I det amerikaniserade samhällsinfernot, i vårt popkristna, tillväxthysteriska och kulturföraktande sjunde helvete, det nya romarriket på jorden, delar fri fildelning plats med storsyndare som Judas, Gandhi och Palme, förvisade till evig fördömelse just för att de pekat på det ena eller det andra systemfelet. Fildelningssajter som Pirate Bay är en lätt munsbit mellan käftarna i profitens till synes bottenlösa gap, desto svårare att sätta tänderna i fildelarna själva. Det är inte konstigt att se likheter mellan angreppen på judisk litteratur under 30-talet och attacken på vår generations fria mediakultur. Teknisk rensning har ersatt etnisk rensning. CIA:s kulturattacker har ersatt bokbål genomförda under vajande nazifanor. Utbytet av information är utsatt för en medial apartheidpolitik som gynnar de få som kan stämpla massproducerade CD-skivor med rätt storföretagslogga och missgynnar de många som verkligen har användning för allmännyttan internet.

Det är pinsamt att den svenska regimen dansar en smaklös squaredance under ledning av USA. Så fort den jävla texasgubben tillika frihetberövande presidenten över the land of the free uppmanar till ingripande mot fildelningssajter apar svenska myndigheter dumtroget efter. En mer fyrkantig rättspolitisk danslektion är svårt att tänka sig. Förutom det otroligt naiva att tro att USA, efter sina många internationella pinsamheter, numera sitter på något som helst betydelsefullt internationellt mandat som tillåter regi av andra länders polisinsatser (att säga nej till USA hade inte varit svårare än att mota centerpartiet från riksdagshuset), så är det också lika praktisk som teoretiskt omöjligt att sätta stopp för fildelning.

Vad är poängen med villkorad frihet? Våra myndigheter kan inte styra flödet av information, i Sverige lika lite i länder som Kina där regimen bedriver ett tekniskt krig mot internets utbredning. Stängningen av Pirate Bay visar att maktetablissemangets politiker och telecomföretag både har insett och inte alls insett det hot mot systemet (läs demokratiska potential) som den folkliga masskommunikationen innebär. Å ena sidan ska den nya digitalreligionen göras övertillgänglig för befolkningen med strålmaster på varenda kyrktak och varenda fjälltopp, å andra sidan är det just denna utbredda tillgänglighet som sätter vårt samhälles mest grundläggande princip, äganderätten, helt ur spel. I ärlighetens namn, information kan ju inte ägas och kommunikation ska inte kosta ett enda rött öre. Krypvägarna som gör att det systemet fortfarande kan äga kunskap och ta betalt för prat börjar försvinna.

Äganderätten har blivit kommunikation. Den som vet hur man kommunicerar med massorna har makten på sin sida. Den som behärskar den fria fildelningstekniken har ett övertag mot den som fortfarande sitter fast i gamla kommunikationsmönster och använder den föråldrade det-stämplade-papprets-teknik. Det fildelningsfrågan visar är att det inte längre är makthavarna som sitter på några politiska initiativ. Idag gör vi inte politisk karriär med ett inträdeskort till riksdagen eller genom att ta plats i någon suspekt lobbygrupp ledd av näringslivet, utan med en vanlig dator med internetuppkoppling. Plötsligt har folket en närmast direkt makt över samhällets utveckling.

Information, kultur och kommunikation har inget fixerat värde. Det har ingen organiserad ledning eller definierad ursprungskälla. När mänskligheten utvecklade bofasta samhällen och drog gränser mellan sina språk, städer och länder gjordes det genom kunskapen förd från mun till mun. Dagens dator till dator-samhälle är inget annat än förstadiet till nästa civilisation, byggd med gränslös kreativitet människor emellan. Kommunikationssamhället är något av det demokratiskt plattaste som finns. Anarkism i praktiken.

Vårt samhällssystem är det stoltaste industrialismen kan uppvisa; en oljeluktande långsamt framåtångande klumpig järnkoloss med övermålade rostfläckar, smuts sopad under mattan och inredning av plexiglas och papier maché skuret till vackra översmyckningar, där folket är inlåst som tredje klassens medborgare på nedre däck medan det pensionerade kommandot sitter och skålar om innehållslös tillväxt med överklassens representanter i salongen. Ett osänkbart samhälle sägs det visserligen, men fortfarande på en jungfrufärd, dömt att duka under innan resans slut då tvångsinmatandet med alla socialistiska och liberala förkolnade principer når sin högsta hastighet. Full fart framåt! När motorerna stannar förstår en del, när golven börjar luta förstår de flesta.

Liksom drömslottet Titanic är vårt samhälle inte konstruerat för höghastighetsförbindelser.

Vad är det som sätter skrytbygget, vårt osänkbara samhällssystem, ur spel annat än en oskyldig skara finniga datanördar, vardagssurfare efter jobbet på Konsum och digitala film- och musikentusiaster i övergångsåldern närmast tonåren? Tusen myndigheter kan inte sätta stopp för en utveckling där folklig kommunikation framtvingar ett plötsligt slut på äganderätten. Men samhällsmaskinen har tydligen inte tänkt avvika från sin inslagna kolissionskurs med topparna på några isberg. Istället fördriver våra representanter, regering, polis och domstol, tiden med en onödig lyxkorrespondens med presidentstaben i Washington från något slutet telegrafrum i riksdagshuset. "Mayday Pirate Bay" är budskapet som blixtsnabbt transporteras över det livlösa politiska ishavet, i den amerikaniserade värld som sedan länge övergivits på förespråkare och därför räddare i nöden.

Luka Vestergaard
luka.vestergaard@tidningen-anti.se