Östermalms-
segregationen
Vi erbjuds många föreställningar (läs vanföreställningar) om vad som är sant och inte sant. Utanförskap har blivit en modern politikerdänga, ett ord som slängs ut i ett samtal inför många tevetittare för att locka väljare. Utanförskapet kopplas samman med en rad faktorer, löst sammanlänkade till det faktum att många mår dåligt i dagens Sverige. Segregationen kanske inte hör samman, i den höga grad som högerpolitiker påstår, med arbetslöshet och var man bor, som med dom fortsätta gruppindelningarna efter ras, hudfärg och klass. Dom vanföreställningarna fortsätter att dela det omoderna svenska samhället i två delar och spär på fördomar och förakt istället för att bekämpa dom.
Språktest, införande av omdömesbetyg för barn och ännu fler underklasstämplade arbeten för vuxna kan omöjligt lyfta hela människogrupper ur känslan av underkastelse och mindrevärdighet; det krävs blott en ursäkt från partier och myndigheter som under decennier politiskt och systematiskt fortsatt segregera och skilja på människor och människor. Men en yttre, synbar segregation är en sak, som bäst bekämpas om man slutar att sälja ut hyresfastigheter och möjliggör för människor att bo vart dom vill, utan att först blicka mot människors ursprung och efternamn - den inre segregationen är en annan, ännu outforskad, företeelse; en snäv och instängd tankekultur som stänger in människor i små grupper, reser murar mot omvärlden och kvarhåller lögnen om ett drömsamhälle där alla är vackra, framgångsrika och vita.
I Sverige är Östermalm det mest talande exemplet på inre segregation. Stadsdelen är resultatet av en minoritets självvalda, medvetna och "beskyddande" segregation av sej själv gentemot en, enligt dom, missriktad omvärld. Östermalms sjävvalda utanförskap är beskyddande i den mån att den försvaras av föraktfulla principer och försvarar en föraktfull livsstil. I ABC-områden, där majoriteten tillhör lågstatusklasser som trängs för brödsmulor, är också en segregation, men den segregationen är politiskt styrd, till stor del utförd av en politisk överklassminoritet som ockuperat parlamentarismens kontorslokaler. Den segregationen är ingalunda vald av invånarna själva.
Mentala och fysiska murar reses för att skilja dessa världar åt. Det faktum att det är Östermalm och de liknande Monte Carlo-kvarteren som stänger in sej själva, inte dom Tenstasegregerade områdena analyseras sällan. Förorten spränger sej fram med ofrånkomlig kraft och mångkultur. Samtidigt börjar tillbakatryckta grupper världen över ge sej själva en plats i samhället. Varför? Människor väntar inte längre på överhetens godkännande. Östermalm tvingas resa sina murar än högre, dess represen-tanter blir allt mer desperata, vilket märks av i alla borgerliga förslag till ny politik. Omdömesbetyg uppnås bättre av barn som av piskor lärt sej sitta fint vid middagar än av barn som lekt fria i lekparker där gungställningarna förvisso sedan länge börjat rosta sönder.
I närmare tre veckor under hösten 2005 drabbades Frankrike av en demokratisk förlamning med strängare inskränkningar mot mänskliga rättigheter som följd. Ungdomar och studenter protesterade mot dom bristande förutsättningar dom ansåg sej förslavade under; massarbetslöshet, tvångssegregation och föraktfullt bemötande från politikertoppen. Förortsområden sattes i brand, som röksignaler på en förlorad generations rop efter hjälp. Brinnande bilar symboliserade ett ställningstagande mot rådande frustration - en självklar reaktion på den blinda franska politikerelitens förakt och rasism. ”Slödder” blev dom kallade. Vi kallade dom budbärare. Budbärare av en folklig resning som vet när det är dags att sätta foten i marken och säga ifrån.
Debatten om dom franska kravallerna nådde Sverige med resultatet att skräckslagna ledarskribenter och teveuppläsare mest diskuterade huruvida den franska stubinens gnistor skulle kunna antända segregerade svenska förorter. Debatten var analysfattig, ihålig och intetsägande. Det föraktade förortslivet drogs i vanlig ordning upp för vinklad offentlig avrättning. Reportage efter reportage frågade ut människor i stadsförorterna om hur tråkigt det måste vara att leva bland all grå betong. Strålkastarljuset riktades däremot aldrig mot den svenska segregationens verkliga centrum: Östermalm. Inte en fråga riktades mot dom som reser - inte rämnar - murarna omkring sej.
Östermalm är bortkopplat från det övriga landet, instängd bakom jättelika murar av specialbutiker för päls och trendrätt inredning. I Sverige växer misstron mot stadsdelen sej starkare i samma takt som kända och lyckligt lottade väljer att isolera sej i områdets skyddade bostadskomplex. De vackra fasaderna sägs vara evigt klassiska, och lugnet skyddat innanför portkodslåsen, men förr eller senare kommer minktanter resa sej mot sin förtappade verklighet och kostymnissar börja antända sina specialtillverkade BMW-bilar i frustration över sin sociala instängdhet. Sanningen om vem som är instängd och mentalt fattig är aldrig en lätt sanning. Målet är att skydda sej, med det tänkbara resultatet att resten av världen och verkligheten är utestängd.
Den mediabild som påstår att det är Östermalm som är befriat och fritt, drömsamhället du ska önska dej till, synliggör istället misären och tomheten med att bo i Sveriges mest förutsättningslösa och förutsägbara stadsdel. Murarna mellan Östermalms dylika Fort Knox-försök och resten av världen bara växer, alltmedan vi fortsätter att tro att sanningen om självvald segregation är detsamma som lögnen om gränslös frihet.
Klas Lundström
klas.lundstrom@tidningen-anti.se