Representativ demokrati är en representativ diktatur som bygger på auktoritet, myndighetsmakt, hierarkier och folklig passivitet. Vi luras att tro att vi inte klarar oss utan representationen, att maktetablissemanget är den grund som samhället vilar på, att vi är förlorade utan partiers meningslösa debatterande i fullmäktigesalar. Vi är grundlurade av det (o)moderna demokratikonceptet.
Representationens grundtanke är att flest röster leder till makt. Idag är det makt som leder till flest röster. Och flest röster får den som genom sin fackliga, politiska eller ekonomiska maktposition får flest att tro att det verkligen är möjligt att representera på riktigt.
Representativ demokrati förutsätter att maximalt antal väljare röstar med minimalt fritänkande. Det anses vara mer demokratiskt att rösta fast man inte vill, än att inte rösta därför att man inte vill. Rösträtt är ingen rättighet. Vi beordras att rösta som om det vore en medborgerlig plikt. Inför varje val håller partierna massor av kampanjer för att locka oss att gå till valurnorna. Den som avstår utövar inte sitt fulla medborgerliga inflytande, resoneras det. Som om demokratin kräver att vi är skyldiga att rösta.
Det är tabu att säga att val är en illegitim form av demokrati. Systematiserandet av våra åsikter har gått så långt att skendemokrati uppfattas som en självklarhet. För utan tilltron till val faller hela innebörden av vad vår demokratisk nationalstat är, med rädslan för otrygghet som följd, packas det på oss. Vårt system har ett undermedvetande som förutsätter att människor medvetet frånsäger sig sin personliga direktpåverkan till ett anonymt tjänstemannakollektiv av politiker som drar personliga fördelar av sin psykologiska neuros medan övriga fortsätter sina obekymrade rutininköp på ICA och kallar sig för medborgare.
De flesta människor går inte och funderar över vem som representerar vem eller vad. Det är den representativa demokratin som gjort dem ointresserade av det. Avlägsna partikandidater har ingen som helst relevans i människors liv. Och partiernas kandidater njuter av sin immuna sits.
Val som masshypnotisk företeelse är ett sätt att passivisera befolkningen. Uträttat val betyder att folket avsäger sig sin handlingsfrihet och tar fullt ansvar för makthavares solobedrifter - fast utan att kunna påverka händelseförloppet. Det är den sortens folkstyre (läs styre över folket) som de flesta lyckligt ovetande medborgare nöjer sig med, som gör att Gudrun Schyman kan skicka en portfölj i taxi tvärs över en tredjedel av Sverige på skattebetalares bekostnad eller att Björn Rosengren kan gå på porrklubb och sedan bli utnämnd till minister med gott omdöme, utan att någon av de slumrande i tevesoffan på bekvämt likgiltigt avstånd från maktens korridorer reagerar.
Somliga har som demokratisk vision att utvidga rösträtten. Men det är inte hur många valsystemet omfattar som är problemet, det är valsystemet och dess medföljande avarter av partistrukturer och människor som gör politisk egotripp. En utvidgning av rösträtten skulle legitimera fortsatt flerstegsdemokrati och förlänga den representativa diktaturens härskarvälde.
Ett samhälle där många väljer och några få är valda, där en minoritet har rätt att pladdra och en majoritet har plikt att hålla käften, är inte en demokrati, det är ett kastsystem. Några få har fritt spelutrymme på folkmajoritetens bekostnad, som ett sällskapsspel med fel tärningsuppsättning, som inte alls är sällskapligt och med fel utgångsläge. För att hamna på rätt sida av klyftan gäller det bara att någon gång vid påverkansbar ålder gå med i rätt hjärntvätt hos ett urval av karriärsinriktade politiska ungdomsförbund.
Partisystemet är en flerstegsdemokrati, där masstöpta fegisar låtsas kunna avgöra på vilket sätt de bäst tjänar det första led av människors rena visioner som sedan länge gått förlorat i alla klädkodsmiddagar, maktmöten, smutskastningsdebatter och tjänandet av sitt eget partis bästa egenintresse. Människor tvingas med partisystemet att välja mellan en handfull nyanser av samma dumhet. Som om det i praktiken spelar någon avgörande roll om det är miljöpartister eller socialdemokrater som regerar, oavsett vem som bildat regering på pappret? Eller om något parti ansluter sig till socialismen eller liberalismen, två mer eller mindre identiska ideologier av samma industriella slaggprodukt?
Vårt samhälle bygger på auktoritet. Ett auktoritärt samhälle är alltid odemokratiskt, därför att auktoritet leder till underkastelse. Systemet ger inte människor ett inflytande, det avkräver att ge upp sitt inflytande och underkastar sig det en välförspänd gubbelit kommer fram till. Systemet lever av att inget ifrågasätter systemet. Därför kämpar varenda institution som backar upp den representativa demokratin, varenda myndighet som bygger på parlamentarismens föråldrade sätt att inrätta samhället, för att bevara passiviteten hos medborgarna. Därför finns det inga systemkritiska partier, de överlever aldrig i det politiska etablissemanget. Alla partier är systematiserade organ i den samhällskroppen och livnär sig på systemets demokratiska oduglighet.
Politiska församlingars trånga rum och snäva förhörsmetoder kväver det breda folkinitiativet. Hur många orkar lyssna på en papegoja i fin kostym? Lågt valdeltagande är ett tillräckligt tecken på att parlamentarismen saknar förankring och att vår tids form för demokrati börjar tappa sin funktion. Människor vill inte låta sig underkastas en maktapparat av ointressant kacklande. Människor tror inte på auktoritet och myndighetsutövande, inte om de alltmer får upp ögonen för styrandet. Människor accepterar inte en representation över sina huvuden, inte i längden. Människor vill inte rösta på anonyma partikandidater och avlägsna partier. Människor ställer inte upp på ett samhällsdeltagande, förminskat till fyraårsintervaller. Människor tror inte på maktfullkomliga samhällssystem.
Parlamentarismen är död. Den självmedvetna och fritt tänkande människan är systemets värsta fiende. Demokrati är ett samhälle som aktivt eftersträvar en uppgörelse med hierarkier, som ger människor rätt får verka fritt i mindre
självstyrande gemenskaper som inte kompromissar personlig frihet, istället för att isolera beslutsfattande till avlägsna lokaler och regeringsorgan. Demokrati förutsätter att upprorsandan och den civil olydnaden är i rörelse, för ett demokratisk system i stagnation, en klump av civilt lydiga handlingsbefriade medborgare i ett lokomotiv som aldrig startar kan aldrig kallas för ett demokratiskt idealtillstånd
Luka Vestergaard
luka.vestergaard@tidningen-anti.se