Förtyckandet
Det är beundransvärt att människor orkar läsa bästsäljarnas massproducerade vinnarkoncept i bok efter bok, i kopia efter kopia. De största svenska bokförlagen stöder inte det skrivande ordet som ett demokratiskt instrument, utan har i större utsträckning blivit en jättelik återvinningscentral som tillverkar kioskvältare av skräp. I kostymer sydda av damm styr de förmultnade bästsäljarna ut kursen för den svenska litteraturmarknaden.
Det är en utveckling som inte minst svenska akademien bör uppskatta. Avsmalnade elitförfattare och en bransch styrd efter försäljningssiffror gör utnämningen till nobelprisvinnande man till en enkel uppgift. Den man som vinner nobelpriset i litteratur blir en stor man, som i samma stund han tillkännages priset vinner stora portioner makt. Makt över sina läsare. En avsmalnad litteraturmarknad förminskar demokratins rotfäste i ett demokratiskt samhälle och gör invånarna mindre insatta i samhällsprocessen. Det flyter inte särskilt mycket konstruktivitet i att följa mat-Tinas receptbok och tillaga något efter någon annans siffror och decilitermått.
Det är inte längre meningen att språket ska fungera som en kreativ utgångspunkt. Den fungerar snarare som en lärarkateder med facit och principfasta åsikter. Författare och kulturella patriarker är lärarna med pekpinnar i handen och läsarna är de lydiga eleverna som aldrig ifrågasätter magisterns ord, utan tacksamt sväljer bästsäljarna och de högradet skrivna kulturessäerna som servereras.
De mindre förlagen, tankesmedjorna och oberoende tidskrifterna blir allt viktigare motröster till den språk- och kulturelit som vuxit fram. Motrösterna är den alternativa rösten framför etablissemangets hierarkistyrda kulturförsamling. Det är de avvikande rösterna och mindre nätverken som de stora tidningskoncernerna stjäl upplägg och idéer ifrån. Det är ett bevis på att de avvikande rösterna ändå, i hemlighet, lyssnas
till och internt uppmärksammas. Men så länge motrösterna inte når de stora kulturscenerna och debattsidorna litar inte läsarna på deras trovärdighet, och därför ignorerar Bonniers och andra stora mediakoncerner de alternativa rösterna.
Ordet är fritt så länge du äger en plattform för åsiktsspridning. I den västdemokratiska världen är det så yttrandefriheten fungerar, den är inte stängd för utomstående, men den öppnas inte för vem som helst. Makt, kapital och ett kändisklingande namn brukar fungera som passerkort. Tack vare yttrandefrihetens upplägg där nakna kroppar och skvallerrykten säljer bättre än världssvält och korruption är det Carolina Gynnings biografi som uppmärksammas och inte en skildring av Salomonöarnas internflyktingar.
De alternativa rösterna berättar om en verklighet som skakar om. De försöker på olika sätt att väcka folk till kreativ frigörelse. Just därför uppmärksammas dessa röster och
förespråkare ytterst sällan, dess blotta existens hotar etablissemangets smala världsbild. Det är inte pga att de inte finns som de aldrig hörs, det är för att det stora sammanhanget äger tillräckligt mycket makt för att kunna ignorera dem, tysta ner dem och samtidigt övertyga alla andra om vikten att göra detsamma.
Att stava förtryck utan ett r ger en ledtråd till svaret på de demokratiska staternas allra ömmaste maktmedel, som används mot människor för att de ska vara tysta och fortsätta svälja gratistidningarnas flygmatssanningar; det förbeställda tyckandets smaklösa innehåll.
Klas Lundström
klas.lundstrom@tidningen-anti.se