Latinamerika i rörelse
"Ger du människan en fisk äter hon sej mätt en dag. Lär du människan att fiska kommer hon att äta sej mätt varje dag." Det ordspråket tycks ha inspirerat dom sociala gräsrotsrörelser och revolutionära vänsterregeringar som växer fram i alla hörn i det nya, medvetna, Latinamerika.
Medan USA och EU systemaktiskt motarbetar mångkultur och integration genom resta, militärt bevakade, murar, såväl som psykologiska spärrar och stiftade lagar, tycks Latinamerika ha kommit en bit på väg. I Latinamerika har många fattiga landsortsbor, kvinnor och låginkomsttagare fått bättre livsförutsättningar i och med regimskiften i såväl Brasilien, Venezuela, Uruguay och Argentina - och radikala förändringar för dom sämst ställda väntar även i Bolivia. Men i Latinamerika omringas metropolerna oavvänt av kåkstäder där människor bor som väntar på att den globala och fria ekonomin även ska gynna dom - eller så har dom "funnit sej" i sin livssituation med papperslösa ströjobb. En situation som inte uteslutande kan beskyllas 80-talets militärjuntor och nyliberalism, men en situation som många regeringar inte längre ser rakt igneom.
Att indianen Evo Morales blivit folkvald president i ett av kolonialismens största offer, Bolivia, är ett fall framåt för landets samhällsminoriteter som i praktiken är i befolkningsmajoritet. Den vita USA-stödda latinamerikanska eliten har under dom senare åren fått ge vika för indianer, mestizos och slavättlingar. Dom folkslag som är i majoritet bland Latinamerikas folk men som ständigt befunnit sej i minoritet i parlament och regeringar och utnyttjade att ta dom sämsta jobben.
Det är en lång väg kvar att vandra för Latinamerika innan dess hittillsvarande maktkultur avstannar och lämnar över för ett mer mångfärgat latindemokratiskt ansikte. Men några steg dithän är redan tagna och merparten av dagens latinamerikanska ledare levererar hellre sociala reformer för ursprungsfolken än viskar i finrum hur man ska fortsätta att ignorera och exploatera domsamma. Detta sker inför omvärldens förskräckta ögon. Ett rättvisare multikulturellt samhälle ser ut att långsamt börja blomma ut i Latinamerika, om än, tack vare omvärldens ihärdiga motstånd, i promenerande takt.
Den nyvänster som växer fram är inte längre bunden till sovjetiskt bistånd, som under kalla kriget. Latinamerikas sociala rörelser är många och riktar sej till många, med kunskap, deltagande och konkreta mål. Inspirationen och ledstjärnan är inte längre storskaliga, svart-vita byråkratiska system, med antingen Sovjetunionen eller USA som förebild, latinamerika har blickat inåt och hämtar kraft från egna frihetskämpar och visionärer som slagits för befrielse ur kolonialism, ur fattigdom eller för fria aborter. Västvärlden skräms av det faktum att regionen väljer att vandra sin egen politiska väg. Västvärlden skräms av det faktum att man har börjat tänka självständigt. Förutom Fidel Castro är idag Evo Morales, Nestor Kirchner, Lula da Silva och Hugo Chavez samtliga ledare för rörelser som rör på sej även i dom sociala frågorna.
Många av latinoländerna köpslår och handlar fortfarande med rika institutioner, men samarbetet systerländer emellan har ökat markant. Hugo Chavez har på sin turné genom världen slutit handelsavtal med fler än fem länder långt ifrån Venezuelas kuster. Målet är, enligt Chavez, att göra sej mindre beroende av stormakten USA. Den ambitionen lär influera och inspirera fler latinamerikanska länder att göra detsamma. Samarbetet mellan latinamerikanska länder är inte bara utbrett utan också mycket ambitiöst och seriöst; ALBA, Mercosur och tevekanalen Tele-Sur är alla exempel på den enade front som allt mer kännetecknar Latinamerika. Tele-Sur är en medveten och intelligent mediasatsning; dels på oberoende latinamerikansk nyhetsbevakning och kulturspridning för att latinamerikaner ska slippa tvingas se på CNN och Fox News.
Europa befinner sej i en återvändsgränd. Mitt under 2005 års höstregn anlände tre veckors långa demonstrationer i Frankrike, som regimen efter hårt motstånd, med vapenbruk, lyckades bryta och tysta ner. Inom EU ser storföretag sin chans att pressa ner löner genom att hota med fabriksförflyttningar till öststatsländer där arbetare inte kräver lika hög ersättning för samma arbetsuppgifter. Storföretagen betalar, inte alltid, ut struntsummor i kompensation till dom sparkade arbetarna och flyttar sekunden senare sin vinstbringande ruljans österut. Klyftorna i Europa ökar, förslagen till åtgärder är många men främst sedda ur toppgräddans perspektiv. Fackförbund tycks stå maktlösa, oförmögna att bryta trenden.
Det är inte folkens tid i Europa, fastän samtliga sägs leva i demokrati innanför en modern unions murar. Men mycket tyder på att EU har förlorat kontrollen till förmån för multinationella storföretag, som kan domdera och agera precis hur dom vill. Den fria marknaden tvingar ner lönearbetarnas löner samtidigt som levnadskostnaderna stiger. I Stockholm finns det snart nog inga hyresbostäder att hyra. Vart EU väljer att vandra kan nog inte ens EU självt bestämma; det är den självgående, okontrollerbara marknaden som styr kursen. Och den lyssnar inte till nödens skall som alltmer hörs i närheten, bland dom ihopträngda men snart övergivna industrierna. Frantz Fanon skrev i sin bok 'Jordens fördämda': "Låt oss en gång för alla överge detta Europa som jämt talar om människan, men samtidigt förgör henne var gång hon verkligen visar sej i sina egna gathörn och i världens alla hörn." Världsdelarna närmar sej; EU rör sej neråt, Latinamerika uppåt - och inåt.
Regimerna vänder folken ryggen i supermakternas USA och EU. Och folken vänder regimen ryggen. Människor börjar tappa intresse för sina egna omgivningar och sina egna liv. Oförmågan (läs oviljan) att entusiasmera människor till deltagande, folkstyre och sociala nätverk är total. Medlemssiffrorna i partier sjunker. Valdeltagandet sjunker. Människor börjar inse att det demokratiska systemet inte är så demokratiskt som det påstår sej vara. Motsatt trend syns i Latinamerika. I Mexico demonstrerar över en miljon människor mot det valfusk som begicks för att säkra den konservative presidentkandidatens valseger. I Colombia fortsätter sociala rörelser ouppbrutet att kämpa för grundläggande mänskliga rättigheter trots att dom förföljs och avrättas. Och till skillnad från förut växer stödet för dom i takt med att repressionen upptrappas.
Latinamerika rör sej. Inte alltid framåt och utvecklande - men det befinner sej i rörelse. Och folkens intresse för sina egna omgivnignar och sina egna liv ökar markant. Partier och gräsrotsprojekt ökar i deltagande. Storföretag och utländska vita regeringar kan inte verka med samma frihet och glupskhet som tidigare. Självklara nationaliseringar gör att naturtillgångar stärker den offentliga sektorn framför utländska bankkonton. Apatin som tycks ha anlänt till EU är av samma utseende som den apati som levde i Latinamerika under många århundraden. En parasit som ditplanterades av kolonialismen och väst, för att hålla sina arbetare, slavar och undersåtar tysta, ointresserade och ovetande om dom rättigheter som är dom berättigade. I en intervju som tidskriften Liberación gjorde med Noam Chomsky fastslog den amerikanska författaren och debattören att en vind av hopp och självförtroende blåser genom Latinamerika. Proggressiva regeringar förenas och inleder samarbetsavtal efter samarbetsavtal till storföretagens och USAs stora förtret. "Dom rika har gjort det dom har önskat", säger Noam Chomsky. En sann bild av den globala ekonomiska verkligheten. Något Latinamerika blivit medvetet om, och nu vill förändra.
Verklighetens 2000-tal; att oräkneligt många afrikaner och latinos söker efter den europeiska eller amerikanska drömmen men möter fattigdom, misär och ovisshet längs europeiska gator eller i GULAG-liknande flyktingläger. Ska människan söka efter ett värdigt liv i en värld som splittras av en osynlig hand som inte har någon kontroll över den fria marknadsekonomin är det inte konstigt att så många är så vilsna - och uppgivna. I-land har blivit u-land, u som i underutvecklat. Väst är tillfångataget i sin egen kolonialism, medan resten av världen frigör sej.
Klas Lundström
klas.lundstrom@tidningen-anti.se