Det är ur det som inte behöver en stämpel, en registrering eller ett formellt godkännande för att bli avgörande eller för att fungera, ur människors inre, ur kreativiteten, känslorna och viljan (som är osorterbart och därför långt väsentligare än de pappershögar vårt byråkratiska samhälle producerar varje dag) som all förändring sker. Det titellösa samhället; missanpassade husmödrar, missnöjda bröstmodeller, missförstådda konstnärer, en oansad lodis på Stockholms tunnelbana som talar vackert om Annika Billström men föraktar hennes trafikpolitik - här vilar förändringens stormar som i ett litet vattenglas. Titlar som ordförande, fackpamp, företagsledare, chefredaktör, föreståndare, ideologigrundare eller överskattad såpakändis tillika papegoja bra på att citera Marx är helt irrelevant ur revolutionär synpunkt.

Etiketter har väldigt lite att göra med det medvetna val som alla människor kan göra: att låta sig styras eller att tillåta sig själv att frigöra sig från systemet. Det förkastandet av systemen i själva verket handlar om är att hitta en förändringsvilja bortom tituleranden, tomplakat och hyllande av skäggiga gubbar som levt för 200 eller 2000 år sedan. Revolutionen börjar inom oss. Med oss. Med vår kreativa frigörelse.

Att kalkyliskt hålla reda på parlamentarismens alla misstag, att statistiskt säkerställa de felsteg som parlamentarismen har på sitt samvete eller att kunna konsten att rabbla upp de tio mest klockrena argumenten mot parlamentarismen är imponerande bedrifter för alla som önskar förgöra sin inre kreativitet med politisk matematik, men knappast intressant om man vill nå djupare. Varför slösa energi på parlamentarikers löneutveckling, finmiddagar och fyllefester? Hur parlamentarismen själv motiverar sin roll som det poltiska systemets överhuvud är inte lika oroväckande som dess mentala övertag över vårt medvetande. Om det är något som gör att systemet upprätthåller sin dominans i vår värld, så är det vår undermedvetna och oemotsagda inre fasta övertygelse om att det måste vara så. Med systematisk förtjusning läser vi gärna DN, går till jobbet fast vi inte vill och fortsätter ge bort makten åt industriella partier som helt saknar förankring i vårt samhälle, och glömmer att ställa frågan varför vi gör det. Vad är det för finurligt inrättad förtrycksapparat som får oss att frivilligt offra oss själva?

Psykologin spelar en avgjort större roll än någonting annat, för i högre mån än vi råkar vara förtryckta har vi lärt oss att vara förtryckta och finner en självplågande sanning i det. Systemet vilar på våra samveten, för utan vår underkastelse kunde det inte fungera i första taget.

Parlamentarismen har spelat ut sin roll på mer än ett sätt. Om den överhet som parlamentarismen representerar i vårt samhälle är en psykologi mer än det är en sorts administration, så intar den en inre särställning snarare än en yttre. Det betyder att vägen till systemets omvandling inte går genom yttre demonstrationståg, som Göran Persson nog snarare ser som välkommen pausunderhållning utanför sitt kontorsfönster än som påverkande folkopinion, utan genom personlig medvetenhet. Förändringen av samhället kan bara komma om vi är beredda att förändra oss själva. Parlamentarismen är en oändlig teaterföreställning, utan vare sig regissör eller manusförfattare, som vi själva betalar för att gå och se. Den spelar en teaterroll i våra medvetanden.

Vi betalar ett högt pris när vi subventionerar parlamentarismens rundgång med vår ovilja till förändring. Parlamentarismens psykologi är en underkastelsens psykologi. Underkastelsen gör oss trygga. Vi slipper besvara våra egna frågor och säljer varje dag ut våra möjligheter till lägstbjudande myndighet. Psykologin som möjliggör parlamentarismens fortsatta grepp över systemet bygger på att människor själva valt att underordna sig systemet. Gång efter annan lär vi oss att det kreativa upproret, den civila olydnaden, är ett hot mot samhällets demokratiska principer, när alla vet att det är den civila lydnaden som verkligen är farlig för samhället. Hur mycket utförsäljning av allmännyttan, omvandling av hyresbostäder, social utslagning, Skandiaskandaler, ignorerade klassklyftor, manipulering av statliga aktier och smygmöten med NATO ska det till innan vi reagerar? Om det är något parlamentarismen som självgående organism, som blodsugande mygga, som parasit, livnär sig på så är det vår passivitet. Vi står längst ner i systemets näringskedja.

Vi ställer inte parlamentarismen till svars för att det är svårt att definiera och angripa den slutna cirkelns första led. Var påbörjas det ömsesidiga beroende man kan se i ett självständigt förtryckssystem? Var påbörjas cirkeln? Systemet förutsätter att inget ifrågasätter systemet. Därför finns det en underförstådd uppmuntran till att finna sig i sin situation hos alla delar som administrerar vårt samhälle.

Det heter inte bara att förtrycka, det heter också att förtycka. Det är att låta något bestämma vad man ska tycka, när man ska tycka och hur man ska tycka. Förtyckandet som vårt samhälle påtvingar oss är en dold form av förtryck. Det är att sätta en etikett på ett tomt innehåll eller att låta etiketten gå före innehållet; att tycka saker man inte tycker för tyckandets egen skull. Det gör parlamentarismen varje gång minoriteten, de 0,0004 % av befolkningen som sitter i riksdagen, tar på sig den demokratiskt omöjliga uppgiften att företräda majoriteten. Att tro sig kunna föra allas talan slutar alltid med att man skyddar sina egna intressen, sin makt över gruppen, eller kontrollerar gruppens sammanhållning istället för att företräda vad alla verkligen tycker. Då blir någons titel eller status ursäkten för att slippa tänka själv.

Vänstern vill uppfatta sig som en radikal politisk kraft. Rörelser som kämpar för att ifrågasätta och motverka samhälleliga hierarkier. Men efter avslutade aktioner går många radikala aktivister hem för att i sitt inre slå upp ett altare över någon skäggig gubbe som levde för länge sedan. De mentala idoler och inre påvar som vi dyrkar som gudar skymmer sikten för vårt fria tänkande. Det radikalitet verkligen handlar om är att leta efter och avsluta det moment som leder till någon annans makt över vårt tänkande. Vi måste avsätta våra inre påvar.

Det inre är arenan där 2000-talets politiska slag utspelar sig. Revolutionen kommer inte med böcker av Noam Chomsky, studiet av Karl Marx eller demonstrationståg under tomplakat och röda fanor. Revolutionen anländer inte plötsligt som en avlägsen faster överraskande tågar in på ett släktkalas. Parlamentarismen är psykologi. Revolutionen börjar inom oss.

Luka Vestergaard
luka.vestergaard@tidningen-anti.se