Vi är alla förbannat rädda för att tappa könet. På veckans flera mer eller mindre hysteriska shoppingrundor bland push-up-BHar och puta-ut-kalsonger, i sportlaget, vars traditioner föranleder obligatoriska pattsnacksritualer i bastun eller naivt snack om killar bland välryktade hopphästar, i sängkammaren, där alla omöjliga och obegripliga positioner och maktpositioner måste återupprepas gång efter gång, och under vardagssysslor, matlagningar efter senaste kycklingreceptet från Allers förlag eller diverse busenkelt utförda cykelreparationer, finns det så mycket snopplängder och fittdjup som tvångsneurotiskt måste bevisas att det borde ge vem som helst kastrationsångest. Könet har blivit det mått som vi mäter våra identiteter och roller med, det verktyg med vilket vi fyller vårt liv med mening och beskriver vår plats i tillvaron. Hur väl vi lyckas leva upp till alla förväntningar som våra kön medför, avgör sedan hur framgångsrika eller misslyckade vi känner oss som individer, som människor, som män och kvinnor, som whatever.

Det är underligt att vi aldrig riktigt inser sambanden mellan just att lida under föreställningen om kön - utopiska roller som är fullkomligt omöjliga att uppnå utan att ge upp för syntetiska konstruktioner, kosmetisk tortyr och könsteater, och själva förvandlas till personlighetslösa organ - och vårt eget personliga välbefinnande. Vi är vad vi mäter. Kön och allt vad som där hör till är en folksjukdom värre än fetma, en epidemi som tränger sig allt närmare i form av kostsamma bröstförstoringar och dyra gymkort, reaktionära queerkids, mansfeminismens låtsasmartyrer, bantningsmetoder, jämställdhetstemakvällar på teve, konservativa abortextremister, tjejsoldater på krigsstigen, håriga flator och kvinnopartier initierade av Gudrun Schyman och hennes anhöriga i rakt nedstigande led, i vartenda hörn av vardagen. För eller emot patriarkaten och matriarkaten, feminist eller maskulinist, alla tycks vara beredda att investera hela sin energi i ett så lönslöst och obegripligt begrepp som kön. Mans- och kvinnohatarna i alla dess variationer och åldrar har troligen mer gemensamt än de vågar hoppas på, i sitt gemensamma antagande att samhällsordningen har något att göra med vilka hudavvikelser våra kroppar är utrustade med. Könet, säger de, måste vara med överallt, uppmärksammas kontinuerligt, alltid diskuteras och ständigt åskådliggöras, upptryckt i våra ansikten. Ungefär som porr.

Kan man bli annat än trött på kön? Vi förlitar oss på feminister som om de vore sanningsbärare i vår tid, men feminismens strategi att kollektivt beskylla alla män, som har levt och som kommer att leva, för allt mellan himmel och jord, och analysera sociala skillnader som om de alltid måste ha utgångspunkt i en könskonflikt, hjälper till att konservera könsmaktordningen istället för att upplösa den. Det finns ingen anledning att förminska feminismen, ännu mindre överdriva dess betydelse för jämställdheten, bara acceptera dess begränsade roll som ett historiskt fenomen och som därför omöjligt att kan sitta inne med sanningen - att påpeka könet bevarar ju könsroller och könsförtrycket, om än dolt i ny retorik och nya formler. Då feminismens senaste trend dessutom alltid tycks framställas som slutprodukten av rättvisa, som ett slutgiltigt paradistillstånd på jorden, är det ett tydligt tecken på hur politiska aktivister faller offer för en sekterism där man tilldelas "de rätta åsikterna" och havererar i sin självbelåtenhet snarare än bedriver en verklig kamp för jämställdhet mellan män och kvinnor. Så folkligt politiskt korrekta (så att de har blivit fascistiska) har ståndpunkter som "det är självklart att kalla sig feminist om man är för jämställdhet" blivit, att etiketten gjorts viktigare än innehållet.

På ytan verkar feminismen fördöma drömmen om barbieidealen, men Barbies mardröm, den förlegade idén om kvinnans (eller mannens) fulländning, bärs upp av feminister i lika hög grad som av antifeminister. Skillnaden är marginell; antingen utformar kvinnor de förtryckande idealen med hjälp av männen eller på egen hand. Letar man efter människor som vill befästa könsrollerna, hittar man de flesta inom feminismen. "Män är som vargar" - både feminister och antifeminister verkar överens om det. På ytan verkar feminismen vilja upplösa patriarkatet, men så fort nån överskattad ung akademikerkille med de rätta vänsterintellektuella åsikterna börjat kalla sig för feminist - och på så sätt utnyttjar det nya jämställda mansidealet för att kunna fortsätta vara en "riktig man" och patriarkal - så ska det hyllas, applåderas och fjäskas för männen bland feministleden. Ja, jämställdhet innebär en stor portion heteromystik.

Snart kommer andra krav infinna sig. Varför måste vi kallas för män och kvinnor över huvud taget? Eller ikläda oss en identitet som feminist, i än den ena liberala kulturtantens eller än den andra socialistiska myndighetskäringens namn? Eller förtryckas av ideal för vad som råkar betraktas som rätt könsroll för tillfället? Könet kan liknas vid tortyr, som på ett insmuget sätt långsamt äter upp oss inifrån. Snopp och snippa är två sidor av samma förtryck. Världen behöver en könsmaktsoordning där vår personliga framtid inte står skriven i stjärnorna eller tatuerad mellan benen. En oordning där individen är fri att kalla sig precis vad den själv önskar. En oordning är inte alltid kaos, motsatsen till lag och ordning, en oordning kan också vara början till ett uppbrott med det förlegade.

Luka Vestergaard