Vi människor är som hundar. Vi gör saker av ren självbevarelsedrift. Det har systemet lärt oss. Några roffar åt sig den största tårtbiten på kalaset. Andra röstar beräknande igenom sin egna löneförhöjning. Multinationella västerländska bolag skövlar hänsynslöst fattiga länders resurser för att övergöda den egna civilisationen med billiga hamburgare. Några dödar för att producera, medan andra uppmuntrar konsumtion som om den vore världens enda lycka. Här på västfronten är allt sig likt: självupptagenheten, egenintresset, sköta sig själv och skita i andra, skjuta sig själv och andra - det politiska exploateringssamhälles skyttegravskoncept.

Politiken är egotrippens Mecka. Hit valfärdar den sortens människor som håller hårt om sina egna intressen och utvidgar reviret på gruppens bekostnad. Röstmaximering, riskminimering, propagandaspridning, koalitionsbildning, partisminkning, utslätning, mörkläggning - allt sker för att ensidigt gynna sin egen plats på den politiska teaterscenen. Makthavare är de hundar som varit duktigast på att utföra sina konster rätt. En medelålders, kristen, heterosexuell, manlig, vit överklass som har lärt sig att driva sitt egenintresse genom att spela roller. De som inte skäms när de frossar hundkex ur varandras händer. Varför det är denna orepresentativa gubbkennel som alltid avgör på vilket nytt suspekt sätt som den största delen av befolkningen ska begränsa sina liv, vet ingen.

"Idag finns ingen vänster eller höger, bara systemet och systemets fiender". Så uttryckte den kommunistiske författaren Eduard Limonov sin uppgivenhet med den liberala versionen av demokrati som blomstrar överallt i världen, kanske omedveten om hans ord speglar just det politiska förhållande som råder, där arbetarrörelsen inte längre kan hantera rollen som den radikala politiska kraften. Med politikens väldresserade skådespel luras befolkningen att tro att det fortfarande är skillnad på höger och vänster ifråga om verkligt politiskt handlande, att det kommer serveras någon form av välsmakande rättvisa, när allt som i själva verket påtvingas publiken inte är annat än industriella ideologiska slaggprodukter, en blåröd röra, oavsett om teaterregissören bär röd eller blå kostym. Det är rätt att herren till hundarna - drivkraften bakom politiska beslut - styrs av ett osynligt kapital, men ett osynligt kapital som hittar sin ledhund i vänster i lika hög utsträckning som i höger.

De politiska parlamenten är de hundkojor i vars brädor makthavarna sitter fastkedjade bakom skrivbord och röstknappar i tron om att de vaktar det gemensamma hushållet och tillför något oumbärligt till samhällsutvecklingen. Vart fjärde år hörs det ett litet osakligt primitivt bjäffande om påhittade ideologier och vi känner oss tvungna att ta vår politikerjycke på en liten kisstur runt kvarteret, men resten av tiden lever den politiska hundkojan en rätt isolerad tillvaro i skuggan av bakgården.

Inför varje riksdagsval slås den meningslösa principen fast, att göra valdebatten till en tydlig debatt mellan blocken. Mediastugor överbefolkas av en morrande politikerras av tillklippta pudlar som slåss om vem som kan värna om ekonomins blinda rätt att exploatera allt och alla bättre än vem. En tydlig debatt mellan höger och vänster betyder ungefär att en konservativ debatterar en annan konservativ. Som hundskall utan innehåll. Debatter mellan socialister och liberaler är ett iscensatt drama mellan cirkushundar där varje deltagare på förhand vet exakt vad som ska uttryckas. Dagens socialister och liberaler är i själva verket helt eniga om allt från industriell exploatering och kortsiktig tillväxtjakt till löneslaveri och centralism, som grundförutsättningar för ett lyckligt samhälle. Förenade i sin gemensamma konservatism, koncentrerar sig den politiska skådespelareliten på att inbilla oss att vi är egoister - för ett människosvin utan framtidsvisioner offrar sig frivilligt och glatt i systemets slakteri.

Resterna kastas ut på bakgården där politiker med dreglande käftar lärt sig att invänta valresultatet.

Socialism och liberalism har förlorat sin mening. Som lösa byrackor söker makthavare desperat efter de sista ätbara spillrorna av sina förlegade teorier på den ideologiska soptippen. Att gå tillbaka till sina rötter har blivit lika vanligt krav från riksdagspartiernas inre led, som det är för hemlösa hundar att söka en fridsam död vid parkträdens fötter. Det är inte ett självvalt utanförskap, utan beror på att vitsen för människor att ta till sig en loppbiten 1800-talsideologi i vår tid är mycket liten. En gammal vakthund kan inte försvara den moderna människans intressen eller leva upp till verkliga krav.

De traditionella ideologiernas förlorade betydelse för vår tid, skapar ett politiskt vakuum som lätt fylls med karriärsinriktade spekulanter på politiska uppdrag och med östermalmskids som viftar på röda fanor och ropar slagord om klasskamp i sin personliga uppgörelse med sina apatiska föräldrar. Till er som fortfarande klamrar er fast vid förlegade ideologier som en förlist besättning på sjunkande vrakdelar vill jag säga: Självklart är ert uppdrag att påskina att höger och vänster skulle vara otroligt olika varandra, det är ju så socialister och liberaler gemensamt lyckats manövrera systemet och konservera totalt förlegade ideologier in i vår tid. Ni har lärt er att sitta, ligga, rulla runt och apportera för systemets räkning.

Luka Vestergaard
luka.vestergaard@tidningen-anti.se