Webbtidningen Anti - Oberoende systemkritisk

Inga fler arbetarpartier, tack!

Illustration: Klas Landahl

Arbete nämns aldrig vid sitt riktiga namn - tvång. Partier slåss om att få kalla sig för arbetarnas representanter, att få företräda dem som redan lever på rätt sida av marginalerna, de få som redan har glädje av socialförsäkringssystemen, och lämnar än det ena och än det andra industriellt inspirerade förslaget på hur fler måste sättas i arbete.

I årets valrörelse lanserade sig moderaterna som det nya arbetarpartiet till andra arbetarpartiers bestörtning. Resultatet; en avundsjuk sandlådedebatt om vem som får lov att kalla sig för arbetare. Som om det skulle vara något bra med att vara ett arbetarparti. Som om det skulle finnas någon avgörande skillnad mellan socialdemokratiska arbetarpartiets och moderata arbetarpartiets politik, ifråga om arbetets överförmyndigeri och tvång.

Ur ett perspektiv, med tanke på alla som aldrig har kunnat och aldrig kommer att kunna försörja sig, är det en smärre lyx att ha möjlighet att ansluta sig till den ständigt krympande skaran lönearbetare, vår tids borgarklass, och ur ett annat perspektiv är arbetets själlösa rutin inget som fler människor ska behöva assimileras med.

Arbete är ett förtryck; ett gift som passiviserar och bedövar sina utövare. Arbetet behöver upplösas, snarare än omskapas. Vi behöver frigöra oss från våra arbetsplatser snarare än inspärras bakom dem. Vi behöver befrias från tillverkningsprocesser snarare än uppmuntras att överta dem. Fri sysselsättning är gynnsammare för samhället än full sysselsättning.

Att arbetarrörelsen, oavsett om den leds av höger eller vänster, säger sig sitta med nycklarna till framtiden är väldigt självironiskt. Den som önskar se en radikal samhällsomvandling bör rimligtvis inte lägga någon större förhoppning till industriella idéer så som arbete. Det som ska ersätta systemet måste gå till botten med det som utgör själva systemfelet. Inga fler arbetarpartier, tack!

Redaktionen

	\| #12 ARBETSTVÅNGET \| Startsida \| Inga fler arbetarpartier, tack! Illustration: Klas Landahl Arbete nämns aldrig vid sitt riktiga namn - tvång. Partier slåss om att få kalla sig för arbetarnas representanter, att få företräda dem som redan lever på rätt sida av marginalerna, de få som redan har glädje av socialförsäkringssystemen, och lämnar än det ena och än det andra industriellt inspirerade förslaget på hur fler måste sättas i arbete. I årets valrörelse lanserade sig moderaterna som det nya arbetarpartiet till andra arbetarpartiers bestörtning. Resultatet; en avundsjuk sandlådedebatt om vem som får lov att kalla sig för arbetare. Som om det skulle vara något bra med att vara ett arbetarparti. Som om det skulle finnas någon avgörande skillnad mellan socialdemokratiska arbetarpartiets och moderata arbetarpartiets politik, ifråga om arbetets överförmyndigeri och tvång. Ur ett perspektiv, med tanke på alla som aldrig har kunnat och aldrig kommer att kunna försörja sig, är det en smärre lyx att ha möjlighet att ansluta sig till den ständigt krympande skaran lönearbetare, vår tids borgarklass, och ur ett annat perspektiv är arbetets själlösa rutin inget som fler människor ska behöva assimileras med. Arbete är ett förtryck; ett gift som passiviserar och bedövar sina utövare. Arbetet behöver upplösas, snarare än omskapas. Vi behöver frigöra oss från våra arbetsplatser snarare än inspärras bakom dem. Vi behöver befrias från tillverkningsprocesser snarare än uppmuntras att överta dem. Fri sysselsättning är gynnsammare för samhället än full sysselsättning. Att arbetarrörelsen, oavsett om den leds av höger eller vänster, säger sig sitta med nycklarna till framtiden är väldigt självironiskt. Den som önskar se en radikal samhällsomvandling bör rimligtvis inte lägga någon större förhoppning till industriella idéer så som arbete. Det som ska ersätta systemet måste gå till botten med det som utgör själva systemfelet. Inga fler arbetarpartier, tack! Redaktionen
			"Vi behöver frigöra oss från våra arbetsplatser snarare än inspärras bakom dem." ANDRA INLEDARE Inga flera arbetarpartier, tack! Bråket om språket Övergångsstället Sanning på utförsäljning Självförakt & Co Kreativ frigörelse Tre kronor & 50 öre Bakochframtid Snack utan verkstad Den sista kristendomen Det mest förbjudna Journalister är politiker