Det har varit Pridefestival. Egentligen borde alla festivaler vara festivaler firade i den fria sexualitetens tecken. Det borde inte vara en diskussion vem som älskar vem. Men så länge samhället inte frigjort sig från sina tituleringar och grupperingar verkar det nödvändigt att genomföra en titulerande och grupperande prydfestival - ett sätt för medelsvensson att släppa taget om sin egen prydhet.

Socialdemokraterna är systemprodukten framför alla andra. Göran Persson är dess flera gånger använda omslagspapper. Framställd som en modern folkhemsman svarandes personligt på frågor i tevesoffor, mysandes i sportprogram, längtandes efter att bli skogsbonde eller dansandes med kossan Doris. Så ska den genomsnittlige väljaren förstå innebörden av socialdemokrati på burk i butiken som bara säljer konserverat utgånget socialdemokratiskt valfläsk. Som uttråkad politikkonsument är det lätt att gå på socialdemokraternas strategi att vara att till lags och falla för frestelsen att välja röd smaklös ravioli. Men så fort det vankas partiledardebatt på prydfestivalen för flator och bögar, chansen att göra sig till inte bara halva utan hela folkets statsminister, tackar Göran Persson nej.

Folklighet har sitt pris. Den har gränser för en statsminister dirigerad av någon överreklamerad pr-byrå. Den gränsen går mellan Göran Perssons överdrivna intresse för sin egen livsstil och hans ointresse för andras.

På prydfestivalens partiledardebatt närvarade alla partiledare för att förmedla systemets syn på vad människor med samma könsorgan ska få eller inte få i sina nära relationer. Viktigt kan tyckas - allas utom socialdemokraternas. Istället syns Göran Persson i diverse tidningar diskutera sin heterosexuella livsstil, sitt äktenskap med Anitra Steen, deras gemensamma påkostade Herrgård och deras framtidsplaner. Som att Sveriges statsminister tagit semester från den ickeheterosexuella verklighet som han och alla andra befinner sig i.

Som alla politiska frågor är det inte förrän politikern ifråga själv har ett personligt förhållande till frågorna och ett egenintresse att driva dem som det åstadkoms radikala förändringar. Parlamentarismens uppgift att representera en hel befolkning är omöjlig. Politiker är barbiedockor som fastnat i sin egen plastförpackning, bara den tursamme medborgaren är lycklig nog att ha en politiker som klär sig i samma kläder och bär samma glasögon.

Göran Persson borde ligga med en annan man. Kan en heterosexuell statsminister någonsin förstå innebörden av en ickeheterosexuell frigörelse - i grund och botten? Bara den politiker som har haft en egen upplevelse att relatera till, av den värld den önskar representera, förstår vikten av att likställa homosexuella, bisexuella och transpersoner med resten av den överprivilegierade heterosexuella delen av befolkningen. Rättvisefrågan står knappast högt i kurs hos det socialdemokratiska partiet, med en partiledare så fastlåst i sin egen genomsnittliga livsstil.

Sossemaskineriet manövrerar politiken med manipulativt tomprat. När visionerna lämnat en partiapparat återstår bara att administrera systemet. Göran Persson framstår som gravitationsspunkten för all politisk viljelöshet. Han behöver vidga sina vyer. De personliga insikter som krävs för att lyckas influera till radikal rättvisa saknas. Socialdemokraterna har flera gånger bevisat sig vara det sämsta partiet på HBT-politik. Man saknar helt enkelt kunskap om homosexualiteten. Inte ens kristdemokraters och pingstpastorers latenta nyfikenhet på homosexualitet är mindre trovärdig, rakryggade nog att inte avböja debatten om allas lika värde.

Luka Vestergaard
luka.vestergaard@tidningen-anti.se