| #14 Barbie's Nightmare | Startsida |

Könskolonialismen

Människan vet inte vart den ska ta vägen utan sina system. Indelningar och grupperingar är människans religioner. Regler och uppfattningar skrivna i sten och som bestämmer vem som är överordnad vem. "Det bara är så!" brukar någon försvara sej med om tex könsmaktsordningen eller den ekonomiska diktaturen ifrågasätts, varför någon äter något som en gång levde eller
varför svarta kallades för slavar för inte så länge sedan. Många lever i tron att feminister kräver för mycket, att det de kräver är någonting utopiskt. Det är det sannerligen inte, de kräver någonting självklart, en mänsklig rättighet: jämställdhet.

Idag lever vi i samhällen där kvinnan är underställd mannen. Men frågan är om det är möjligt att förändra något som alltid har motsatt sej förändringar, människans samhällsfundament. Det är inte möjligt att införa jämställdhet utifrån, det måste ske inifrån. Jämställdhet är inte möjligt att uppnå så länge konstruktioner som hudfärger, kön och klasser tillåts överleva.

Jämställdhet kommer inifrån. Insikten om att det som finns på utsidan blott är ett skal och inte uppvisar hela individen kan inte påtvingas någon annan, den måste verka fram. Det förringar däremot inte den feministiska kampen eftersom den gör uppror mot könsförtryck och påhittade maktkonstellationer. Den som ligger ner reser sej, så är det.

Men feminister liksom socialister måste våga fråga sej om förtrycket försvinner för att piskan byter hand, för att arbetare tar över fabriker eller för att riksdagen styrs av Gudrun Schyman. Så länge makten lever kvar hos oss kommer maktspelet och överordnaden att sätta dagordningen för majoriteten. Kampen mot förtrycken fortgår så länge kolonialismen uttryckt i kön, religioner, ideologier och rasbiologier fortsätter att splittra oss och ge oss olika titlar.

Kampen för jämställdhet är på många sätt en kolonial kamp och bör således inte ingå några förbund med den samhällsordning som har skapats och som överlever tack vare den rådande könsmaktsordningen. Kolonialismen lutar sej mot profetior som värderar människor efter härkomst och hudfärg. När de kolonaliserade reste sej mot kolonisatörerna var det för att avskaffa hela det koloniala systemet. Könet, liksom hudfärger, är ingenting annat än en politisk, social och ekonomisk konstruktion och därför blir individen fri från tvångsindelningar och fördomar först när dessa konstruktioner avskaffats.

Ska ett könsneutralt samhälle bli möjligt måste en liknande revolution ske: könet som idé och politiskt verktyg måste krossas. Lika självklart som att det inte bör spela någon roll om någon har mörk eller ljus hy, lika ointressant är det vilket kön någon går omkring med.

EU-motståndare vill inte avskaffa EU för att ersätta det med något annat, målet är att avskaffa en djupt omänsklig Union helt och hållet. En lika odemokratisk samhällsordning vill jämställdhetsförespråkare reformera, ett system som män med religioners fulla stöd utstakar riktlinjerna för, men könets utseende, könsapartheid och andra fördomar måste sågas av med fotknölarna, inte bara målas över i andra färger. Ett system kan inte ersättas av ett annat; det är inte lösningen eftersom maktens överlevnad förutsätter att någon sitter på bestämmanderätten över flertalet.

Det är könsordningen och uppfinningen av könet som fenomen som är problemet, inte vilket av könen som är överordnat det andra. Därför blir feminismen som vill förtydliga kön en kapital återvändsgränd. Samma bakåtsträvande tankespår använder sej Kristendomen av då den anser sej vara bättre och närmare Gud, sanningen, än Islam, och inom politiken finner vi ideologiernas kamp om maktpositioner bakom parlamentens murar. Socialister anser sej ha de rätta svaren och därav det bästa systemet, medan liberaler och konservativa redan tycker sej leva i slutprodukten, det kapitalistiska systemet, även om båda parter stöder samma förtrycksmaskin, det industriella samhället.

Det könskrig som utkämpas idag står främst mellan förespråkare för en konservativ världsbild och rebellerna mot könsorättvisorna. Männen står ansvariga för könsmaktsordningen på så sätt att de få män som har något att säga till om innanför maktens väggar inte gör någonting åt de problem eller den diskriminering som dagligen pågår. Anledningen till det beror på en rad tanketraditioner. Den främsta är att de själva inte kan föreställa sej ett liv utan politiska, ekonomiska och sociala förmåner, som de anser sej mer berättigade till pga av sitt kön, sin hudfärg och sina åsikter. Detta huvudlösa tänkande överlever i generation efter generation tack vare fördomar och intresset av att upprätthålla den apartheid vi bevittnar varje dag mellan män och kvinnor, djur och människor, samt människor med olika klass, hudfärgsaparthied och sexualitet.

Högst ansvarig för de rådande orättvisor som världen lider under är alltså fenomenet "makt", som människr - både män och kvinnor - fortsätter att klänga sej fast vid. Vi är i själva verket bara små brickor som går maktapparatens ärenden utan att förstå det större sammanhangets spel och överskugganden. Vågar vi granska oss själva märker vi snart denna instängdhet, förstår vi att det är själva makten och rollerna som måste avskaffas - inte bara ändra skepnad eller ägare.

Kvinnor som tar över männens löner och arbetsuppgifter och går före i krogköer; det är alla exempel på omvända problemstrukturer som blott ger förtrycket andra utseenden, som blottar problemet, inte lösningen. Då lever förtrycket kvar fast i omvänd ordning. Som när dokumentärfilmaren Michael Moore låtsas vara jämställdhetshjälte och vägrar köra vita män i sin taxi i New York.

Klas Lundström

 

"Det är könsordningen och uppfinningen av könet som fenomen som är problemet, inte vilket av könen som är överordnat det andra."

REPORTAGE AV KLAS LUNDSTRÖM
Europeiskt maktspel i Colombia
Tystnad över Hong Kong
Rastarepubliken
Folkligt motstånd och presidentval
Turismterrorismen
Operation nyliberalism