| #6 Fosterlandsaborten | Startsida |

Medborgarskap
är tvångsäktenskap

Baktanken med nationalismen är en enighet och ett blint lydande som kallas patriotism. Patriot är man när man älskar sitt land och dess möjligheter. Vad är ett land, frågar jag mej. Är ett land något som skapar gränser och efter egen vilja och åsikt skärmar av vissa från andra? Nationalstatens födelse födde dom systematiska tullkontrollerna, inte gränserna i sej. Gränserna har vi själva fött, omedvetet och inifrån. Och det är endast inifrån och medvetet som vi kan kasta av oss våra nationaliteter, vår underkastelse och påtvingade auktoriteter.

Medborgaren är en del av ett land, där individen sägs vara fri och självständig, som varje individ som föds till denna jord är. Men faktum är att varje individ samtidigt som den föds blir tvångsbortgift; som ett arrangerat tvångsäktenskap mellan den nyfödde och ett påtvingat landsmedborgarskap. En aningen fascistisk grundsyn som bottnar sina pelare i att alla ska känna ett tillhörande, inte främst till alla och envar, utan främst till en fana, till vissa färger, och ha en pliktkänsla till fosterlandet. Att ifrågasätta sitt eget lands göranden och tyckanden är landsförräderi.

Dom flesta medborgare till sina länder älskar sitt fosterland fastän det våldtar dom, mördar dom, plundrar dom och exploaterar övriga nationer, kulturer och människor som avviker i tanke och åsikt. Inuti patriotismens grumliga manifest döljer sej en ofrånkomlig underkastelse. En underkastelse som böjer sej för hierarkier, gränser, överheter och passfoton.

Sveriges nationalstatspropagerande vardag har blivit något annat än det var för bara några år sedan. Då hördes endast den bleka svenska nationalhymnen intill en vajande flagga vid sportevenemang eller lågstadieavslutningar i försommarregn. Det skulle mycket till innan den svenska nationalsången gav till något eko någonstans, det ansågs vara en smula överdrivet och onödigt att plötsligt braka ut i nationalstatsentusiasm. Men det lät ändra på sej, utan att något skäl till det egentligen fanns. Plötsligt har de svenska ryggradssederna och den närmast ariska stoltheten trängt sej in från allas vardagsrum och balkonger, hela vägen till dom etablerade partiernas valmanifest via pubarna och Konsum-köerna. Att vara svensk innebär idag någonting speciellt, någonting obeskrivligt och otagbart, fastän det inte finns något särskilt nämnvärt skäl till det. En falskklingande stolthet över att vara född och dömd att dö i Norden sätter sina avtryck lite överallt med sin uppenbara förvirring och bortkommenhet.

I samband med EU-influensan och den antågande globaliseringen, som innebar att världens bra och dåliga sidor trängde sej nära inpå vare sej man ville det eller inte, var det några som kände att svenskheten hotades. Istället för att låta nationalstatens avrustning fortgå, som den gjort i flera decennier i form av självklart utbredd integration och seriös diskussion kring omvärldens relationer till Sverige, tilläts Svenskt folkeparti skrika efter språktest och påstå att svensk kultur och arbetarrörelse hotades av utomstående krafter. Ändlösa böcker och seminarium hycklade fram den svenska samhälls- och människomodellen. Pingströrelsen och evangelisterna skrek inför tomma bänkrader om vikten att lära barnen mer om den påhittade Jesus-versionen och anamma dom kristna helgdagarna mer än förut, vilket också gjordes. Nationaldagen blev en röd dag i ordets rätta blåa bemärkelse. Debatterna kring monarkins befrielse från tronen trängdes tillbaka till förmån för en diskussion som tog den odemokratiska monarkins fortlevnad i försvar som en del av den ”svenska själen”. Socialdemokrater som Bosse Ringholm blev bästis med slottet och utnyttjar nu kungens diplomatiska immunitet för att samåka vårdslöst på Stockholms gator.

Sveriges själ är det nog ingen som vet varken hur den ser ut eller var den befinner sig. Den är listigt invirad i röda husknutar, kyrkliga högtider och bortregnade midsomrar. Vilsenheten i svenskheten är uppenbar, och integrationens betydelse för de nya svenskarna bortser man gärna ifrån, fastän pizzan numera är en självklar del på det svenska kräftbordet. Vi ”svenskar” och alla andra inlåsta nationalstatsfångar tillåter oss att hindras från att ställa den viktigaste frågan: ”Varför är det så viktigt att tillhöra ett land?” Vi har allesammans blivit bortgifta mot vår vilja, in i ett plikttroget äktenskap med en stat, underordnade någonting annat. Är det inte dags att vi befriar oss från landgränsernas stympning av vår personliga frihet?

Klas Lundström
klas.lundstrom@tidningen-anti.se

 

"En falskklingande stolthet över att vara född och dömd att dö i Norden sätter sina avtryck lite överallt med sin uppenbara förvirring och bortkommenhet."

Medborgarskap är ett rättsligt bindande förhållande som uppstår mellan en stat och en individ (medborgare) antingen automatiskt vid födelsen eller efter en anmälan eller en ansökan. Källa: Migrationsverket