Bråket om språket
Ledare som Fidel Castro och George W Bush skulle omöjligt komma överens med hjälp av konversation. De skulle ha större möjlighet till samförstånd om de höll käften. De talar inte samma språk, varken emotionellt eller kulturellt. Hur många fredsavtal har inte stupat pga att språket har utnyttjats som ett maktmedel? Vi diskuterar gärna atombombshotet mellan stater, men glömmer det hot de kulturbomber av utvald "rätt och fel" kultur innebär.
Tystnaden talar alla språk och äger förmågan att väcka folks medvetanden och kreativitet till liv, men istället översköljs vi av kommunikationen. Frågan är om det är människan som skapar språket eller språket som skapar människan. Får Svenska akademien bestämma finns det tydliga utgångspunkter för hur ett språk talas och författas, som samtidigt uppmuntrar en föraktande inställning till hur en människa, bunden till språket, uppför sig, uttrycker sig och lever.
Språket har förmågan att förena, den hjälper oss att förstå varandra och utbyta erfarenheter och lärdomar. Men dagens
språkhierarkier är inte fritt från tydliga nackdelar. Det engelska språket är spindeln i språknätet, och i storpolitiska intressens tjänst uppfattas USA som idealkultur och engelskan som idealspråket. På många sätt bär våra ord med sig murar som splittrar människor.
Det finns nog få saker vi bråkar så mycket om som vårt språk. Vad är rätt och vad är fel stavning på ditt och datt? Vilket språk har influerat vilket? Vem kan uttala flest fina ord? Med språkets hjälp söker vi aktivt efter missförstånd, snarare än samförstånd. Om vi vågar frigöra språket från dess grammatiska bojor och låter språket leva sitt eget liv, tar vi också första steget mot vår egen frigörelse.
Redaktionen
redaktion@tidningen-anti.se