Myten Sverige
Äntligen. Nationaldagen är kommen. Den är här med sina röda mattor, blågula flaggor och grumliga syften. Kungen har redan värmt upp med sin 60-årsdag med orden: ”Jag önskar att ni kunde stå häruppe med mej, och se ner på er”. Kungens inställning och dumheter överensstämmer med andra fosterlandsobligationer.
Svennen har haft ett tufft år. Tvungen att hylla ett svettigt hockeypojksgäng, hålla alla sina svenskevangelistiska tummar för en schlagerkvinna som föraktar homosexuella, kyssa den svenska flaggan med Norrlands Guld framför fotbolls-VM och försvara OS-fascismen med att politik och människoförtryck inte har någonting med idrott och rasism att göra. Och den som aldrig får nog av att jubla åt svenska framgångar kan ju fortsätta med VD-bonusar och andra tydliga exempel på den breda korruptions- och plundringskultur som råder i svenskt näringsliv.
Något bra svar på varför den svenska nationaldagen är så viktig att fira och uppmärksamma har ingen fått. Men den allmänna helgdagen försvaras gärna med skrönor som att det är ”viktigt att bevara svenska traditioner och hylla svenska flaggor”. Vilket för tankarna till dagens USA eller till Hitlers tusenrike, båda platser där fanan och folket skulle förenas genom tvång. Skulle verkligen ett så modernt och fördomsfritt land som Sverige sprida osanningar om sina egentliga nationaldagssyften? Syftena är uppenbara. Intresset för Sverige och för vad som är svenskt sjunker varje dag. Människor blir mer och mer rörliga och öppna, och inspirationen hämtas hellre från andra platser än småländska byar. Varorna som säger att vita är bättre än svarta är det inte längre många som köper.
Det finns några intressanta historiedetaljer som gör nationaldagsfirandet än mindre befogat. I svenska skolor är hjärntvätten ett faktum, och där finns också dom mest säkra korten när det gäller nationalistiskt flaggviftande och kungafnatt. När mellangenerationerna redan är på väg att tappa intresset för Schweden måste man ju fånga in dom små innan dom också fattar vad det handlar om. Därför överöser man den lydiga ungdomen med sagor om kungen Vasa som ”räddade” Sverige med ett skidlopp. Gemene svensk känner tyvärr inte till att Gustav Vasa var en maktfullkomlig diktator som förrådde sina tidigare bondeallierade och skapade sej ett Sverige efter eget intresse. Krig, svält, kristna kampanjer, utvandringskorteger och stormaktsintressen, som inspirerat diktatorer i alla tider, gör verkligen den goda svenska alliansfria historien trovärdig.
Genom den svenska historien finns flera exempel som strör beskt salt i ens viljebägare över att hylla den blågula fanan med ett kristet kors i mitten. Dagens truppsändningar till Afghanistan och andra krigshärjade områden, nazistiska transporter längs svenska järnvägar och naziguld till svenska bankvalv under andra världskriget, NATO-övningar i Blekinge (juni 2006) och NATO-möten i Åre (maj 2005) fastän Sverige officiellt inte är medlem i krigsorganisationen. Samtliga exempel är bevis på den svenska modellens dubbelspel och lögner.
Varför kommer det aldrig några byråkratiförklaringar om Sveriges uppenbara samarbete med Nazityskland? Varför erkänner inte svenska Bonnierhistorieböcker att vi stod på USAs sida i Kalla kriget? Varför tillåts inte oberoende historiker lägga fram en annan bild av vårt kära fosterland än den ständigt florerande, hyllande, propagandaförstärkta? Sverigemyten återger ett idylliskt samhälle där jämlikhet, röda husknutar, frihet och fördomsfrihet ständigt sprider sin glädje över ett folk med munnarna fulla av inlagd sill och hjortronsylt. Dagens svenska orättvisor, inskränkningar och utbredda rasism talas det tyst om. Den 6 juni, nationaldagen, ska det vara än tystare i leden. Då är det påklistrade leenden och uti vår hage som gäller. Då är vi alla svenskar, och alla lika (förda bakom ljuset).
Klas Lundström
klas.lundstrom@tidningen-anti.se