kvarhålla människor i skrivna sanningar om hur man får och ska leva sitt liv.

Insikten om att dina egna tankesätt är mer intressanta än vad någon skäggig gubbe suttit och tänkt ut är radikalt. I dagens moderna samhällen, där alla kallas individuella och fria, finns det inget radikalare än att verkligen våga tänka själv.

Men för många är politiskt engagemang en osund förälskelse, en dålig relation där ena parten bryter ner den andra. På samma sätt som en dålig relation ofta leder till bakbundenhet och ogenomtänkta beslut för de som inte vågar avsluta något avslutat, skaffar vänstern sej sladdbarn som får uppgiften att upprätthålla den dåliga relationens motsägelsefulla syfte. De
socialistiska sladdbarnen har till uppgift att förklara hur viktig och oersättlig socialismen är medan vänstern i själva verket bör bryta sej ur sitt eget dåliga förhållande med sej själv och sin historia.

Varför ska de personer som förgrymmar sej över orättvisor idag ledas in i titelskogar och bokstudier av döda manifest, när risken är så överhängande att man kommer ut som marxist-leninist-trotskist-maoist, som en papegoja som är duktig på
att citera andras ord, men som inte vågar göra några egna analyser och därför kanske riskerar att låta annorlunda än de givna sanningarna? Det är helt nödvändigt att innebörden i att vara vänster behöver förändras; att det inte längre ska handla om vem som har läst vad, utan om vem som vågar vara sej själv.

Vänster, i sin mest positiva definition, handlar om frigörelse, om allas och samhällets befrielse. En revolution som början inifrån, utan att auktoriteter och titlar står och tjuvtittar in genom badrumsfönstret. I den bemärkelsen är dagens vänster inte vänster.

Klas Lundström

 

"Vad en människa väljer att kalla sej - kvinna, man, marxist, religiös, queer - är ointressanta aspekter att begrunda medan världen drunknar i djupgående orättvisor."

REPORTAGE AV KLAS LUNDSTRÖM
Europeiskt maktspel i Colombia
Tystnad över Hong Kong
Rastarepubliken
Folkligt motstånd och presidentval
Turismterrorismen
Operation nyliberalism