| #7 ANarkistisk TIdning | Startsida |

Rastarepubliken

I Trenchtown, Kingston, lever Bob Marley än. Graffittin på väggar och husfasader återberättar mycket av Jamaicas nutida historia; präglad av kamp och rätten till autonom identitet. Där återges utdrag ur Bob Marleys texter, som återkallar en doft av hans sociala engagemang och dom otaliga musikstudios som man passerar via dammiga gator och bullriga samlingsplatser inspirerar en hel värld. Längs hela Jamaica lever Bob Marley fortfarande, han kommer aldrig att dö. Det sa en ung man till mej utanför en jättelik parkfest, innanför vars stängsel dance hall-musiken ljöd från högsta volym. I handen höll han en pistol som han stoppade inför underkläderna. "Bob Marley never dies." Åtminstone aldrig Bob Marleys ande, hans själ som reste en hel nations ryggrad, och som idag stärker många utsatta gruppers självkänla, blott genom att inspireras av Bob Marleys texter och återkommande fredsbudskap.

Stämningen i Kingston är annars laddad och hårdbarkad, skottlossning och uppgörelser dess värre återkommande fenomen. I jakt efter kokain blir många ihjälskjutna genom nätternas sken, däribland kända ansikten som då och då återger eko i världspressen och våldsbilden av ett laglöst Jamaica förblir intakt. Kartellerna från Colombia och andra platser i Latinamerika använder sej av Kingstons hamnar som en passage, en slags vänthall, längs sin väg mot Miami och USA. Jamaica är för många synonymt med narkotika och dåligt leverne. Men att dra alla över en kam är en missräkning och ett orättvist sätt att resonera. Intressena kring att bibehålla Jamaica som en medpart i regeringsstyrd narkotikaverksamhet är viktiga saker.

Colombias och USAs regeringar har många frågor dom bör besvara kring narkotikatrafiken via Jamaica, och liksom där är korruption och maktspel förekommande väsen även bland Kingstons maktkorridorer. Narkotika är en alldeles för stor marknad, och omsätter alldeles för mycket i penningprofiter, att regeringar inte anser sej ha råd att förbise den - hur mycket skada den än planterar i alla samhällskroppar. Alla vill ha sin del av narkotikakakan, utan att ta något som helst ansvar för det våld och den misär som den undre gatuverksamheten sysslar med, som pyr såväl i Miami, Medellín och Kingston. Så långt sträcker sej inte dom inblandade regeringarnas intressen.

När den tyngre narkotikan letade sej in i Jamiaca drabbades landet av långvariga interna stridigheter mellan politiker, kartelliknande grupperingar och utomstående intressen, främst personfierade av CIA. Dåvarande premiärministern Michael Manley och den levande legenden Bob Marley stred förvisso mot samma mål, men med hjälp av olika sammanhang. Manley försvarade landets suveränitet och fattiga människor och ville inget annat än göra Jamaicas röst i världen respekterad och avslöja CIAs inblandning i Jamiacas politik. Bob Marley gjorde den rösten respekterad genom sitt enorma sociala engagemang och slogs för rastafarikulturens överlevnad och respekt som allt annat än en självdestruktiv rörelse mitt under Kalla kriget då icke-västorganisationer kunde räkna med att motarbetas från amerikanskt håll. Både Manley och Marley vann såväl respekt som stöd. Båda inger fortfarande stark nationell stolthet. Båda hade fortfarande behövts idag.

Rastafarikulturen är fortfarande utbredd och respekterad på ön, främst utanför Kingston där den mer amerikanska livsstilen planterat sej som ideal. På andra sidan ön, efter nio timmars bilfärd längs Highway 2000, låg den sömniga tillflyktsorten Treasure Beach. Översvämningar och allehanda oväder begravde Treasure Beach under vatten 2004, men var innan det en verklighetsflykt för både ögat och själen. Längs stranden reste sej hopplock av brädor som föreställde barer och fisketrålarna lyste mer av sina skrovhål än av sina fångster. Treasure Beach symboliserade rastafarikulturen som den bör respekteras, harmonisk, lugn och stillsam. En anarkistisk livsstil där arbete och levebröd inte är uppställningar och kalkyleringar, utan självklarheter. Levnadskonstnären Iwon, från Negril, själv rasta, beskrev livsfilosofin i generella drag och log med eftertänksamhet: "Man ska hjälpa sina bröder och systrar. Om någon svälter är det andras plikt att hjälpa den personen. Alla är lika mycket värda. Själv äter jag inte mer än jag behöver och när jah behöver. Jag småtäter aldrig, av respekt för dom som aldrig har möjlighet att äta men som vill och behöver göra det för att överleva."

Vid Treasure Beach kom en annan, mer medtagen, rastakonstnär fram till oss på stranden och övertalade oss att köpa konstverk av honom. Han hade inte dom sålda objekten ifråga med sej, dom var inte ens tillverkade, men vi betalade den överkomliga summan varefter han lovade att återkomma med den färdiga produkten. Han sa ingenting som "så fort som möjligt" eller angav någon särskild tidpunkt, bara att han skulle återkomma. Några dagar senare återkom han med två träskulpturer; den ena var en delfin som mer liknande ett späckhuggare. Vi tackade så mycket för konstverken varefter han ryckte på axlarna och försvann.

Innehavaren av en enkel turistverksamhet i Negril, som erbjöd långtfarna gäster enkla bungalows med duschmjligheter, mindes Björn Borgs uppvisningsmatch mot John McEnroe i Kingston i slutet av 70-talet.
"McEnroe ville så gärna vinna, men Borg var alldeles för smart för honom. Borg bara väntade ut McEnroe, tills han blev trött och spelade långa bollar ner mot hörnen. Ner mot hörnen, hela tiden." Mannen återberättade matchen med stor entusiasm och ett brett leende. Han frågade om jag tyckte om Björn Borg. Jag svarade att jag aldrig hann se honom spela innan jag föddes.
"Det är ganska lugnt här", fortsatte han. "Men du ser ju längs stranden, med alla lyxhotell och aktiviteter. Folk måste ju bli tokiga som åker hit för att ta det lugnt, men så blir dom inlurade i dessa fåniga aktiviteter. Båtutflykter, segling och annat västländskt som alla säkert har provat på någon gång. Jag ser inte poängen i att åka hit och göra samma saker man gör hemma."
Jag frågade honom om hans egen turistfilosofi.
"Man ska ta det lugnt. Se på vårt ställe, det är tyst och lugnt. Du kan äta, dricka eller sova. Gå till stranden. Vi låter dej vara ifred."
"Låter vi er vara ifred, då?" undrade jag.
Han skrattade och förstod vad jag menade. "Nej, så fan heller. Ni är ju överallt!"

Turismen är väsentlig för Jamaicas ekonomi, liksom för många andra karibiska länder som trots dom vida oceanerna omkring sej tycks vara instängda och utelämnade åt sej själva. Jamaica känns lojt, avspänt men väntande. Vad väntar landet på? Vissa väntar inte på någonting alls, utan lutar sej gärna tillbaka i en hängmatta och säljer billiga objekt och röka längs stranden eller gatorna. Andra blickar förväntansfulla ut längs kusterna, mot rikedomar och livsstilar som presenteras likt erbjudanden via media och västerländsk musik. Intressen krockar med varandra, människors målsättningar krockar med varandra. Iwon berättade att han träffade en kvinna från Dortmund, Tyskland. Han reste och hälsade på henne men stod inte ut med kylan.
"Hur hade du råd med resan?" frågade jag.
"Jag blev sponsrad", sa Iwon. "Rastasponsrad. Bröder och systrar hjälpte mej att komma iväg. I andra fall hjälper vi någon annan i andra ärenden. Det handlar om solidaritet."
"Jag spelade mest fotboll", berättade han. "Annars satt jag mest i hennes lägenhet och rökte och räknade matte. Jag reste hem efter tre månader, stod inte ut i kylan."

I Iwons ögon brann ett engagemang, en medvetenhet som jag lade märke till hos många avslappnade livsnjutande jamiacaner. Dom som är medvetna om vad livet "ska" erbjuda en, och medvetna om "vad" livet erbjuder en, bara man tillåter sej själv att andas och slappna av. Iwon använde sej av sin hund, Lucky, som exempel. Den hade han hittat när han hade kört runt en turist på landsbygden. Den hade ylat innanför en övergiven gård och Iwon hade besegrat höjderna och tagit hand om den. Fastän den ännu var en liten valp hade den överlevt tre nära-döden-upplevelser, som blev en fjärde medan vi var där.

"Man vet inte vad som händer i livet, men jag tänker följa den väg jag erbjuds." Då var det kväll och Lucky och Iwon gick hem till sitt enkla hus en bit från stranden och åt en skål soppa och läste en bok medan stranden tömdes. Janet, en bastant kvinna som erbjöd hairbraids och traditionell jamaicansk massage, satt kvar utanför sin ateljé och stirrade lojt ut över havet och den kommande solnedgången.

Längs landsbygden dansar dammet med dom svåra levnadsförhållandena som där är tydligare att betrakta. Längs motorvägen är bostäderna separerade med mariginellt avstånd och barnen och djuren som leker på gatorna lär sej tidigt att kasta ständiga blickar över axlarna. På väg tillbaka till Kingston från tystnaden och leendena i Negril och det numera ej existerande Treasurse Beach stannade vi till vid vägkanten. En lastbil skenade förbi med en hastighet jag aldrig sett maken till vare sej tidigare eller efter medan Iwon försvann iväg för att röka. Det är olagligt att röka marijuana i Jamaica men det är svårt att tro när så många gör det. Dom flesta springer iväg och gömmer sej när polis kommer patrullerande längs gator eller stränder. Men när dom är försvunna är det bara att komma tillbaka till samlingsplatsen vid schackbrädan och pjäserna, den halvdruckna Red Stripen och solnedgången.

Iwon berättade att man får betala böter om man ertappas med att röka, sen är man fri. Dom nära banden mellan staten, narkotikan och karibientransporterna går att skönja ganska lätt. Restriktionerna mot narkotikainnehav är mest för att blidka omvärldens moralism. Jamaicas kultur och historia är både hård, krävande och bred. Många olika samhällsröster finns att lyssna till, respektera och framförallt acceptera. Och även om hängivna rastafaris inte utgör mer än tio procent av befolkningen är dess betydelse för det jamaicanska samhället mycket tydlig; både som inspiratör, glädjespridare och turistlockare.

Ändå är dom den grupp som tvingas utstå mest spott och spä och anklagas flitigast för att vara den grupp, trots sin icke-vålds-filosolfi, som håller i narkotikakrigets trådar. Den frågan har egentligen ingen grund, bara listiga baktankar. Ansvarsfrågan kring våldets fortsatta närvaro bör riktas mot dom aktörer som sitter på den egentliga makten, som har ekonomiska intressenter att blidka och som inte skulla nöja sej med en enkel måltid om dagen.

Iwon leende spred sej från öra till öra en morgon. Jag var först ut på stranden i Negril för ett morgondopp då jag skymtade hans marknadsstånd en bit bort. Jag badade och gick bort till honom. "Det finns kärlek i allt", sa han och log emot mej. "Och när vi känner värmen vi mottar från det allra minsta sandkornet till den mäktigaste bergstopp är det lika enkelt att själv börja älska det minsta djuret till den allvarligaste människan." Han trädde en röd tråd genom ett hål och förenade den med det gröna skimret från ett vackert tyg och fulländade verket tillsammans med en gul bakgrund. "Det blir en vacker dag", sa han.

Klas Lundström
Kingston, Jamaica

 

"Jag småtäter aldrig, av respekt för dom som aldrig har möjlighet att äta men som vill och behöver göra det för att överleva."