Omodig ekonomi
Dagens ekonomi är visionslös och oansvarig. Det anses vara en ekonomisk framgång när ett land plundrar ett annat lands naturtillgångar. Ekonomi bör baseras på ekologi och inte tvärtom, istället med insikt och ödmjukhet använda sej av dom resurser som finns, hellre än att tvångsproducera fram produkter som en upptrissad och anonym marknad begär. Vi måste ställa oss frågan vad vi ska använda ekonomiska system till. Ekonomin bör sikta på att säkra ett globalt skyddsnät och möjliggöra rättigheten att få ta del av det som är allas. Ekonomin ska vara rörlig, modig och generös. En ekonomi där pengar stannar i bankvalv, förvandlas till oljekrig, fonder och VD-bonusar är förkastligt. Att ekologin åtsidosätts, mänsklig kreativitet bryts ner och att resurser inte används på bästa möjliga sätt är en ohälsosam, oekonomisk och omodig ekonomi.
"Demokratin sägs segra när företag och militär sitter vid makten hand i hand", sa Harold Pinter, nobelpristagaren i litteratur. Profit går före mänskliga rättigheter. Och när den kulturen har trängt sej så djupt in i människans tankebanor är det dags att vi upphör med att kalla kapitalism och marknadspolitiska åtgärder för demokratins stöttepelare. Att demokrati är detsamma som att militär och storföretag bekvämt sitter vid makten återspeglar skrämmande väl vårt samhälles syn på rättvisa. Affärsmän och generaler är dom som sägs sprida demokratiska värderingar. Dom serverar ett färdigt paket där ekonomin är det mest centrala. Allt kan offras för några extra nollor; utbildning, hälsovård, bostäder, fred, mat. Mänskliga rättigheter offras för att marknaden ska tillåtas växa, som en övergödd guldfisk med korttidsminne i ett alldeles för litet akvarium.
Den som lever idag kan tydligt se hur den moderna och "fria" ekonomin beter sej. Idag är ekonomi bara pengar och det är med hjälp av intetsägande papperslappar som man tränger sej in i makthierarkier och välstånd. Den lyxen unnas endast en minoritet av världens befolkning, resten är användbara löneslavar som upprätthåller den samhällsmodellen. Handel och valutor bör i sej inte ses som någonting ont - det finns en finess i att hålla pengar i ständig rörelse mellan människor. Det är motsatsen till att spekulera med pengar, att ge pengar ett underligt egenvärde och att låsa in dom. Vad ska en 80-årig Wallenberg-pensionär göra med hundra miljoner kronor på ett bankkonto?
Spekulationen med pengar, handeln och börserna, sägs ändå vara högst utvecklande inom den moderna kapitalismen. Vad som däremot långsamt håller på att bryta ner världsmarknaden är det faktum att den ekonomiska floden endast rinner i en riktning. Pengar lagras och kommer inte till någon användning och dom som har samlat på sej rikedomar kommer fortsätta påstå att det är deras egendom och ingen annans.
Företag, ekonomer och politiker håller dagens ekonomiska system hårt om ryggen och hyllar den som en språngbräda till framgång. Men vad ska vi med kapitalism till när vi har ekonomi? Kapitalism är inte lika mycket ekonomi som det är en människosyn, ett politiskt uppdrag, en psykologi. Den peruanske ekonomen Hernando de Soto ser kapitalismen som en möjlighet för fattiga att bryta sej ur sin misär. Men vad man inte kommer ifrån är det faktum att man tvingar någon annan kliva ner ett trappsteg för att man själv ska kunna kliva upp ett. Att kapitalismen fungerar är inte bara ett oförskämt och hycklande påstående - det är världsfrånvarande att hävda så. Det är ett slag i ansiktet på dom som lever som undersåtar för dess bestialiska och ansiktslösa plundring - dvs majoriteten av jordens befolkning. En minoritet lever på 90%, majoriteten på 10% av jordens resurser. Ungefär lika omöjligt rättvist som dom siffrorna bevisar att världen är, är det omöjligt att hålla fast vid marknadsfrihet som en väg ur fattigdom.
Vad ska vi med dagens ekonomi till när den bara tycks ställa till med elände, splittrar och skapar rikedomar på bekostnad av andras slit och misär. Låt oss blicka närmare på rovet och omoralen hos erkända svenska företag. Volvo och Ericsson redovisar försäljningsökningar men avskedar anställda för att spara pengar eller flytta lönsamma produktionsavdelningar till låglöneländer. Trenden är tydlig, utbredd och illavarslande. Tanken med den fria marknaden är att pengar ska vara i rörelse. På så sätt tror man att den den enes ekonomiska framgång leder till den andres ekonomiska framgång, som att sparvar äter smulor vid bordskanten. Men när pengar fastnar i bankvalv, i hiskliga VD-bonusar eller som delar av korruption eller mutor sätter det käppar i hjulet och den verkliga ekonomin, den sociala utvecklingen, stannar upp. Då handlar inte pengarna och marknaden om människor längre, utan bara om att gynnar det ekonomiska centrum som redan har det mer än väl ställt. Den globala ekonomin är beroende av att gränser står öppna och arbetare fortsätter att låta sina löner dumpas.
Dom ekonomiska beräkningarna inom marxismen fungerade i industrialiseringens framväxande guldålder i mitten av 1800-talet som en motvikt till framåtskridandets tunnelseende och brist på respekt gentemot den enskilde människan. Tiden var hysterisk, människor tvingades arbeta dygnet runt för brödsmulor och rörelser som motstridde detta växte fram samman med den ekonomiska tillväxten. Socialismen fungerade som ekonomisk motpol och erbjöd arbetarna kunskap om sina rättigheter om kortare arbetstid och mer rättvist fördelade löner. En ekonomi som var inriktad på rättvis fördelning efter behov och efterfrågan. Profiten var inte det väsentliga, arbetarnas trivsel var det. Kapitalismen å andra sidan menar att ekonomin ska vara "fri", lättillgänglig och lös så att alla som vill och kan ska kunna utnyttja den till egen företagsamhet och lönsamhet - i strävan efter att skapa en värld där solidaritet och respekt för den som är född under svåra omständigheter är som ett fånigt påhitt.
Socialismen och kapitalismen har en del gemensamt. Framförallt synen på dominans och att utnämna sej själv till demokratins främsta företrädare. Socialismen anser att arbetarna själva bör få bestämma över arbetsmarknaden och därför över politiken, kapitalismen anser att den som äger ekonomisk makt även har rätt att äga politisk makt. Båda tankespåren fastnar i tistelsnåren kring bestämmande med ekonomi som måttstock, vilket har lite att göra med verklig demokrati. Båda anser att industrin är ett tillgripbart medel som kan utrota fattigdom och underkastelse. Men industri kan inte köpa kunskap och respekt. I vissa fall kan ekonomi villkorslöst bistå människor i dess strävan att influera, men den kan inte leva tio år in i framtiden i form av tillväxtkalkyler, medan gränslöst kapital utplånar dom naturtillgångar som kommer att behövas om vi ska kunna överleva.
Den moderna ekonomin brister i sin verklighetsförankring när den litar på att en rörlig marknad, som blott ett fåtal äger, kommer att befria miljarder människor ur fattigdom. Marx trodde att arbetarnas centralstyre av resurserna skulle kunna göra det, de Soto tror att den "fria" kapitalistiska marknaden, även den centralstyrd, kan göra det. Vad som lyser med sin frånvaro är socialt, demokratiskt och ekologiskt ekonomiska visioner, ett mod att överge dom röda och blåa tankesystemen som så uppenbart bryter ner vår värld. Men å andra sidan innehar ju den minoritet som tjänar på den ekonomiska plundringen även den centrala politiska makten. Socialister lika goda kålsupare som liberaler.
Världen väntar fortfarande på en ekonomi som inte eftersträvar makt utan alla människors rätt att ta del av dom rättigheter som är självklara. Det behövs en ekonomisk vision som vågar tro på förändring och rörelse. En ekonomi som respekterar naturen och dess inneboende värde. En sådan ekonomi skulle aldrig acceptera att pengar sitter fast i pappersbleck och siffror - den skulle utnyttja vartenda öre till förändring och fördelning i en värld där dom flesta lägger sej hungriga varje kväll. En ekologisk ekonomi som vet att det man ger även ges tillbaks.
Klas Lundström
klas.lundstrom@tidningen-anti.se